1.Utgångspunkten när det gäller vems berättigade förväntningar som ska beaktas bör vara de berörda som var aktiva i Sverige före 1989. Då bedömningen av dessa förväntningar går tillbaka på en allmäneuropeisk rättsgrundsats, tror jag ändå att den i viss mån kommer att påverkas av hur man ser på dessa frågor i det övriga Europa. Här kan man tala om två tydliga tendenser. För det första godtas retroaktiv lagstiftning i viss utsträckning. Som framgick ovan bjuder Nederländerna på ett sådant exempel. Även i Frankrike finns en motsvarande ordning; Conseil d’Etat har fastslagit att reglerna om reparativt ansvar i 1976 års lag om större miljöfarliga verksamheter (s.k. listverksamheter) gäller även om verksamheten var avslutad före lagens ikraftträdande.[^1235]s. 55
2.För det andra är det tydligt att man i de flesta länder i vissa situationer anser att efterkommande lagstiftning – som tvingar företagen att åtgärda skador som orsakats av verksamhet i historisk tid, men där olägenheterna uppträder först idag – över huvud taget inte är att betrakta som retroaktiv. Sådan är den principiella utgångspunkten i den engelska offentligrättsliga lagstiftningen på området, både när det gäller utsläpp till vatten och markförorening. Även den tyska regleringen på området utgår från detta synsätt, såväl i den äldre politirätten, som i 1998 års Bundesbodenschutzgesetz. I båda dessa länder får förorenaren ansvara för de åtgärder som anses nödvändiga med hänsyn till miljön idag. Som nämnts tidigare, detta ansvar anses gälla alldeless. 55
3.459 oavsett när verksamheten bedrevs och här är det varken fråga om preskription eller förutsebarhet.s. 55
4.Varianter av det synsätt finns i de flesta länder i någon form av ett markägaransvar för fortgående förhållanden. De svenska förvaringsfallen enligt 9 kap. MB är ett sådant exempel. Som jag nämnt tidigare, blir en konsekvens av att ansvaret är fortgående att det inte är föremål för några tidsgränser. Denna princip har f.ö. Regeringsrätten accepterat i rättsfallet RÅ 1993 ref. 41 som gällde nedskräpning vid ett äldre industriområde (Norrbyskär utanför Umeå). Rättsfallet gällde dels nedskräpningsdefinitionen enligt dåvarande naturvårdslagen, dels frågan om den tidsmässiga avgränsningen av kraven. Domen är intressant ur båda dessa synvinklar; först tillämpar Regeringsrätten en analytisk och systematisk tolkningsmetod för att finna att nedskräpningsbegreppet är betydligt vidare än vad som direkt kan utläsas av lagtexten. Därefter uttalar domstolen angående kravens tidsmässighet (min kursiv):[^1236]s. 56
5.”Av utredningen i målet framgår att sågverksanläggningen vid Norrbyskärs. 56
6.lades ned 1952. Det framgår emellertid inte vid vilken tidpunkt de rester avs. 56
7.verksamheten som avses med miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggandes. 56
8.inträtt i ett sådant tillstånd att den plats där de finns skulle kunna ansess. 56
9.nedskräpad. Dessa rester har funnits på platsen så länge att en sådan tidpunkts. 56
10.inte heller torde gå att fastställa. Den tidpunkten kan emellertid inte anses av-s. 56
11.görande för frågan om NVL, som trädde i kraft den 1 januari 1965, övers. 56
12.huvud kan tillämpas i målet. Varken övergångsbestämmelserna till den lagens. 56
13.eller annan grund utgör stöd för att inte tillämpa 24 § NVL om ned-s. 56
14.skräpningen eller annat osnyggande skett före ikraftträdandet.” Detta är ett tydligt exempel på hur Regeringsrätten har tillämpat en bestämmelse på fortgående förhållanden. Även om domen är meddelad före Klippan-domen, menar jag att den är helt förenligt med europarätten då den är formulerad som en plikt som träffar ett fortgående förhållande. Att det skulle finnas berättigade förväntningar på att en nedskräpningsbestämmelse inte utan vidare skulle vara tillämpbar på förhållandena på marken här och nu, är inte troligt. Något stöd i europarätten för ett sådant synsätt finns definitivt inte.s. 56