sou

1.bidra till en nationell likhet i beslutsfattandet än vad som gäller när sociala förmåner beslutas på i hög grad skönsmässiga överväganden. En annan fördel är, vilket Westerhäll framhåller, att en rättighet som den enskilde har motsvaras av en skyldighet att, såvitt gäller bistånd enligt 6 § SoL, tillhandahålla nödvändiga medel eller tjänster och ställa erforderliga resurser för detta ändamål till nämndens förfogande. Är förutsättningarna i rättighetsbestämmelsen uppfyllda kan kommunen inte hänvisa till bristande resurser för att komma ifrån sin skyldighet. I norsk rätt talar man om rättigheter och rätt till »rasjonerte ytelser». Krav på en rättighet kan i princip inte avslås med motiveringen att förvaltningen saknar resurser att tillmötesgå den enskilde, medan rätten till »rasjonerte ytelser» däremot är underkastade budgetmässiga prioriteringar.Även Syse anför, att vid resursknapphet måste kommunen först säkra att personer i en rättighetsposition får de tjänster de har rättskrav på. Genom 1997 års lagkonstruktion lämnas fortfarande till rättstillämparna att bestämma omfattningen av biståndsrätten vad gäller försörjningsstöd som inte täcks av riksnormen (6 b § p 2 samt 2 st 2 meningen). På samma sätt som tidigare ger härvid möjligheten anföra förvaltningsbesvär och statens tillsyn en viss garanti för enhetlighet och förutsebarhet och kommunen måste tillhandahålla resurser för att uppfylla sina skyldigheter.s. 168

2.6 § SoL grundar sålunda en individuell explicit rätt att under vissa förutsättningar erhålla bistånd. Vissa biståndsbeslut (6 b och 6 f §§) kan vid ett överklagande underkastas en allsidig prövning och besvärsmyndigheten kan i sådana fall både ändra och upphäva beslutet. Verksamheten är också underkastad statens tillsyn.s. 168

3.Hur förhåller det sig då med övriga bestämmelser i SoL? Kan inte regler som ålägger kommunen vissa skyldigheter också betraktas som rättighetsbestämmelser? Av 7 3 st framgår tex att socialtjänsten skall »främja den enskildes rätt» till arbete, bostad och utbildning, faktorer som ansetts vara av så grundläggande betydelse för den enskildes sociala situation att det tydligt bör framgå av lagen. Andra regler i SoL är konstruerade som åliggande för socialnämnden att arbeta eller verka for Qfr tex 11, 12, 19 och 21 §§) att ett visst förhållande uppnås. När det gäller missbrukarna ges sålunda i 11 1 st allmänna målinriktade bestämmelser där kommunen åläggs att »arbeta för» att förebygga och motverka missbruk. Utan tvekan innebär 7 § ett åliggande för socialnämnden att bidra till att den enskilde får ett arbete, utbildning eller bostad, men någon rätt utkrävbar medelst förvaltningsbesvär föreligger inte. Ett åliggande för samhället motsvaras sålunda inte generellt av en motsvarande »rätt» för den enskilde. Att åläggas att arbeta/ verka för eller främja något torde inte innebära mera än en skyldighet att driva frågor i en viss riktning och gynnsamt påverka förutsättningarna för måluppfyllelsen. Dessa bestämmelser har inte heller i rättspraxis ansetts kunna grunda någon rätt till service direkt på regeln i fråga, men de kan åberopas när det gäller att bestämma behovet som kan leda fram till en rätt till bistånd enligt 6 § (RÅ83 2:82, RÅ84 2:32, RÅ 1987 Ref 22). Enligt 11 § 3 st är skall socialnämnden »aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket.» Denna bestämmelse är enligt min mening av annan karaktär. En skyldighet att sörja for ett visst förhållande måste innebära en annan förpliktelse än ett allmänt verkande för. Kommunen förpliktas att ombesörja, dvs se till att, enskild missbrukare får behövliga insatser för att nå ändamålet att komma ifrån sitt missbruk. Skulle då inte den enskilde kunna grunda en rätt till hjälp på 11 § 3 st? Syse har beträffande norsk rätt anfört, att regler som innehåller ett medverkansansvar (arbeta för, medverka till) har en annan rättslig karaktär än reglen i § 4-5 som stadgar att »Sosialtjenesten er forpliktet til å finne midlertidig husvaere for dem som ikke klarer det selv». Detta är, menar Syse, en rättighetsbestämmelse, även om det bara garanterar att klienten för kortare perioder ges ett nödvändigt tak över huvudet. Man torde dock inte kunna hävda att 11 3 st är att betraktas. 168

4.§ som en rättighetsbestämmelse. För det första kan ett beslut på grundval av 11 § inte överklagas med förvaltningsbesvär och därmed bli underkastad den allsidiga prövning som, enligt vad ovan sagts, krävs för att konstituera en rättighetsregel. För det andra kan en jämförelse göras med den numera upphävda 17 § SoL. Enligt denna bestämmelse hade kommunen att sörja for, att de barn som på grund av bl a föräldrarnas förvärvsarbete behövde omvårdnad, utöver vad som stadgades i 14 och 15 §§, också fick sådan när behovet inte kunde tillgodoses på annat sätt. I RÅ84 2:29 fann RegR att den enskilde inte kunde grunda någon rätt till föreskoleplats på denna bestämmelse. Även om den citerade norska rättighetsbestämmelsen inte explicit stadgar en rätt eller ett krav på något, anger regeln en tydligt avgränsad förpliktelse. Därvid är 11 § 3 st vagare formulerad. Visserligen anges en klar skyldighet att handla, men på vilket sätt anges inte. Det hindrar emellertid inte, att därest någon anser att ett av kommunen fattat beslut strider mot 11 §, detta kan underkastas en laglighetsprövning i enlighet med KL:s bestämmelser. Rätten till bistånd enligt 6 § SoL utgår från en individuell behovsprövning som med helhetssynen som grund företages i två led. Först undersöks huruvida den enskilde har behov av bistånd för sin försörjning och/eller för sin livsföring i övrigt. Därefter övervägs huruvida detta behov kan tillgodoses av den enskilde själv eller om han kan få det tillgodosett på annat sätt.s. 169

5.Biståndsrätten är sålunda varken generell eller villkorslös. Genom lokutionen »den som inte själv kan tillgodose sin behov» har lagstiftaren velat markera den enskildes förstahandsansvar. Den som kan arbeta är också skyldig att söka arbete, i första hand heltidsarbete, vilket naturligtvis gäller såväl för dem som har missbruksproblem som för andra hjälpsökande. Förutsättningen är dock att man är arbetsför och att man inte har något giltigt skäl för att vägra anta ett anvisat lämpligt arbete eller för att inte söka arbete (RÅ83 2:70, RÅ84 2:92, RÅ 1987 Ref 88). Varje enskilt ärende förutsätter en behovsbedömning som skall utgå från den enskildes egna förutsättningar att klara ett visst arbete.Giltigt skäl att inte ta extra arbete för att på så sätt tillgodose sitt behov av försörjning har ansetts föreligga i RÅ 1986 Ref 19 då sökanden bistod sin kontinuerligt hjälpbehövande åldriga moder.s. 170

6.I den enskildes förstahandsansvar inbegrips också deltagande i den verksamhet som anordnas för arbetslösa inom ramen för arbetsmarknadspolitiken såsom arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller arbetsrehabiliterande åtgärder, deltagande i svenskundervisning och liknande åtgärder som syftar till att underlätta invandrares inträde på arbetsmarknaden.Undantag måste självklart kunna göras då det är fråga om ett akut hjälpbehov (RÅ 1995 Ref 79) och ett nekat bistånd får inte sätta den enskilde i en nödsituation (RÅ84 2:92, RÅ 1987 Ref 104, RÅ 1995 Ref 97, RÅ 1996 Ref 13). Däremot har det inte ansetts möjligt att som villkor för socialbidrag kräva att den enskilde utför arbete åt kommunen utan avtalsenlig lön och utan de försäkringar som följer av ett vanligt arbete. I RÅ 1995 Ref 92 fann RegR, att en sysselsättning för vilken utgår ersättning med ett mindre stimulansbidrag kan inte anses utgöra ett sådant arbete som ger den enskilde inkomster av arbete. Socialnämnden hade därför inte ägt vägra G socialbidrag på grund av att han inte tagit emot socialnämndens erbjudande. I 6 c § regleras numera, att socialnämnden får begära att den som uppbär försörjningsstöd under viss tid skall delta i av nämnden anvisad praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet om den enskilde inte har kunnat beredas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd och 1) inte har fyllt tjugofem år, eller 2) har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande åtgärder, eller 3) följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd. Verksamheten skall syfta till att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Kravet på deltagande i praktik eller kompetenshöjande verksamhet får dock inte ha karaktären att människor i sociala nödlägen utnyttjas eller utsätts för krav som inte är relevanta och sakligt grundade på behov av kompetensutveckling. Det är inte meningen att bestämmelsen skall användas för personer som har problem av mer personlig natur, som t ex allvarliga missbruksproblem eller andra klart uttalade sociala problem. I sådana fall måste socialtjänsten först hantera dessa grundläggande problem och åtgärderna flir inte ersätta värd-och behandlingsinsatser. I vissa fall kan dock sådan verksamhet nyttjas som ett led i socialnämndens arbete för att bryta ett begynnande missbruk eller som ett komplement till andra insatser mots. 170

7.177 missbruket. I den enskildes skyldigheter ligger, sägs i motiven, att han »måste utnyttja alla de möjligheter som normalt» står till buds. Ingenting hindrar därvid att man vid den ekonomiska behovsprövningen, liksom enligt tidigare utvecklad praxis, beaktar den samlade ekonomiska förmågan hos dem man lever med i en hushållsgemenskap.178 Är sålunda biståndssökanden gift skall, mot bakgrund av ÄB:s regler om underhållsskyldighet, behovsbedömningen enligt 6 § ske med beaktande av båda makarnas ekonomiska förhållanden. I RÅ 1987 Ref167 skulle behovet ha kunnat tillgodosetts om hustrun i en familj avstått från sin partiella ledighet (1/4 av normal tid, med stöd av 3 lagen (1978:40) om rätt till ledighet för vård av barn m.m) varför bistånd vägrades. Även makes underlåtenhet att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande har medfört att bistånd vägrats. Maken hade i målet underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet mot familjen och det var inte fråga om en akut nödsituation (RÅ 1995 Ref 79). Avsaknaden av legal underhållsskyldighet medför inte att sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden skall bedömas annorlunda (RÅ85 2:1). Beaktandet av samboendes inkomstförhållanden skall ske redan från sammanflyttningen, såvida det inte av omständigheterna framgår att fråga är om ett rent tillfälligt arrangemang (RÅ 1995 Ref 48). Vid bedömningen av socialbidrag vid sammanboende med vuxna barn har bidraget beräknats utifrån att hushållsgemenskap föreligger (RÅ 1988 Ref 23). Däremot, sägs i förarbetena, skall inte krävas att den enskilde, när det gäller ekonomiskt bistånd, vänder sig till andra närstående än dem i det egna hushållet innan rätt till bistånd inträder.I den ekonomiska behovsbedömningen skall även beaktas olika sorters inkomster, förmåner och tillgångar.s. 171

8.Att man ger varandra viss praktisk hjälp i en familj är också normalt och bör sålunda kunna beaktas i behovsbedömningen. Däremot kan inte ett mera omfattande vårdbehov anses ligga inom ramen för vad man normalt bistår varandra med i en familj. I sådana fall föreligger därför en rätt till bistånd, sägs det i motiven, även om det finns andra vuxna i familjen. s. 172

9.I motiven till 1980 års lag framhölls att ett ekonomiskt bistånd ofta kan behöva kombineras med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför det i princip bör vara möjligt för den enskilde att efterfråga en viss social tjänst, t ex ekonomisk hjälp, och samtidigt avstå från erbjudanden om andra tjänster tex behandling. Detta innebär inte att socialtjänsten är förhindrad att ställa vissa villkor. Tvärtom förutsätter rätten till bistånd att det föreligger ettf aktiskt behov och att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. DepCh betonade också att det är viktigt att tolkningen av villkoren för bistånd inte blir för restriktiv. Det skulle kunna leda till att den som har kunnat försörja sig men inte gjort det och därför saknar medel till försörjning under den närmaste tiden inte i något fall skulle ha rätt till bistånd, vilket inte är meningen. Föreligger en rätt till bistånd är denna sålunda inte avhängig att den biståndssökande underkastar sig olika former av åtgärder. Rätten till bistånd har inte fått göras beroende av att den biståndssökande underkastar sig tex en behandlingsinsats avseende narkotikamissbruk eller att den hjälpsökande deltar i gruppsamtal och i videobandsupptagningar. Socialtjänstlagen anses inte ge utrymme för att neka någon rätt till bistånd enbart därför att den enskilde inte vill ta emot av socialtjänsten erbjudna rehabiliteringsinsatser eller för att man inte iakttager för sådan insats meddelade ordningsföreskrifter (RÅ83 2:70). Blott den omständigheten att missbrukare undergått ett stort antal behandlingshemsvistelser (14 st) utan nämnvärt resultat har inte heller ansetts medföra att denna form av insats inte skulle kunna komma ifråga vid en senare ansökan om sådan biståndsform (RÅ 1991 ref97). Inte heller den omständigheten, att den enskilde bryter upprättad behandlingsplan och därmed blir i behov av ekonomiskt bistånd har ansetts kunna medföra att bistånd skall förvägras honom under hänvisning till att behovet kan tillgodoses på annat sätt, trots att behovet, enligt nämnden hade kunnat tillgodoses om den enskilde fullföljt behandlingshemsvistelsen (RÅ 84 2:86). Genom biståndet skall den enskilde, enligt 6 a §, tillförsäkras en skälig levnadsnivä. Hänsyn måste därvid tas till omständigheterna i det särskilda fallet Qfr RÅ84 2:6, RÅ 1987 Ref 109). Denna bestämmelse, som helt överensstämmer med 6 § 2 st i 1980 års lag, anses vara vägledande för allt bistånd; försörjningsstöd, annat bistånd och även sådant bistånd som får beviljas med stöd av 6 g §. Begreppet »skälig levnadsnivå» ges sin grundläggande betydelse genom portalparagrafen enligt vilken målsättningen för socialtjänstens verksamhet är att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Enligt motiven till 1980 års lag skulle den konkreta innebörden bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever varför det måste överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skulle anses skälig. För att motverka alltför stora skillnader i kommunerna förordade DepCh att Socialstyrelsen, efter samråd med Kommunförbundet, utformade allmänna råd (AR). Genom ett bruttonormsystem skulle den enskilde få en viss frihet att disponera biståndet på det sätt som passade honom bäst. Biståndet borde dock allmänt sett ges en forebyggande karaktär så att den enskilde såvitt möjligt själv blev i stånd att försörja sig. Att socialbidraget ytterst bygger på en individuell behovsprövning medför även, att i enskilda fall skulle bidraget kunna utgå med andra belopp och till andra ändamål än vad som gäller enligt fastställda normer. I enlighet med vad som förutsattes i motiven och i 67 § SoL, utformade Socialstyrelsen allmänna råd som ett hjälpmedel vid prövningen av begreppet skälig levnadsnivå. Normen var inte var tänkt att användas som en absolut gräns då den enskildes situation, såsom framhållits i förarbetena, ansågs kunna motivera såväl lägre som högre bidragsbelopp. RegR fastslog sedermera, att råden borde läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat (RÅ 1993 Ref 11). RegR fäste vikt vid 6 7 SoL samt nämnda uttalanden i motiven och hur bruttonormerna utformats. Normerna kunde inte anses som någon överstandard och RegR framhöll En bidragsnorm som låg under Socialstyrelsens norm kunde sålunda normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. RegR framhöll dock, att det vid jämförelse mellan en viss kommuns normer och Socialstyrelsens normer måste förekommande skillnader vad gäller de kostnader som respektive normer avser att täcka, beaktas.RegR gjorde emellertid ändå en bedömning av huruvida kostnaderna för önskad biståndsform kunde anses rimliga. s. 172

10.Genom 1997 års lag har Socialstyrelsens bruttonorm ersatts med en för hela riket gällande riksnorm (6 b § p 1 SoL och 2 § SoF) där kostnader för vissa vardagsutgifter schabloniserats. Begreppet skälig levnadsnivå är därför inte utan betydelse, utan vid bedömningen av bistånd enligt 6 p 2 skall detta beaktas.s. 17

11.§ Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl skall socialnämnden dessutom beräkna kostnaderna i riksnormen till en högre eller lägre nivå (6 b § 2 st) varvid begreppet skälig levnadsnivå, enligt min mening, måste tagas i beaktande. Begreppet har också, enligt vad förut sagts, betydelse vid bedömningen av bistånd i enlighet med 6 f och 6 g §§.s. 17

12.Begreppet skälig levnadsnivå innebar enligt motiven till 1980 års lag inte enbart en viss ekonomisk nivå. Sålunda anfördes, att samhällets hjälp skall inte enbart avse vad som direkt behövs för att tillgodose den enskildes grundbehov utan hjälpen skall också ha en viss kvalitet och syftet med insatserna måste sträcka sig längre än till att enbart avhjälpa det föreliggande behovet. Det skall även underlätta för den enskilde att i framtiden själv klara sin försörjning och livsföring. Rehabiliteringssynpunkten måste sålunda tilläggas stor betydelse när biståndet skall bestämmas.Nära samband med rehabiliteringssyftet har dens. 17

13.helhetssyn som skall prägla socialtjänsten. Den enskildes situation skall ses i förhållande till hela den sociala miljön och det handlar om att kunna nå värden som kan sammanfattas i begreppet livskvalitet. s. 17

14.Sammanfattningsvis kan konstateras, att begreppet skälig levnadsnivå inte är ett fixerat begrepp som kan tillämpas rutinmässigt. Av motiven till nu gällande lag framgår, att hittillsvarande tolkning av begreppet inte ifrågasätts. 6 a ärs. 17

15.§ främst avsedd att klargöra, att ambitionsnivån inom socialtjänsten skall vara oforändrad i förhållande till 1980 års lag, även om kommunerna numera ges en större frihet att bestämma om delar av biståndet Qfr 6 g §).Sålunda skall biståndet, antingen det är fråga om ekonomiskt eller andra insatser, inte enbart tillgodose den enskildes grundbehov utan hjälpen skall också vara behäftad med en viss kvalitet. I bedömningen måste man också utgå från helhetssynen i det att den enskilde skall kunna uppnå en livskvalitet och rehabiliteringssyftet måste tillmätas stor betydelse. Det ekonomiska stödet tillforsörjning är numera uppdelat i en för hela riket gällande norm, riksnorm, samt i en del som avser rätt till ersättning för skälig kostnad för ett antal andra behovsposter. Sålunda lämnas försörjningsstöd enligt 6 b § p 1 för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift. Det är kostnadsposter som anses utgöra nödvändiga vardags utgifter och de är därför lämpade att ingå i en schabloniserad del av försörjningsstödet. Skäliga kostnader beräknas beträffande dessa kostnadsposter, enligt en riksnorm (6 b § 2 st). Denna grundar sig på Konsumentverkets senaste pris-och konsumtionsundersökningar och delas upp på olika hushållstyper och åldersintervaller. Enligt 6 b § 2 st kan riksnormen frångås om det i det enskilda fallet finns särskilda skäl. Att det skall föreligga särskilda skäl måste innebära att ett frångående av riksnormen enbart skall komma i fråga i undantagssituationer. Biståndet kan därvid beräknas till en högre nivå om biståndssökanden av t ex medicinska skäl har behov av särskild kost eller om en rörelsehindrad har svårigheter att upprätthålla kontakt med andra. Nivån kan då höjas för att täcka extra utgifter för exempelvis telefon och tidningar, under förutsättning att dessa utgifter inte täcks av annat särskilt stöd såsom handikappersättning. Riksnormen kan också sänkas om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet. Av motiven framgår det explicit att detta är fråga om en undantagsåtgärd. Enligt förarbetena skulle en sänkning kunna tänkas ske t ex när den enskilde är aktuell för bistånd endast på grund av att han råkat i en akut nödsituation eller akut nödläge. Den enskilde har exempelvis kunnat försörja sig men inte gjort det och saknar därför medel till sin försörjning under den närmaste tiden. Socialnämnden får då ge, heter det, ett tillfälligt reducerat bistånd för att han skall få möjlighet att reda upp den akuta situationen. I andra fall, sägs det vidare, kan det vara uppenbart att den enskilde inte har vissa kostnader som ingår i riksnormen. »Det kant. ex. gälla en missbrukare som uppenbart inte använder biståndet till vad det är avsettf or.» Fråga är om innebörden av det sist anförda. En missbrukare som har eget hem har i regel också kostnader för det mesta som ingår i den första posten. Dessa kostnadsposter består ju dessutom av sådant som regeringen anses utgöra »nödvändiga vardagsutgifter». Saknas eget hem har han ändå i vart fall behov av mat och kläder. Den som är hemfallen åt missbruk lågprioriterar det mesta som inte har med alkohol och droger att göra och det torde i många fall te sig uppenbart att alla medel går till alkohol eller narkotika i stället för livsmedel. I sådant fall skulle alltså biståndet enligt riksnormen undantagsvis kunna sänkas. Kommunen har emellertid fortfarande kvar det yttersta ansvaret (3 § SoL) för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden har också kvar skyldigheten enligt 11 § SoL att aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket. I bedömningen bör också, enligt vad som tidigare sagts, beaktas att den enskilde skall uppnå en skälig levnadsnivå i fråga om de behov som normen är avsedd att täcka. Kontentan blir att nämnden aldrig kan lämna den enskilde missbrukaren åt sitt öde även om han använder biståndet till att finansiera missbruket i stället för till mat eller andra livsnödvändigheter. Nämnden måste ändå i kraft av sitt yttersta ansvar se till att han får vad han behöver, kanske i stället i form av rekvisitioner eller liknande åtgärd. I sammanhanget kan det också finnas skäl att poängtera 1 SoL vari det bl a slås fast, att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Denna princip anses även fortsättningsvis prägla socialtjänstlagen. En konsekvens av detta, framhåller också regeringen, är att försörjningsstödet bör utformas så att bidragstagaren själv ges utrymme att planera och fatta beslut rörande den egna ekonomin inom ramen för det erhållna biståndet. Detta synsätt, menar jag, bör självklart även i grunden prägla verksamheten vad gäller missbrukare. 8.7.2.5 FöRSÖRJNINGSSTÖD FÖR ANDRA UTGIFTSPOSTER Försörjningsstöd enligt 6 b § p 2 lämnas för skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, akut tandvård, glasögon samt medlemsskap i fackförening och arbetslöshetskassa. Beträffande begreppet »skäliga kostnader» måste det göras en individuell bedömning av vad som är skäligt för just den biståndssökande. Utgångspunkten bör därvid vara vad en låginkomsttagare normalt har möjlighet att kosta på sig jämfört med vad den biståndssökande har för faktiska kostnader. I bedömningen skall också beaktas rehabiliteringssyftet och att den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Som tidigare framgått föreligger inte rätt till bistånd i den mån den enskilde, enligt 6 §, själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. Har den enskilde viss inkomst skall den avräknas från normen och även från det försörjningsstöd som kan utges enligt 6 b p 2. Vid bedömningen av vad som är skälig boendestandard skall vad en låginkomsttagare på orten normalt kan kosta på sig tjäna som utgångspunkt. Bedöms bostadskostnaderna för höga i förhållande till vad som är skäligt för det aktuella hushållet är det rimligt att ställa krav på byte av bostad. En så drastisk åtgärd är dock främst motiverad vid långvarigt biståndsbehov och under de ytterligare förutsättningarna, att det finns faktiska möjligheter att skaffa en billigare bostad som uppfyller skäliga krav samt att oskäliga sociala konsekvenser inte uppstår. Dens. 17