Närliggande

4.Varianter av det synsätt finns i de flesta länder i någon form av ett markägaransvar för fortgående förhållanden. De svenska förvaringsfallen enligt 9 kap. MB är ett sådant exempel. Som jag nämnt tidigare, blir en konsekvens av att ansvaret är fortgående att det inte är föremål för några tidsgränser. Denna princip har f.ö. Regeringsrätten accepterat i rättsfallet RÅ 1993 ref. 41 som gällde nedskräpning vid ett äldre industriområde (Norrbyskär utanför Umeå). Rättsfallet gällde dels nedskräpningsdefinitionen enligt dåvarande naturvårdslagen, dels frågan om den tidsmässiga avgränsningen av kraven. Domen är intressant ur båda dessa synvinklar; först tillämpar Regeringsrätten en analytisk och systematisk tolkningsmetod för att finna att nedskräpningsbegreppet är betydligt vidare än vad som direkt kan utläsas av lagtexten. Därefter uttalar domstolen angående kravens tidsmässighet (min kursiv):[^1236]s. 56