Markägaransvaret enligt EPA Part II A
1.Den första ansvarskategorin i den engelska lagstiftningen i Environmental Protection Act Part IIA består av ”causers” och ”knowingly permitters”.[^1016] För att bli ansedd som ”causer” räcker det med att man aktivt har deltagit i de aktiviteter som ger upphov till utsläppet. Här görs ingen oaktsamhetsbedömning och ansvaret gäller även om skadorna inte var möjliga att förutse. Uttrycket ”knowingly permitting” täcker något annat och vidare än ett aktivt deltagande då det står för en mer eller mindre medveten underlåtenhet. Det är fråga om att någon känner till ett utsläpp men inte ingriper, trots att det står i hans makt att göra så. Det bör vara fråga om ett relativt klart fall av klandervärd passivitet eller anknytning till den förorenande aktiviteten för att utlösa ansvar. Till skillnad från ansvaret som ”causer” är det följaktligen en förutsättning för ansvar som ”knowingly permitter” att man kan visa att adressaten känt till – eller borde ha känt till – att det skett ett utsläpp. I typfallet är denne ”knowingly permitter” en markägare, t.ex. då han tillåter att en förorenande händelse eller verksamhet fortgår på fastigheten utan att ingripa. Förutsättningen för ansvar är alltså dels markägarens kunskap om föroreningen, dels hans klandervärda passivitet.s. 12
2.379s. 12
Svensk rätt om markägaransvaret
1.Det andra exemplet på hur markägarens anknytning till den förorenande händelsen eller verksamhetsutövaren kan göra att han blir adressat för miljövårdskraven kan vi kalla för ”identifikation”. Här är det fråga om en situation då markägaren är så inblandad – ekonomiskt eller personligt – i den förorenande verksamheten att han betraktad som helt jämställd med verksamhetsutövaren. Ett sådant betraktelsesätt finns i flera länder och kan exemplifieras med rättsläget i Sverige. ”Identifikation” finns inte nämnt i förarbetena till miljöbalken och något exempel på detta finns inte heller i rättspraxis under ML och MB. Synsättet är dock i det närmaste självklart i sammanhanget och stöd för det finns både i äldre grannelagsrätt, i olika förarbetsuttalanden till den lagstiftning som föregick balken samt i den juridiska litteraturen.s. 13
2.Enligt äldre grannelagsrättslig praxis kunde en markägare få stå för kraven på skyddsåtgärder om han var tillräckligt närstående med verksamhetsutövaren.[^1017] Ett tydligt exempel på detta är NJA 1903 s. 365. Det var här fråga om fastighetsägaren S som drev ett bageri i Stockholm. Som drivkälla satte han upp en kraftmaskin intill väggen till en angränsande fastighet och denna maskin var sedan igång dygnet runt. Grannarna klagade på oväsendet och fick till slut en vitessanktionerad HD-dom på att S måste minska detta (NJA 1900 s. 189). Störningarna fortsatte dock och grannarna fick på nytt vända sig till domstol, denna gång för att få vitet utdömt. Nu invände emellertid S att han inte längre ägde bagerirörelsen utan hade sålt den till sin son. Enligt hans mening var han därför inte längre adressat för kraven, en invändning som godtogs i underrätten. Svea hovrätt, vars dom HD fastställde, underkände däremot detta resonemang och uttalade:s. 13
3.”...ty och som den omständigheten, att S å annan person öfverlåtit bageriets. 13
4.med därtill hörande maskiner, icke kunde befria S, hvilken, enligt hvad is. 13
5.saken vore ostridigt, fortfarande vore ägare till den fastighet, inom hvilken des. 13
6.maskiner vore uppställda, som åstadkomme ifrågavarande buller, fråns. 13
7.skyldigheten att fullgöra hvad honom genom K:M:s dom förelagdt;...” Vid en genomgång av förarbetena till miljöskyddslagen, jordabalkens regler om hänsyn mellan grannar (3 kapitlet jordabalken), och miljöskadelagen slås man av lagstiftarens ovilja att uttala sig om eller reglera denna fråga om markägarens ansvar för föroreningar som andra orsakat på hans mark. De uttalanden som ändå görs är i stort sett likalydande i de olika förarbetena. I motiven till miljöskyddslagen och 3 kapitlet jordabalken pekade regeringen på att enligt gällande rätt får man avgöra från fall till fall om fastighetsägarens. 13
8.380 kan göras ansvarig för störningar som beror på att någon annan förfogar över fastigheten. Ansvaret beror på vilken rättslig grund som förorenarens verksamhet vilar på och på andra omständigheterna i det enskilda fallet. Dessa frågor borde, enligt regeringens mening, inte lagregleras utan överlämnas åt rättspraxis.[^1018]s. 13
9.Något bättre ledning går att finna i förarbetena till miljöskadelagen. Miljöskadeutredningen menade att gränsdragningen mellan fastighetsägares och nyttjanderättshavares skyldigheter borde göras med utgångspunkt från att den senare får stå för hela ansvaret när han bedriver näringsverksamhet på fastigheten; bara när fastighetsägaren är ekonomiskt engagerad i verksamheten ska han kunna göras ansvarig.[^1019] I propositionen till miljöskadelagen utvecklar regeringen detta tema (min kursiv):[^1020]s. 14
10.”Enligt gällande rätt är det oklart om fastighetsägaren kan göras ansvarig förs. 14
11.skador som orsakas av en nyttjanderättshavare när denne förfogar över fas-s. 14
12.tigheten. En rimlig lösning vid tillämpningen av den nya miljöskadelagens. 14
13.torde vara att fastighetsägaren blir ansvarig endast om han är direkt ekono-s. 14
14.miskt engagerad i en näringsverksamhet som nyttjanderättshavaren driver pås. 14
15.fastigheten. Det innebär sålunda att fastighetsägaren inte enbart på den grun-s. 14
16.den att han mot ersättning har upplåtit nyttjanderätten blir ansvarig för skadors. 14
17.som nyttjanderättshavaren åstadkommer. Ett mer indirekt ekonomiskt en-s. 14
18.gagemang som t.ex. endast innebär att fastighetsägaren innehar börsnoterades. 14
19.aktier i ett bolag som hyr lokaler av honom för industriellt ändamål bör intes. 14
20.heller medföra något ansvar för fastighetsägaren för miljöskador som hyres-s. 14
21.gästen orsakar. Detsamma bör gälla om fastighetsägaren har lånat ut pengars. 14
22.till den verksamhet som nyttjanderättshavaren bedriver på fastigheten.” Av den rättspraxis som genererats under dessa lagar har jag egentligen bara hittat ett som berör denna frågeställning om markägarens ansvar och det är NJA 1994 s. 162. Det var här fråga om en flygklubb (UF) som hade arrenderat ett flygfält av kommunen sedan 1940-talet. UF hade för en kort tid upplåtit flygfältet till en annan klubb för modellflygplansövningar. Vissa av dessa plan hade hamnat i grannens åker där grödorna skadades när planen hämtades. Högsta domstolen uttalade att UF:s nyttjanderätt att flygfältet var av en sådan natur att klubben fick anses vara grannelagsrättsligt ansvarigs. 14
23.381 gentemot omgivningen. Mot bakgrund av att upplåtelsen till modellsportklubben endast var kortvarig samt att inga andra omständigheter talade emot, täckte detta ansvar även dessa skador som hade uppkommit genom den senare klubbens göranden.s. 14
24.I den juridiska litteraturen har däremot markägarens ansvar enligt miljölagstiftningen genom åren varit föremål för en viss diskussion, där författarna har haft olika åsikter om hur långt detta ansvar sträcker sig.[^1021] Som jag har uppfattat det, har det emellertid rått enighet om att markägaren kan få svara för miljövårdskraven i verksamhetsutövarens ställe om han är tillräckligt närstående. Detta var något som Ljungman påpekade redan 1943:[^1022]s. 15
25.”I allmänhet torde nog vara befogat anse fastighetsägaren passivt sakle-s. 15
26.gitimerad, därest han på grund av nyttjanderättsavtalet har rättsligas. 15
27.möjligheter att framtvinga sådana förändringar i nyttjanderättshavarens verk-s. 15
28.samhet, som erfordras för att undvika en excessiv immissionsverkan.” Detta är också ett tema som utvecklas av Westerlund i 1990 års lagkommentar till miljöskyddslagen. Han menar bl.a. att den markägare som haft ett väsentligt inflytande över den förorenande verksamheten – utan att egentligen vara verksamhetsutövare – ändå kan få ta på sig en del av efterbehandlingsansvaret.[^1023] Faktorer som talar för detta kunde vara att markägaren haft möjlighet att påverka verksamheten genom nyttjanderättsavtalet eller genom att se till att den verksamhetsutövande hyresgästen skötte sina miljömässiga åligganden. Även det faktum att markägaren har tillgodogjort sig en del av vinsten från verksamheten kan enligt Westerlund tala för ett sådant synsätt.s. 15
Slutsatser om markägaren som verksamhetsutövare
1.Jag påstår alltså att den första rättsliga konstruktionen som medför markägaransvar i den europeiska lagstiftningen om förorenade områden innebär att han kan få stå för miljövårdskraven på grund av sin nära anknytning till den förorenande händelsen eller verksamheten. Detta har belysts ovan genom exempel på regler som träffar markägaren när han med öppna ögon tillåter en förorening eller när förhållandet mellan honom och verksamhetsutövaren är mycket nära. På så vis blir det följaktligen ofta en fråga om att definiera verksamhetsutövaren i det enskilda fallet; är markägaren tillräckligt nära,s. 15
2.382 jämställs han med den senare. I dessa fall råder heller knappast någon motsättning mellan ett skadeståndsrättsligt och ett förvaltningsrättsligt synsätt. Här är det ju fråga om att avgöra om markägarens position i förhållande till förorenaren är sådan att de bör vara jämsides ansvariga för allmänna miljövårdsåtgärder och/eller kompensation till enskilda skadelidande. Denna bestämning bör kunna vara gemensam för de båda rättsområdena.s. 15
3.383s. 16
Förvaltaransvaret
Inledning
1.Den andra rättsliga konstruktionen som medför markägaransvar kan betecknas som ett ”förvaltaransvar”. Innebörden är att markägaren är skyldig att se om sin fastighet så att det som finns där inte orsakar skada i omgivningen. Denna tanke, som kommer till uttryck i den tyska grundlagsregeln om att ”Eigentum verplichtet”,[^1024] återfinns i en eller annan form i de flesta av Europas länder. Traditionellt kommer den till uttryck genom ett strikt skadeståndsrättsligt ansvar av typen ”Rylands v. Fletcher”,[^1025] eller ett grannelagsrättsligt ansvar. I många länder återfinns konstruktionen som ett markägaransvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder för culpös passivitet.[^1026]s. 17
2.Synsättet med ett förvaltaransvar återspeglas också i flera av de miljörättsliga regimerna om förorenad mark. Det är här fråga om en skyldighet att vidta åtgärder för att hindra spridningen av föroreningar som finns på fastigheten. I sin mest renodlade form är detta ett ansvar som följer med fastigheten och någon hänsyn till markägarens subjektiva kunskap eller inställning tas inte. I dessa regimer är det heller ingen skillnad beträffande plikternas omfattning mellan förorenaren och markägaren. I andra länder är förvaltaransvaret mer av preventiv karaktär. Som jag nämnde redan i kapitel 1, skillnaden mellan preventiva och reparativa åtgärder på detta område är emellertid inte stor, ofta enbart teoretisk.[^1027] En annan skillnad mellan lagstiftningsregimerna om förorenade områden – jämfört med det skadeståndsrättsliga och det grannelagsrättsliga ansvaret – är att de förvaltningsrättsliga plikterna i allmänhet inte förutsätter att föroreningarna nått utanför den egna fastigheten; markägaren är skyldig att undersöka och efterbehandla de föroreningar som finns på fastigheten i den mån det är motiverat av hänsyn till risken för skada på miljön, vilken ju är oberoende av administrativa gränser. I detta avsnitt följer exempel på ett sådant förvaltaransvar i några länders lagstiftningsregimer om förorenade områden. Som framgår av redogörelsen har detta ansvar något varierande utseende och stränghet i de olika regimerna.s. 17
3.384s. 17
Markägaren som förstahandsadressat
1.Som nämnts ovan, utgår den tyska jordskyddslagen (BbodSchG) från ett politirättsligt synsätt.[^1028] Enligt politirätten är markägaren (”Zustandsstörer”) jämsides ansvarig med den som har orsakat störningen (”Handlungsstörer”). Regleringen innebär i praktiken att myndigheterna kan vända sig mot den förre med kraven, eftersom han är enklast att nå. Det var dock endast den som var markägare för stunden som kan bli adressat för kraven, vilket innebär en viss möjlighet att ”sälja problemen” för den som inte själv har orsakat störningarna.s. 18
2.BbodSchG utgår som sagt från detta politirättsliga synsätt, men har också medfört flera skärpningar. Av tidigare avsnitt har framgått att inte bara förorenaren kan bli adressat för kraven, utan också dennes rättsliga efterträdare samt i vissa fall även bakomliggande aktörer.[^1029] Även markägarens ansvar enligt BbodSchG är strängare än motsvarande politirättsliga reglering. Till att börja med omfattas markägaren av en allmängiltig och preventiv plikt som innebär att var och en som med sina åtgärder påverkar marken är skyldig att göra detta så att inte jordförorening uppstår.[^1030] Till detta kommer en särskild skyldighet för markägare och nyttjanderättshavare att vidta åtgärder för att förhindra att föroreningar uppkommer från den mark som de äger respektive brukar.[^1031]s. 18
3.När det sedan gäller skyldigheten att undersöka och efterbehandla sådan mark som redan blivit förorenad är den som brukar eller äger marken förstahandsadressat enligt BbodSchG för miljövårdskraven. Han kan inte freda sig med att han inte haft någon del i den förorenande verksamheten eller att han varit okunnig om belastningarna på fastigheten.[^1032] Ett lika strängt ansvar gäller i princip för den som tidigare ägde fastighet, även om man här tar större hänsyn till hans kunskaper om miljöbelastningarna. Förutsättningen för att den tyska miljömyndigheten ska kunna rikta kraven mot honom är dels att han sålt fastigheten efter lagens ikraftträdande (1 mars 1999) och då var i ond tro (inklusive ”borde-vetskap”) om dess föroreningsstatus, dels att han också – när han en gång i tiden köpte fastigheten – inte var i god tro i detta avseende.[^1033]s. 18
4.385s. 18
5.Enligt den traditionella politirätten – som fortfarande utgör en lägsta botten för regleringen av förorenade områden – kan markägaren inte ställa återkrav på förorenaren för att få ut dennes del av det miljörättsliga ansvaret.[^1034] Detta har inte ansetts vara en rimlig lösning i den nya regimen om förorenade områden. Här bjuds markägaren en möjlighet att väcka talan mot andra som kan vara ansvariga för undersökning och efterbehandling av det förorenade området.[^1035] Det bör dock noteras att detta sker helt på markägarens egen risk; lyckas han inte nå förorenaren eller andra med sitt krav på kostnadsbidrag, får han slutligt stå för detta själv. Det är detta som är den yttersta innebörden av att det miljörättsliga ansvaret mellan honom och förorenaren är jämsides.s. 19
6.Även uppdelningen mellan efterbehandlingsskyldiga och ansvariga i den flamländska Bodemsaneringsdecreet (BSD) innebär ett strängt markägaransvar.[^1036] Detta beror främst på att markägaren står som förstahandsadressat för miljökraven enligt BSD i de fall som föroreningarna inte har orsakats av en ”listverksamhet” (då ju tillståndshavaren står som adressat). Till detta kommer att markägaren många gånger får stå för det slutliga kostnadsansvaret beroende på det stränga markägaransvaret i den traditionella skadeståndsrätten i Belgien. Det finns visserligen undantag för ”oskyldiga markägare”, men i enlighet med förvaltartanken kvarstår alltid markägarens skyldighet att vidta preventiva åtgärder för att förhindra att föroreningarna sprider sig till omgivningen.[^1037]s. 19
Markägaren som subsidiärt ansvarig
Ansvaret uppdelat i två kretsar i EPA Part II A
1.I många länder är markägarens ansvar underställt förorenarens och man kan därför tala om två ansvarskategorier. Så är exempelvis fallet med den engelska lagstiftningen i EPA Part IIA; om inte någon klass A-person (”causer” eller ”knowingly permitter”) är tillgänglig, övergår ansvaret på markägare och nyttjanderättshavare (klass B). De senares ansvar utlöses så fort som någon A-person inte kan återfinnas, trots rimliga efterforskningar. I dessa fall tas ingen hänsyn till markägarens medverkan till föroreningen, hans eventuella inblandning i den förorenade verksamheten eller hans kunskapers. 19
2.386 om belastningarna på fastigheten. Detta är den avgörande skillnaden mellan markägarens ansvar som ”knowingly permitter” och som klass B-person. På så vis kan man karakterisera detta senare ansvar som objektivt och att det följer med fastigheten. Det finns heller ingen möjlighet för markägaren att undkomma ansvaret om han inte kan visa att de ekonomiska konsekvenserna av miljövårdskraven blir orimliga i hans fall (”hardship”). Om ingen förorenare finns tillgänglig, träder alltså markägaren i hans ställe enligt reglerna i Part IIA. Hans ansvar är dock mindre omfattande än förorenarens, främst beroende på att det inte för föroreningar som enbart medför risk för vattenföroreningar. En annan skillnad är att markägaren endast svarar för sådan förorening som finns på hans fastighet och under den tid som han brukar den. Om fastigheten överlåts, följer ansvaret med.s. 19
Att ”ha noe” enligt den norska forurensingsloven
1.Markägaransvaret enligt den norska forurensningsloven är ett typiskt förvaltaransvar. Som redan nämnts, inleds den grundläggande ansvarsregeln i 7 § FL med lokutionen ”(i)ngen må ha, gjøre eller sette i verk noe som kan medføre fare for forurensning…”.[^1038] Denna uppdelning mellan den som har respektive den som gör något innebär att miljömyndigheterna har givits en viss valmöjlighet när det gäller vem miljökraven ska riktas emot. Myndigheten kan i princip välja mellan markägare och förorenare utifrån vem som ligger närmast till hands för att utföra de nödvändiga åtgärderna utifrån en konkret värdering.[^1039] Vägledande för detta synsätt är ett avgörande i Eidsivating Lagmansrett i målet om Brattås Holding AS.[^1040] Målet gällde frågan om markägarens Brattås Holding ansvar för bortskaffande av miljöfarligt avfall. Företaget hade förvärvat det belastade området av konkursboet efter verksamhetsutövaren och sedan sålt marken vidare. Lagmansretten uttalade (min kursiv):s. 20
2.”Lagmansretten antar etter dette at plikter og ansvar etter forurensningslovens. 20
3.vil kunne inntre selv om tilknytningsforholdet til forurensningsfaren er avs. 20
4.indirekte karakter. I utgangspunktet vil det således være tilstrekkelig å påvises. 20
5.at den som holdes ansvarlig er eier av den eindom hvor det befinner segs. 20
6.gjenstander og annet som representerer en forurensningsfare. Dette vils. 20
7.likevel kunne stille seg annerledes om det klart lar seg gjøre å utpeke ens. 20
8.annen som eier eller rettighetshaver til selve kilden for forurensningen ellers. 20
9.387s. 20
10.forurensningsfaren, jfr. NOU 1977:11 s. 22. Det kan imidlertid ikke forlangess. 21
11.at forurensningsmyndighetene plikter å ta standpunkt til kompliserte under-s. 21
12.liggende rettsforhold. Det ville vanskliggjøre en effektiv ivaretagelse avs. 21
13.lovens formål, jfr. § 1. Av forarbeidene fremgår også at graden av nærhet,s. 21
14.samt muligheten for å hindre forurensning, er momenter som skal tilleggess. 21
15.vekt ved avgjørelsen av hvem som er ansvarlig. Det er ikke gitt at dette alltids. 21
16.vil være den samme som privatrettslig sett er eier eller rettighetshaver tils. 21
17.eiendomen. I forarbeidene er forøvrig forutsatt at det kan tenkes situasjoners. 21
18.der det ikke er utenkelig at en i det konkrete tilfelle må anse flere som an-s. 21
19.svarlige, jfr. Ot.prp. nr. 11 (1979-80) s. 90.” Som framgår av citatet har den norske markägaren ett ansvar för bortskaffande av avfall som finns på hans fastighet. Miljömyndigheterna kan i princip vända sig med kraven mot honom, även om han inte har haft med den förorenade verksamheten att göra. Som ett slags grundläggande presumtion gäller dock att kraven på miljövårdsåtgärder i första hand ska riktas mot förorenaren, om detta är möjligt.[^1041] Detta gäller exempelvis om den förorenade verksamheten bedrivs på arrenderad mark av någon som alltjämt finns tillgänglig.[^1042] En genomgående tanke är dock att miljömyndigheten ska kunna vända sig mot den som står närmast utan att lägga resurser på att utreda komplicerade och underliggande ansvarsförhållanden.[^1043] En markägare som blir adressat för miljökraven på detta sätt kan ställa återkrav på förorenaren för att få ut dennes andel av finansieringen.s. 21
20.Så långt liknar alltså de norska ansvarsreglerna de svenska ”förvaringsfallen” enligt miljöbalken.[^1044] Andra likheter är att norrmännen liksom vi saknar danskarnas vånda inför rådighetsproblematiken; miljökraven kan riktas mot förorenaren även om det avser åtgärder på annans mark. Så var fallet i den s.k. Norzink-saken, där ett företag blev förelagd att utföra undersökningar av industriavfall som låg i ett område som man sålt till staten.[^1045]s. 21
21.I ett avseende förefaller emellertid markägaransvaret enligt FL skilja sig från det som gäller i förvaringsfallen enligt svensk rätt; markägaransvaret enligt norsk rätt gäller inte bara vid förvaring av avfall, utan är allmängiltigt. En sådan tolkning förespråkar bland andra Bugge i det att han hänvisar såväls. 21
22.388 till lagtexten (”ingen må ha”), som till myndighetspraxis.[^1046] Hans slutsats är därför:[^1047]s. 21
23.”Min konklusjon blir derfor at også den som i god tro er blitt eier av ens. 22
24.forurenset eiendom, som alt overveiende hovedregel omfattes av forbudet i §s. 22
25.7 første ledd og tiltaksplikten i § 7 annet til fjerde ledd, og hars. 22
26.kostnadsansvar etter bestemmelsen.” Nu innehåller FL – i likhet med de flesta lagstiftningsregimer på detta område – en ventil mot orimliga konsekvenser av de stränga ansvarsreglerna. Omfattningen av ansvaret ska nämligen avgöras efter en skälighetsavvägning enligt 7 § 2 st. FL: ”Plikten etter dette ledd gjelder tiltak som står i et rimelig forhold til de skader og ulemper som skal unngås.”. Lagtexten verkar närmast syfta till en avvägning mellan kostnaden för åtgärderna och miljöfaran, d.v.s. en bedömning av det miljömässigt motiverade i åtgärderna. Skrivningen bör emellertid även kunna användas för att undvika orimliga konsekvenser av det stränga markägaransvaret i andra avseenden, t.ex. om kraven skulle bli orimligt betungande för en enskild och ”oskyldig” husägare.[^1048]s. 22
27.Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det norska markägaransvaret är strängt; miljömyndigheten har i princip en möjlighet att välja mellan de adressater som anges i forurensningsloven, vilket innebär att markägaren kan bli adressat för kraven i de fall som förorenaren inte klart kan pekas ut eller är tillgänglig.[^1049]s. 22
Markägaren som ansvarig endast i vissa fall
1.Den svenske markägarens ansvar i ”förvaringsfall” enligt miljöskyddslagen och miljöbalken är ett typiskt förvaltaransvar, om än inte heltäckande. Markägaren är skyldig att vidta de miljövårdsåtgärder som är motiverade med hänsyn till faran för spridning av föroreningarna från avfallet till den omgivande miljön. Hans ansvar täcker dock bara miljöfarlig markan-s. 22
2.389 vändning i form av ”förvaring”, vilket i rättspraxis har kommit att omfatta avfallshögar, gruvdeponier och kemikalier i tunnor, cisterner och liknande.[^1050] Äldre rättspraxis är också präglad av att Koncessionsnämnden har betonat att kraven omfattar preventiva åtgärder. Andra fall, ”skadefall”, d.v.s. de situationer då belastningarna på fastigheten inte kan karakteriseras som ”förvaring”, omfattas inte. Exempel på detta är kontaminerad mark i anslutning till en impregneringsanläggning.s. 22
3.Den svenske markägarens ansvar i förvaringsfall skiljer sig också jämfört med ett renodlat förvaltaransvar genom att det i myndighetspraxis har tagits viss hänsyn till markägarens subjektiva kunskap och position i förhållande till avfallet och föroreningarna. Detta följer i och för sig redan av det faktum att det normalt sett är fråga om kända och synliga belastningar i förvaringsfallen; det är ju inte så lätt att gömma undan en gruvhög. Men denna kunskap är inte avgörande. Dels går det teoretiskt att tänka sig förvaringsfall där avfallet är dolt för markägaren.[^1051] Dels omfattar hans ansvar inte andra former av föroreningar, oavsett hur välkända de är. Det har emellertid funnits en tendens att i förvaringsfallen väga in markägarens subjektiva ställning och kunskap i den skälighetsbedömning som görs i dessa sammanhang. Typexemplet på detta är KN B 31/91; här inverkade ju i skärpande riktning dels att fastighetsägarna hade känt till avfallet vid förvärvet av fastigheten, dels att de ha tagit en viss befattning med de tankvagnar som innehöll avfallet. Även om senare rättspraxis nog kan sägas gå mot ett allt strängare markägaransvar, har medvetenheten – eller ”borde-kunskapen” – spelat roll i andra avgöranden.s. 23
Slutsatser om förvaltaransvaret
1.Utifrån de exempel som givits ovan, menar jag följaktligen att det går att dela in ”förvaltaransvaret” i tre nivåer. Den första och mest renodlade nivån finns representerad i den tyska BbodchG. Här är markägaren första rangens adressat för miljövårdskraven och han kan inte freda sig med att han inte haft någon del i den förorenande verksamheten eller att han varit okunnig om belastningarna på fastigheten. Omfattningen av markägarens ansvar är också identiskt med förorenarens. I praktiken kommer därför miljömyndigheterna att i första hand rikta kraven mot honom. Markägaren får därefter söka förorenaren och andra åter för att få ut deras andelar av ansvaret.s. 23
2.Den andra nivån kan sägas representeras av de norska reglerna i forurensningsloven och de engelska i EPA Part IIA. Här bjuds i princip på ett lika strängt markägaransvar med den skillnaden att miljömyndigheten i för-s. 23
3.390 sta hand måste söka förorenaren och hans associerade. Finns dessa inte tillgängliga blir dock markägaren adressat för miljövårdskraven. I den engelska lagstiftningen är dock markägarens ansvar något lindrigare.s. 23
4.De svenska reglerna i miljöbalken bjuder också på ett slags förvaltaransvar. Förutsättningarna är dock än mer begränsade. Markägaren är här adressat för kraven i förvaringsfall, men inte annars. I dessa fall omfattas hans skyldigheter sådana åtgärder som är motiverade med hänsyn till faran för framtida förorening (preventiva åtgärder). Åtgärderna ska dock också vara skäliga mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, där hans anknytning till den förorenande verksamheten eller hans subjektiva kunskaper om föroreningarna i viss mån inverkar på ansvarets omfattning.s. 24
5.391s. 24
Förvärvsansvaret
Inledning
1.Med uttrycket ”förvärvsansvar” menar jag att den som övertar en förorenad fastighet med kunskap om dess miljöbelastningar därmed övertar vissa förvaltningsrättsliga plikter som är förenade med fastigheten. Den utlösande faktorn för ansvaret är i dessa fall inte ägandet av fastigheten, utan att förvärvet har skett på ett visst sätt. Denna konstruktion är vanlig bland de europeiska lagstiftningsregimerna om förorenade områden. Förutsättningarna för detta ansvar är förhållandevis lika från land till land. Däremot kan rättsverkningarna variera något, vilket illustreras nedan.s. 25
Att ”växa in i förorenarens ansvar” genom förvärv
1.I flera länder finns regler som medför att markägaren ”tar över” förorenarens ansvar om han förvärvar en förorenad fastighet under vissa omständigheter. Ett typiskt sådant exempel finns i 10 kapitlet miljöbalken. Enligt dessa regler är i första hand förorenaren efterbehandlingsansvarig. Om denne inte är tillgänglig, eller inte kan betala för sig, övergår ansvaret till den som äger den fastighet där det förorenade området, byggnaden eller anläggningen är belägen.[^1052]Förutsättningarna för att fastighetsägarens ska ”ta över” ansvaret är två.[^1053] Den första är att han förvärvat området efter ikraftträdandet av miljöbalken (den 1 januari 199). Den andra är att han vid köpet kände till – eller borde ha upptäckt – att det var förorenat. Det bör dock noteras att förvärvsansvaret enligt miljöbalken i främsta hand kommer att aktualiseras vid förvärv av industritomter och andra kommersiella fastigheter eftersom villaköparen endast svarar vid kunskap om föroreningarna.[^1054]s. 25
”Oskyldiga markägare”
1.I flera av de europeiska lagstiftningsregimerna om förorenade områden är markägaransvaret utformat motsatsvis, genom en definition av vilka markägare som är undantagna från ansvar. Detta sker vanligen genom en särskild skrivning om ”oskyldiga markägare”. I denna anges olika förutsättningar för sådan oskuld, däribland god tro vid förvärv av den förorenade fastigheten. Ett exempel på en sådan regel finns i den nederländska lagen om markskydd (Wbb).[^1055] I likhet med många andra länders lagstiftning angess. 25
2.392 ansvarssubjekten i Wbb i två kretsar. I första hand ska förorenaren (verksamhetsutövaren) stå för nödvändig undersökning och efterbehandling.[^1056] I andra hand ska markägaren svara för dessa åtgärder, med undantag för de som är ”oskyldiga”. Som sådan räknas den som inte varit associerad med förorenaren eller annars befattat sig med den förorenande verksamheten.[^1057] Så långt är det fråga om ett utökat verksamhetsutövarbegrepp. Som ytterligare förutsättning för denna oskuld gäller emellertid också att markägaren vid förvärvet av fastigheten inte kände till, eller borde ha känt till, att den var förorenad. Denna undantagsregel i Wbb betyder dock inte att markägaren går helt fri miljörättsliga plikter, eftersom han ändå måste vidta tillfälliga åtgärder till skydd för omgivningen mot föroreningarna på fastigheten.s. 25
3.Som framgått av kapitel 5, fanns inget ”objektivt” markägaransvar i den traditionella miljölagstiftningen i Danmark. Genom 1994 års miljøerstatningslov och 1999 års jordforureningslov (JFL) infördes dock en undersöknings- och efterbehandlingsplikt för oljeföroreningar som härrör från oljetankar för uppvärmning. Till detta kommer att ”skyldiga markägare” inte omfattas av VTL-garantin i 1993 års værditaplov, vars regler nu är överförda till JFL. Denna garanti innebär en rätt för ägare av bostadshus att få till stånd förtida undersökning och efterbehandling av de föroreningar som finns på fastigheten och som har gjort att den blivit klassad som ”affaldsdepot” respektive V2-område.[^1058] En förutsättning för att denna garanti ska kunna tas i anspråk är vidare att fastigheten förorenats före den 1 september 1993, då VTL trädde i kraft. Dessutom gäller garantin endast för ”oskyldiga markägare”; fastigheten måste ha förvärvats i förorenat skick och fastighetsägaren får ”ved erhvervelsen hverken vidste eller burde vide, at ejendommen var forurenet”.[^1059]s. 26
Slutsatser om förvärvsansvaret
1.Ett ”förvärvsansvar” innebär att den som köper förorenad mark med kännedom eller ”borde-vetskap” om belastningarna där, blir adressat för miljövårdskraven eller drabbas av andra sanktioner. Den mest utpräglade formen återfinns i den svenska och den nederländska lagstiftningen där den ond-troende markägaren på så vis ”tar över” förorenarens plikt att undersöka och efterbehandla föroreningarna på fastigheten. I den senare regimen ingår förvärvsansvaret i en allmängiltig regel om undantag för ”oskyldiga markägare” som också förutsätter att han inte haft någon anknytning till förorenaren eller den förorenande verksamheten. En mildare form avs. 26
2.393 förvärvsansvar finns i den danska jordforureningsloven. Här blir rättsverkan av att en markägare betraktas som ”skyldig” inte att han växer in i ett ansvar, utan endast att han inte kommer i åtnjutande av sådan förtida, av samhället bekostad efterbehandling som följer av reglerna om ”værditap”.s. 26
3.Slutligen bör det observeras en skillnad mellan det svenska förvärvsansvaret jämfört med de nederländska och danska reglerna. Ansvarsregeln i miljöbalken gäller endast vid fastighetsköp som skett efter balkens ikraftträdande. I de andra regimerna finns ingen sådan tidsgräns. Förutsättningen för ”oskuld” i den nederländska och den danska lagstiftningen är att fastigheten förvärvats i god tro om föroreningarna – och det gäller alldeles oavsett när köpet skedde. Synsättet bygger på att den som med öppna eller ”halvslutna” ögon har köpt en förorenad fastighet får stå för de fulla konsekvenserna av sitt förvärv, även om dessa konsekvenser inte var klara för honom vid denna tidpunkt.s. 27
4.394s. 27
Värdeökningsbidrag
Inledning
1.Den fjärde och sista rättsliga konstruktionen för markägaransvar utgörs av reglerna om värdeökningsbidrag eller ”obehörig vinst”.[^1060] Enligt dessa kan markägaren få stå för kostnaden för de åtgärder som motsvarar den nytta och det värde som dessa har för honom. Detta synsätt finns representerat i flera av de europeiska lagstiftningsregimerna om förorenade områden. I andra länder har man däremot inte velat godta en sådan regel.s. 28
Regler om obehörig vinst
1.Idén om markägarens obehöriga vinst i dessa sammanhang härrör ursprungligen från Nederländerna. En regel om ”ongerechtvardigde verrijking” har lång tradition inom nederländsk utomobligatorisk skadeståndsrätt och återfinns idag i 1992 års civillag.[^1061] En påminnelse om denna regel infördes också från början i den förvaltningsrättsliga regleringen av förorenade marker; först i 1983 års tillfälliga lag (Ibs), och sedan i Wbb.[^1062] Regeln har emellertid inte tillämpats i någon större utsträckning i ”rena fall”, d.v.s. mot passiva markägare.[^1063] I avsaknad av Hoge Raads-avgöranden i denna frågas. 28
2.395 går debatten vidare i den nederländska doktrinen om regelns tillämplighet. Diskussionen gäller främst om den förutsätter aktivitet eller renodlad spekulation från markägarens sida, eller om det är tillräckligt att han har gjort en vinst på annans åtgärder.[^1064] Dessa frågor kräver också onekligen ett svar, eftersom miljömyndigheterna under senare år har börjat använda sig av denna regel i ökad utsträckning.[^1065]s. 28
3.Även den tyska Bodenschutzgesetz innehåller en bestämmelse om obehörig vinst. Regeln gäller ”value equalization” och är relativt utförlig; markägaren är skyldig att ersätta de allmänna medel som använts för att efterbehandla ett förorenat område i den mån som åtgärderna har resulterat i en icke försumbar värdeökning av fastigheten.[^1066] Värdet på fastigheten ska beräknas som mellanskillnaden mellan dess värde i förorenat skick och dess värde när åtgärderna väl är utförda. Markägarens kostnadsbidrag kan dock inte överstiga summan av de allmänna medel som använts för att efterbehandla fastigheten. Kravet kan dock efterges om det skulle leda till orimliga resultat eller det annars ligger i det allmännas intresse. I andra fall har miljömyndigheten inte någon fri valrätt om man vill tillämpa regeln eller inte; den är tvingande på så vis att myndigheten måste söka dessa kostnader åter.[^1067]s. 29
4.Den svenska miljöbalken innehåller två regler som är grundade på denna tankegång. Till att börja med finns en renodlade regel om kostnadsbidrag i 10 kap. 5 § MB. Den är utformad så att den som äger en fastighet som efterbehandlats kan – trots att han inte är ansvarig enligt de tidigare reglerna i kapitlet – åläggas att i skälig utsträckning svara för kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som åtgärderna medför. Härigenom kan kostnadsbidrag krävas av den markägare som inte kan göras ansvarig därför att han köpt området före miljöbalkens ikraftträdande (och det inte är fråga om förvaringsfall), eller den markägare som fullgjort sin undersökningsplikt. Denna regel kompletteras av en regel om kostnadsbidrag för undersökningar av förorenade områden. Som utgångspunkt korresponderar undersökningsansvaret med efterbehandlingsansvaret enligt 10 kap. MB.[^1068] Markägaren kan emellertid – trots att han inte är efterbehandlingsansvarig – åläggas att stå för kostnaderna för utredningen om det anses skäligt med hänsyn till hans personliga ekonomiska förhållanden och den nytta han kan förväntas ha av utredningen. Som redan nämnts i kapitel 2, kan detta vara fallet när föroren-s. 29
5.396 ingarna i området begränsar hans möjligheter att utnyttja fastigheten, eller att kan ha nytta av undersökningen i ett senare bygglovsärende.[^1069]s. 29
Andra synsätt på värdeökning
1.I engelsk rätt saknas regler om obehörig vinst i dessa sammanhang. Det förefaller som att detta har att göra med ett allmänt synsätt inom fastighetsrätten som innebär att den som har förvärvat en fastighet får ta den som den är, inte som han förväntade sig att den skulle vara (den s.k. ”caveat emptor”- doktrinen). Den för fastighetsägaren förpliktande sidan av detta synsätt är det starka förvaltaransvar som präglar markägandet i Storbritannien. Den positiva sidan är att eventuella plusvärden som finns eller som uppstår i fastigheten också anses vara fastighetsägarens ensak. Med ett sådant synsätt blir utrymmet för en idé om värdeökningsbidrag litet.[^1070] Möjligheten att det uppstår en situation där någon annans åtgärder resulterar i en värdeökning av fastigheten är emellertid inte stor i ett system med ett strängt markägaransvar som följer med fastigheten.s. 30
2.I Danmark behandlades frågan om ”uberettigad berigelse” i lagstiftningsarbetet inför jordforureningsloven. Här avvisades förslaget om en sådan regel, eftersom man ansåg att det skulle innebära att det infördes ett ”objektivt markägaransvar”, så att säga bakvägen.[^1071] Man pekade också på att om en fastighet ökar i värde på grund av miljöåtgärder, beskattas denna värdeökning på två sätt. Dels beskattas själva värdeökningen som en inkomst, dels läggs fastighetens nya värde till grund för fastighetsbeskattningen.[^1072]s. 30
Slutsatser om värdeökningsbidrag
1.En regel om obehörig vinst eller liknande är vanligt förekommande i de europeiska lagstiftningsregimerna om förorenade områden. I vissa länder finns detta synsätt redan etablerat i den traditionella skadeståndsrätten. I andra har en sådan regel ansetts vara av stor betydelse just på detta område och har därför införts i samband med senare tiders miljölagstiftning. Det finns även exempel på rättsordningar där detta synsätt har avvisats. Så är fallet med Storbritannien och motiveras där med att markägaren får stå för sin fastighet, på gott och på ont. Inte heller i Danmark har man velat acceptera en regel om obehörig vinst i dessa sammanhang. Här är emellertid motståndet snarast motiverat av en helt annan och motsatt inställning till markägarens ansvars. 30
2.397 för sin fastighet, nämligen en motvilja mot ett objektivt markägaransvar. Den danska grundsynen utgår istället från att markägaren endast ska behöva svara för sina egna åtgärder och endast i den mån som dessa är oaktsamma i en skadeståndsrättslig betydelse. Som nämnts tidigare har denna syn modifierats något i senare tiders miljölagstiftning.s. 30
3.398s. 31
Diskussion
Inledning
1.I det avslutande avsnittet diskuterar jag närmare för- och nackdelar med de olika rättsliga konstruktionerna av markägaransvar. Jag inleder med frågan om ett sådant ansvar är förenligt med principen om att förorenaren ska betala (PPP). Därefter diskuterar jag närmare särskilt tre sidor av markägaransvaret; förvaltaransvaret, förvärvsansvaret och värdeökningsbidraget.s. 32
Markägaransvaret och PPP
1.En första och ordagrann läsning av principen om att förorenaren ska betala (PPP) betyder att det är förorenaren och ingen annan som ska betala för de preventiva och reparativa åtgärder som är motiverade av den fara för människor och miljö som en verksamhet medför. Utifrån denna inställning kan flera av de rättsliga konstruktioner av markägaransvar som redovisats ovan ifrågasättas. Detta gäller dock knappast den första av dessa konstruktioner. Att markägaren som varit alltför nära knuten till förorenaren eller den förorenande verksamheten får svara för dessa miljövårdsåtgärder bör således inte möta några invändningar, lika lite som det ansvar som följer på hans egna åtgärder med förorenad mark. I dessa fall jämställs markägaren med förorenaren. När det emellertid gäller de tre övriga rättsliga konstruktionerna som medför markägaransvar – förvaltaransvaret, förvärvsansvaret och värdeökningsbidrag – kännetecknas de av att han själv inte gör någonting som orsakar eller förvärrar föroreningarna i ett område. Detta ”passiva ansvar” kan vid första påseende anses strida mot PPP, något som bl.a. har hävdats i den danska debatten på området.[^1073] Jag menar emellertid att detta är en alltför snäv förståelse av principen.s. 32
2.För det första råder det samstämmighet i den internationella debatten om att PPP på ett allmänt plan inte ska förstås ordagrant, då detta skulle leda till en mängd oacceptabla konsekvenser.[^1074] Principen anses vara en huvudregel som kan frångås av flera skäl, som dock bör begrundas särskilt.[^1075] Detta är ett tema som bl.a. har utvecklas av Bugge.[^1076] Eftersom mina åsikter i denna fråga ligger nära hans, inleder jag med att något närmare redogöra för dessa:s. 32
3.399 Bugge menar att den norska forurensningsloven ger uttryck för ett strängt markägaransvar och att detta inte kan sägas strida mot PPP. Han menar att denna princip inte bör förstås på så vis att den utesluter andra adressater för miljövårdskraven än förorenaren.[^1077] Istället uttalar han som sin åsikt:[^1078]s. 32
4.”Den alminnelige forståelse er etter min mening at det er mange aktører – ogs. 33
5.mange ledd i en kjede av forhold som fører til en forurensning – som i tråds. 33
6.med FSB kan være adressat for pålegg og bli ansvarlig for skader soms. 33
7.inntrer.”. Enligt Bugge är PPP som utgångspunkt en ekonomisk effektivitetsprincip. Den har dock i sin praktiska användning i huvudsak blivit en ledstjärna för fördelning av samhälleliga kostnader för miljöskydd. Principen har inte varit möjlig att använda i sin renodlade form utan blivit nödvändig att modifiera med hänsyn till olika intressen. Det är därför, enligt Bugge, riktigt att känneteckna PPP som en ”miljöpolitisk målsättningsprincip” som måste tillåtas variera med hänsyn till de olika situationer och de olika uppgifter som lagstiftaren ställs inför. Av denna orsak är det tillåtet att rikta kraven mot någon annan än förorenaren om det är samhällsekonomiskt effektivt och om informationsskäl och transaktionskostnadsskäl talar härför.[^1079]s. 33
8.När det gäller förorenade områden menar Bugge att flera faktorer kan tala för att rikta kraven mot markägaren. En sådan ordning är riktig från förenklingssynpunkt; miljömyndigheten ska inte behöva använda resurser för att utreda det underliggande ansvarsförhållandet, vilket kan vara en omöjlig uppgift. Myndigheten bör istället ha en valrätt mellan olika adressater och kunna vända sig mot den som är enklast att nå. Komplicerade ansvarsfrågor bör lösas regressvis genom att markägaren söker förorenaren åter. Markägaren är vidare den som har rådighet över det område som ska undersökas och efterbehandlas.[^1080] Även intressehänsyn kan tala för att markägaren är rätt adressat, eftersom det är han som normalt njuter fördelarna av dessa åtgärder. En rimlighetsbedömning måste dock alltid göras för att undvika oskäliga konsekvenser av ett strängt markägaransvar. Sådana kan vara att det blir alltför betungande för markägaren att bära ansvaret, att han köpt fastigheten ovetande om dess belastningar och kanske till fullt pris m.m. Bugge menar dock att utgångspunkten bör kunna vara att fastighetsägaren är rätt adressat, om det inte är klart att någon annan disponerar över egendomen eller verksamheten. Denna ordning verkar också preventivt eftersom den befrämjar såväl försiktighet vid fastighetsöverlåtelsen som miljörevision. Is. 33
9.400 längden innebär den därför att det blir förorenaren som får stå för miljövårdskraven då han endast kan sälja den skadade fastigheten till ett motsvarande lägre pris.s. 33
Utgångspunkter för diskussionen om markägaransvaret
1.I likhet med Bugge förespråkar jag ett strängt markägaransvar för förorenade områden i den betydelsen att miljömyndigheterna bör ha en vid möjlighet att vända sig mot markägaren som adressat för miljövårdskraven. Skälen för min inställning har främst att göra med miljövårdseffektivitet, sett ur tre olika synvinklar.s. 34
2.Den första är ur miljömyndighetens synvinkel; att rikta kraven mot markägaren är oftast den enklaste vägen att gå. Det är vare sig rimligt eller i många fall ens möjligt för myndigheten att utreda komplicerade och underliggande ansvarsförhållanden mellan olika verksamhetsutövare, företag och andra inblandade. Därför bör markägaren vara adressat för miljövårdskraven i den mån det inte är alldeles klart att förorenaren finns tillgänglig och kan stå för kraven.s. 34
3.Att rikta kraven mot markägaren är också effektivt på så vis att det är han som råder över fastigheten och som också blir kvar med den, efter utförd efterbehandling. Det är också markägaren som njuter eventuella fördelar och värdeökning av dessa åtgärder. Därtill kommer att han, bättre än andra, känner till den bakomliggande verksamhets- och föroreningshistorien. På så vis har han bättre förutsättningar att kunna ställa återkrav mot övriga ansvariga. Att lagstiftningen därvid måste anpassas för att underlätta en sådan talan, har jag redan berört i kapitel 8.[^1081]s. 34
4.Det starkaste skälet för ett strängt markägaransvar är emellertid att det indirekt leder till att efterbehandlingskostnaderna i slutänden hamnar på förorenaren. En omedelbar effekt av ett strängt markägaransvar är nämligen att fastighetsmarknaden reagerar med stor försiktighet vid överlåtelser av fastigheter som typiskt sett kan vara förorenade. Detta är en tydlig effekt i de länder som har infört sådana regler och effekten har också en tendens att sprida sig i takt med fastighetsmarknadens internationalisering. De företag som är införstådda med att vidta omfattande utredningar och undersökningar inför förvärv av industritomter i sina hemländer, blir knappast mindre försiktiga när de kommer till ett annat land. I längden kommer denna ordning att medföra att förorenaren får svårare att fly undan det ansvar som är förenat med sådana områden, antingen det sker genom att han tvingas att efterbehandla fastigheten eller slå av på priset vid försäljning. Denna effekt underlättas också om det stränga markägaransvaret kompletteras med ens. 34
5.401 fortlöpande skyldighet för förorenande verksamheter att undersöka verksamhetsområdena (s.k. ”baseline studies”).[^1082] Bedrivs den förorenande verksamheten på arrenderad mark, kommer motsvarande effekter att påverka uppgörelsen mellan förorenaren (arrendatorn) och markägaren.s. 34
6.Sammantaget menar jag att en lagstiftningsregim om förorenade områden bör innehålla ett strängt – men subsidiärt – markägaransvar. Jag menar att det är ett effektivt sätt att se till att kostnaden för att åtgärda dessa områden i slutändan hamnar hos förorenaren. Det är följaktligen ett indirekt sätt att leva upp till PPP. Det är också en lösning som medför att dessa kostnader inte hamnar på det allmänna. Som framgått av tidigare kapitel, är detta också den slutsats som dragits i de flesta länder som ägnat intresse åt miljöproblemet med förorenade områden. I detta sammanhang träder Danmark fram som det undantag som bekräftar regeln. Att det tidigare danska rättsläget erbjöd goda tillfällen till ansvarsflykt illustrerades bl.a. i Handelselskabs-saken som nämndes i föregående avsnitt. Inom den juridiska litteraturen råder det också – även här med viss reservation för situationen i Danmark – samstämmighet om att ett strängt markägaransvar är en förutsättning för en miljövårdseffektiv rättslig reglering på detta område. Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att den flamländska lagstiftningen är framtagen efter den modell som 1996 utarbetades av en grupp ledande rättsvetenskapsmän på miljöområdet med Bocken i spetsen.[^1083] Många författare har dessutom efterlyst ännu strängare regler för markägare i dessa sammanhang. Så kritiserar t.ex. Jones den nya engelska regleringen i EPA Part IIA som alltför svag i detta avseende när han ställer frågan retoriskt:[^1084]s. 35
7.”…whether a preferable approach would not have been for public authoritys. 35
8.action in this context to be focused primarily upon present owners/occupiers,s. 35
9.leaving to them any secondary contractual or other private law redress as mays. 35
10.exist and be demonstrable against any polluters. Such an approach mights. 35
11.seem to cast burdens somewhat fairly, and might impose less burdens of in-s. 35
12.vestigations upon enforcing authorities. To that extent it might have produceds. 35
13.a scheme more readily workable than may be found to be the case with thes. 35
14.imminent new regime. Such an alternative scheme would certainly be a lesss. 35
15.direct implementation of the “polluter pays principle”: but, if, in addition tos. 35
16.considerations of basic equity, such an arrangement were more effectively tos. 35
17.deal with contaminated sites, this should be regarded as no objection.” I slutet av detta citat tar Jones upp frågan om ett strängt markägaransvar strider mot PPP. Han delar Bugges uppfattning om att det visserligen är mindre förenligt med principen i dess renodlade form, men att detta avstegs. 35
18.402 uppvägs av hänsyn till miljövårdseffektiviteten. Som nämnts ovan, är jag här ense med såväl Bugge som Jones i deras grundinställning i denna fråga. Man bör dock hålla terminologin klar på så vis att markägaren i dessa situationer inte ska betecknas som förorenare. Inte desto mindre finns starka argument för ett system som styr de rättsliga plikterna till markägaren, främst från kontroll- och effektivitetssynpunkt. På så vis är det enligt min uppfattning riktigt att påstå att ett strängt markägaransvar befrämjar PPP. Till detta kommer att man kan argumentera för att den viktigaste av de rättsliga konstruktioner som medför markägaransvar – förvaltaransvaret – är ett utflöde av PPP. I dessa fall är det ju markägarens bristande uppmärksamhet och uteblivna åtgärder med de föroreningar som finns på hans fastighet som utlöser ansvaret. På så vis kan han, genom sin underlåtenhet med att vidta preventiva åtgärder med hänsyn till miljön, bli förorenare i mer direkt bemärkelse, om än jämsides eller underställd den ursprunglige förorenaren.s. 35
19.Jag förespråkar alltså ett strängt markägaransvar i den betydelsen att miljömyndigheten bör ha möjlighet att adressera miljövårdskraven till markägaren om det inte är klart att förorenaren finns tillgänglig. En sådan ordning menar jag har övervägande fördelar. Det finns emellertid också nackdelar, varav den största är faran för ”herrelösa fastigheter”. Sådana kan uppkomma på olika sätt. Ett är att konkurslagstiftningen ger en uttrycklig rätt för konkursförvaltaren att överge sådan egendom som saknar värde eller som utgör en belastning i boet. En sådan rätt att ”abandonera” egendom finns bl.a. i Tyskland och Norge.[^1085] Herrelösa fastigheter kan dock uppkomma även i länder där det saknas uttrycklig abandoneringsrätt. I Sverige sker detta genom att den belastade fastigheten ”blir över” när en juridisk person upphör efter konkurs.[^1086] Vad som därefter gäller får sägas vara oklart.s. 36
20.En fördjupning i denna fråga ligger utanför denna studie. På ett allmänt plan kan det emellertid sägas att det finns en viss risk för att antalet herrelösa fastigheter kan komma att öka i takt med att uppmärksamheten kring förorenade områden fokuseras på markägarens ansvar. En lagstiftningsregim om förorenade områden måste därför ta ställning till vad som ska gälla. Denna reglering bör dock kompletteras med instrument som syftar till att undvika att dessa situationer över huvud taget uppstår. Detta sker enklast genom ett klargörande av vad som gäller för ansvaret i konkurs. Som jag har utvecklat på annat håll, kan detta ske genom ändringar i förmånsrättsordnin-s. 36
21.403 gen eller i form av en allmängiltig skyldighet för konkursförvaltare att vidta vissa undersöknings- och efterbehandlingsåtgärder i konkursen.[^1087]s. 36
22.Med detta sagt återvänder jag till markägaransvaret. I de avsnitt som följer redogör jag för vad min inställning innebär för de olika rättsliga konstruktionerna som medför markägaransvar.s. 37
Den närmare utformningen av markägaransvaret
Förvaltaransvar eller förvärvsansvar?
1.Den mest grundläggande formen av markägaransvar är förvaltaransvaret. Den bakomliggande tanken är att markägaren bör se till att sådant som han har på sin fastighet inte orsakar skada i omgivningen. Ett sådant synsätt finns representerat i mer eller mindre renodlad form i de flesta länder som jag har studerat, antingen i den traditionella skadeståndsrätten, eller i den förvaltningsrättsliga regleringen av förorenade marker. Det är fråga om ett ansvar för fastigheten i skick som den är, oavsett om belastningarna tidigare var okända, miljöriskerna otillräckligt utredda eller kraven i miljölagstiftningen under utveckling. På så vis liknar detta markägaransvar det som gäller för en bilägare; han köpte bilen i det skick som den var och det är hans skyldighet att fortlöpande se till att den håller det lagliga måttet, även om detta mått ändras från en tid till en annan. Jag menar att denna allmänna förvaltartanke också är giltig när det gäller förorenade områden och den bör utvecklas ytterligare med hänsyn till det särskilda miljöproblemet. Min utgångspunkt är alltså ett allmängiltigt förvaltaransvar, likt det som gäller enligt miljöbalken för förvaringsfall, men tillämpligt på alla slags föroreningar i mark, vatten, byggnader och anläggningar.s. 37
2.En vanlig ordning är att markägaransvaret är underställt förorenarens. Detta är fallet med den nederländska regleringen, liksom den engelska och svenska. I andra länder, såsom Tyskland, är ansvaret jämställt mellan markägaren och förorenaren. Den praktiska effekten av denna senare ordning har blivit att miljömyndigheten främst vänder sig mot markägarna med sina krav. Detta menar jag för alltför långt bort från principen om att förorenaren ska betala. Med utgångspunkt från en ordning som bygger på att det i första hand är en myndighetsuppgift att bevaka det allmänna intresset av en god miljö, bör myndigheten också vara skyldig att främst adressera kraven mot den ursprunglige förorenaren. Under vissa förutsättningar bör dock miljömyndigheten i stället få vända sig mot markägaren. Den ordning som anvisas i den engelska och i den svenska lagstiftningsregimen på området är enligt min uppfattning lämplig i denna del. Kravet på myndighetens. 37
3.404 är att den kan visa att förorenaren inte är tillgänglig för kraven genom att peka på att verksamhetsutövaren inte längre existerar som fysisk eller juridisk person, eller är i dokumenterad avsaknad av betalningsförmåga för stunden.s. 37
Omfattningen av ansvaret
1.Som framgått ovan är ett av huvudmotiven för ett strängt markägaransvar att motverka ansvarsflykt. Av detta skäl är det viktigt att markägarens ansvar är lika omfattande som förorenarens. Syftet uppnås ju bara om markägaren ”steps in the polluter’s shoes”. Ett andra huvudmotiv till ett strängt markägaransvar är att befrämja en miljömässig förvaltning av fastigheten av hänsyn omgivningen. Dessa två motiv ger en viss skillnad i perspektivet på markägaransvaret i några avseenden som bör kommenteras. Det första gäller den geografiska avgränsningen av markägarens ansvar. Ansvarsflyktsmotivet talar för att markägarens ansvar bör omfatta samma geografiska område som förorenarens, d.v.s. såväl den fastighet där verksamheten bedrevs eller utsläppen skedde (kärnområdet), som de omgivande fastigheterna i påverkansområdet.[^1088] Den andra aspekten gäller omfattningen av ansvaret, vilka slags åtgärder som kan krävas. Ansvarsflyktsmotivet talar här för att markägaren bör kunna åläggas att utföra samma slags åtgärder som förorenaren, d.v.s. såväl reparativa som preventiva. Förvaltartanken leder till andra slutsatser; markägaren har då endast ansvar för sin egen fastighet och kan endast åläggas preventiva åtgärder.s. 38
2.Skillnaderna i synsätt är emellertid inte stor och de bör enligt min uppfattning kunna sammanjämkas till en helhetssyn på markägaransvaret. Vid formuleringen av en sådan är det viktigt att betona riskvärderingsperspektivet; det gäller att bedöma vad slags åtgärder som behövs för att undvika skador på människor och miljö inför framtiden. Detta perspektiv kan motivera att efterbehandlingsåtgärder utförs såväl på den fastighet där verksamheten bedrevs eller utsläppet skedde, som omgivande fastigheter i påverkansområdet. Förorenarens ansvar täcker de miljömässigt motiverade åtgärderna i samtliga dessa områden. När det emellertid gäller markägarens ansvar bör det som utgångspunkt endast täcka den egna fastigheten. Om därför en fastighet i påverkansområdet ägs av en annan (B) än den som äger kärnområdet (A), vilar ansvaret på denne B. A:s ansvar är i denna situation att se till så att föroreningarna inte sprids ytterligare i påverkansområdet, d.v.s. att vidta preventiva åtgärder inför framtiden. Det ansvar som hamnar på B är att vidta motsvarande åtgärder med avseende på de föroreningarna som har spridits till hans fastighet. Han är också i stort behov av en lättillgänglig ordning för att ställa krav på A så att hans fastighet inte blirs. 38
3.405 ytterligare försämrad och därför hans börda större. En skälighetsregel för att undvika orimliga konsekvenser av det stränga markägaransvaret kan nog också förväntas ge större utslag i mildrande riktning för B.s. 38
4.Denna skälighetsregel bör dock ha en annan utformning än den som gäller för förorenaren, vilket i sin tur påverkar omfattningen av ansvaret. Bedömningen av omfattningen av markägarens ansvar bör främst ta sikte på det miljömässiga motiverade i åtgärderna. Individuella faktorer kopplade till föroreningen eller förorenaren är inte relevanta i detta sammanhang; det som ska bedömas är vad som krävs inför framtiden med hänsyn till miljön. Har det därvid konstaterats att efterbehandlingsåtgärder är nödvändiga för att skydda människor och miljö, bör det normalt vara skäligt att markägaren får stå för dessa. Undantag från denna huvudregel bör endast göras vid ”hardship”, d.v.s. om kraven skulle föra med sig orimliga ekonomiska konsekvenser i det enskilda fallet (se nästa avsnitt). Detta innebär enligt min mening att markägarens ansvar i vissa situationer rent av kan bli strängare än förorenarens. Det går ju att tänka sig att kraven på den senare slås av något, exempelvis därför att föroreningen skedde före tillkomsten av den moderna miljörätten (tidsfaktorn). Med hänsyn till att det var länge sedan som verksamheten bedrevs eller utsläppen skedde kan det anses som skäligt att han står för hälften av de miljömässigt motiverade kostnaderna. Tidsfaktorn bör emellertid inte alls inverka på markägarens preventiva skyldigheter. Är förorenaren tillgänglig i en sådan situation, bör alltså ansvaret kunna fördelas mellan de två. På så vis får markägaren stå för den del som dragits av från förorenaren, i detta fall halva kostnaden enligt ovan. Jag tror att man bör vara öppen för att en sådan fördelning av ansvaret mellan förorenaren och markägaren kan vara både lämplig och nödvändig i många andra situationer.s. 39
Förvärvsregeln
1.Med ett allmängiltigt och strängt förvaltaransvar minskar behovet av en förvärvsregel. Eftersom förvaltaransvaret avser förhållandena här och nu, spelar det följaktligen mindre roll hur och när området förvärvades. Det kan emellertid förekomma tillfällen då det ändå är motiverat med en förvärvsregel som ingår i en undantagsbestämmelse för ”oskyldiga markägare”. Detta återkommer jag emellertid till i nästa avsnitt. Men som sagt, ett allmängiltigt förvaltaransvar gör en förvärvsregel mindre behövlig, vilket förenklar regleringen. Det för också med sig den fördelen att man undviker de problem som är förenade med att knyta en rättslig effekt till överlåtelsen av fastigheter. Detta problem illustreras tydligt i den svenska förvärvsregeln i miljöbalken, som ju avser förvärv som skett efter utgången av 1998. Lagtexten i 10 kap. 3 § MB definierar nämligen inte närmare vad som avses med ”förvärv” av en fastighet. Ett sådant kan ske genom att förvärvet avser fastigheten i sig, eller att det avser andelar eller aktier i en juridisk person som i sin tur äger ens. 39
2.406 fastighet. Om endast den förra formen av förvärv träffas av regeln, kan den i själva verket uppmuntra till att förorenade fastigheter ”sätts på bolag” för att undvika miljöansvar. Det går visserligen att tänka sig vid tolkning av regeln så att alla slags självständiga förvärv av en fastighet inkluderas i regeln. Lagtexten och förarbetena till miljöbalken ger emellertid inte mycket stöd för en sådan tankegång och regeln borde därför reformeras i denna riktning. Det är dock mycket svårt att ge en heltäckande definition av alla de situationer som bör täckas av en förvärvsregel. Detta illustreras av de flamländska försöken i Bodemsaneringsdecreet, där man bl.a. har försökt att bestämma när ett långtidsarrende blir att betrakta som förvärv. En sådan regel blir med nödvändighet mycket komplex och manar knappast till efterföljd.[^1089]s. 39
Undantag för ”oskyldiga markägare”?
Markägaransvar och försäkringar
1.De flesta lagstiftningsregimer på detta område innehåller någon form av uttryckligt undantag från ansvar för ”oskyldiga markägare”. De regimer som inte innehåller någon sådan regel – t.ex. den engelska EPA Part IIA – har istället en allmän regel om ”hardship”. Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att kombinera de båda regeltyperna.s. 40
2.Jag har vid upprepade tillfällen i studien i kritiska ordalag pekat på frånvaron av markägaransvar inom den traditionella miljörätten i Danmark. Den danska rättsliga diskussionen har också i stor utsträckning handlat om värnet av den lille husägaren. Å ena sidan kan kanske sägas att detta har drabbat de motstående miljöintressena. Å andra sidan har denna diskussion om lagstiftningens utformning lett till lösningar som jag menar är väl värda att ta efter. Här tänker jag på förhållandet mellan ansvar och försäkringar. De orimliga effekterna för enskilda fastighetsägare kan nämligen till stor del undvikas om ansvarsreglerna utformas efter möjligheterna till försäkringar på detta område. Så har det sedan länge varit möjligt för småhusägare i Danmark att täcka sitt miljöansvar i den vanliga villaförsäkringen.[^1090] Som Basse har visat innebar det stränga markägaransvaret före Højesterets avgörande i Rockwool-målet[^1091] att försäkringsbolagen stod för den nödvändiga undersökningen och efterbehandlingen vid oljeföroreningar av dessa fastigheter.[^1092] Effekten av domen – som ju innebar att markägarna i praktiken sällan behövde stå för dessa åtgärder – blev att föroreningarna istället förblevs. 40
3.407 liggande. Den myndighetspraxis som därefter följde innebar att de endast ingrep om föroreningarna utgjorde ett akut hot mot dricksvattenförsörjningen.[^1093] Med jordforureningsloven har den danske lagstiftaren återinfört det objektiva markägaransvaret i viss utsträckning, samt kompletterat det med en korresponderande, obligatorisk försäkringsskyldighet. En sådan lösning förefaller både möjlig och lämplig att genomföra i större utsträckning. Därmed bör också behovet av en särskild skyddsregel till förmån för oskyldiga markägare minska.s. 40
Andra kombinationsmöjligheter
1.Den danska debatten har även innehållit förslag till andra lösningar som varit intressanta. I folketingsdiskussionen inför jordforureningsloven förekom exempelvis ett förslag om att fastighetsskatten för förorenade fastigheter inte skulle minskas när dessa belastningar blev kända, utan istället reserveras för efterbehandlingsåtgärder. Enligt förslagsställarna skulle en sådan ordning stimulera till sådana miljövårdsåtgärder som tar lång tid men som är mindre kostbara, exempelvis kompostering och elektrolytisk behandling av tungmetaller.[^1094]s. 41
2.Det behov av skydd för den enskilde markägaren som kan motiveras av att det kan finnas ansvar som inte är möjligt att försäkra sig mot eller går att lösa på annat sätt, bör kunna lösas inom ramen för en allmän regel om ”hardship”. Det går även att tänka sig en ordning med strängt markägaransvar som kompletteras med en möjlighet för husägare att få bidrag av allmänna medel till miljövårdsåtgärderna. Likt de danska reglerna bör dessa bidrag emellertid inte ges till den markägare som visste – eller borde ha upptäckt – att fastigheten var förorenad. Detsamma bör gälla om man väljer en försäkringseller fondlösning som är subsidiär till förorenarens ansvar.[^1095] Risken är annars att förorenaren säljer ut den skadade fastigheten och därmed låter miljövårdsåtgärderna bekostas av de gemensamma medlen (bidrag, fond eller försäkring).s. 41
Tidsperspektivet
1.Slutligen vill jag lyfta fram en fråga som har med tidsperspektivet att göra och därför tangerar ämnet för nästa kapitel. Efter vad jag har funnit, är reglerna om ”oskyldiga markägare” i de olika ländernas lagstiftning på detta område utformad efter en och mycket liknande modell; oskyldig är den soms. 41
2.408 inte är associerad med förorenaren, inte har befattat sig med föroreningarna eller inte kände till dessa, inbegripet borde-vetskap. Tidpunkten för denna kunskap är vid förvärvet, oavsett när detta skedde. Betydelsen av detta är att markägarens kunskap om föroreningarna är belastande, även om förvärvet skedde före den aktuella regeln började gälla. I detta avseende är den svenska regleringen i miljöbalken annorlunda än många av de andra lagstiftningsregimerna eftersom den stadgar att förvärvet måste ha skett efter ikraftträdandet av balken.[^1096] Det gängse europeiska synsättet är istället att om markägaren har känt till de rätta förhållandena får han stå sitt kast, även om de rättsliga effekterna av föroreningarna har förändrats från en tid till en annan. Detta är en lösning som ansetts rimlig i flera lagstiftningsregimer, åtminstone för de fall som förvärven har skett efter introduktionen av den moderna miljörätten.[^1097] Jag menar att detta synsätt är rimligt och de eventuella rättsföljder som knyts till begreppet ”oskyldiga markägare” bör följaktligen ansluta till detta. Detta bör gälla oavsett om man diskuterar en regel om undantag från ansvar, en bidragsregel eller motsvarande.s. 41
Kostnadsbidrag för värdeökning
1.En regel om kostnadsbidrag för värdeökning är enligt min mening av stor betydelse i en lagstiftningsregim om förorenade områden. Undersökning och efterbehandling av förorenade områden har ofta stor effekt på värdet på de fastigheter som berörs och även på de omgivande. Om dessa åtgärder utförs av någon annan än markägaren – t.ex. förorenaren eller miljömyndigheten – bör utgångspunkten vara en ordning som möjliggör att markägaren får bidra till dessa åtgärder i den mån de har resulterat i en värdeökning på fastigheten.s. 42
2.Med tanke på den osäkerhet som finns när det gäller att värdera fastigheter, bör emellertid en sådan regel om ”obehörig vinst” formuleras med försiktighet. Det måste ligga på den som påstår värdeökning att också kunna visa på denna effekt. Typiskt sett bör regeln främst omfatta fastigheter som omsätts yrkesmässigt eller när det är fråga om områden som står inför exploatering.s. 42
3.Någon tidsgräns för denna typ av regel kan inte ges. Den ”obehöriga vinsten” ska beräknas utifrån den värdestegring som skett efter det att efterbehandlingen är utförd. Märk dock att ”värdeökningen” på fastigheten kan beräknas på två sätt. Det ena är att jämföra det nya värdet med det som en gång betalades för fastigheten, med avgång för sådan värdeutveckling som beror på andra omständigheter. Med detta beräkningssätt kommer knappasts. 42
4.409 någon värdeökning ha skett på grund av miljövårdsåtgärder i de fall som fastighetsägaren erlagt fullt pris efter att ha fullgjort sin undersökningsplikt; först har värdet på fastigheten sjunkit (efter upptäckten av föroreningarna), och därefter återgått till sin ”gamla” nivå. Med ett sådant beräkningssätt kommer regeln främst att kunna tillämpas när någon förvärvat en förorenad fastighet med öppna ögon och priset också varit anpassat efter detta. Ett annat och enligt min mening rimligare sätt att beräkna sådan värdeökning som kan grunda krav på kostnadsbidrag från fastighetsägaren är att göra som i den tyska jordskyddslagen (BbodSchG); jämförelsen avser helt enkelt värdet före respektive efter utförda miljövårdsåtgärder och bidraget kan aldrig vara högre än kostnaderna för dessa åtgärder. Det bör emellertid observeras att eftersom jag förespråkar ett vittgående förvaltaransvar blir utrymmet för en regel om värdeökningsbidrag relativt begränsat.s. 42
5.410s. 43
Sammanfattning av diskussionen
1.Kapitlet diskuterar fyra rättsliga konstruktioner kring förorenade områden som medför markägaransvar. Markägarens ansvar och skyldigheter För det första kan markägaren bli jämställd med förorenaren på grund av sin nära anknytning till denne eller verksamheten. Detta har belysts ovan genom exempel på regler som träffar markägaren när han med öppna ögon tillåter en förorening eller när förhållandet mellan honom och verksamhetsutövaren är mycket nära (anknytningsfallen).s. 44
2.För det andra finns en stark rättslig tradition i många länder som innebär att markägaren måste se till att det som han har på sina ägor – inbegripet föroreningar – inte vållar olägenheter i omgivningen. Detta kan man kalla ett förvaltaransvar. Förvaltaransvaret kan sägas finnas i tre nivåer. I den översta är markägaren första rangens adressat för miljövårdskraven och han kan inte freda sig med att han inte haft någon del i den förorenande verksamheten eller att han varit okunnig om belastningarna på fastigheten. Omfattningen av markägarens ansvar är också identiskt med förorenarens. Den andra nivån utgörs av de lagstiftningsregimer på området som utgår från att miljömyndigheterna i första hand måste söka förorenaren och hans associerade. Finns dessa inte tillgängliga blir dock markägaren den rätte adressaten för miljövårdskraven. En tredje och lägre nivå utgörs av de regimer där markägaren blir ansvarig i vissa fall, t.ex. för förvaring på fastigheten som orsakat föroreningar i området. Detta ansvar är ofta preventivt på så vis att det omfattar att vidta åtgärder för att motverka en framtida risk för människor och miljö.s. 44
3.För det tredje kan markägaren ”ta över” förorenarens ansvar genom att – medvetet eller oaktsamt – förvärva en förorenad fastighet. Denna konstruktion är ofta utformad som direkt markägaransvar med undantag för den är ”oskyldige” enligt ovan. En annan utformning är att endast ”oskyldiga markägare” kan komma i fråga för statliga efterbehandlingsbidrag.s. 44
4.För det fjärde finns regler om värdeökningsbidrag. Enligt dessa kan markägaren få stå för kostnader för den undersökning och efterbehandling som motsvarar den nytta och det värde som åtgärderna har för honom. Detta synsätt finns representerat i flera av de europeiska lagstiftningsregimerna om förorenade områden. I andra länder har man däremot inte velat godta en sådan regel.s. 44
5.411 PPP och markägaransvaret Principen om att förorenaren ska betala (PPP) bör vara riktgivare för arbetet med de förorenade områdena. Principen bör dock förstås så att även andra än förorenaren kan vara adressater för miljövårdskraven. Markägaren har här en central position och bör i flera situationer kunna vara en sådan adressat. I de två första situationerna som beskrevs ovan (anknytningsfallen och förvaltaransvaret), kan detta motiveras av att markägaren genom sina handlingar eller underlåtenhet kan betraktas som en förorenare, om än jämställd eller underställd den ursprunglige förorenaren. En rättslig konstruktion som innebär att markägaren även får bära förorenarens ansvar vid medvetna eller oaktsamma förvärv av förorenade fastigheter, är ofta ett effektivt – om än indirekt – sätt att motverka ansvarsflykt. Att markägaren bör vara adressat för miljövårdskraven kan också motiveras med att han är enklast att nå för miljömyndigheterna och att dessa kan ha svårt att utreda komplicerade ansvarsförhållanden. Dessutom kan markägaren, med sin kunskap och anknytning till det förorenade området, ofta ha bättre förutsättningarna att ställa återkrav på förorenaren. Han berörs också av undersöknings- och efterbehandlingsåtgärderna och är slutligen den som kommer i åtnjutande av fastighetens förbättring. Samtliga dessa faktorer talar för ett starkt markägaransvar, främst från kontroll- och effektivitetssynpunkt. Jag anser att ett strängt markägaransvar befrämjar PPP. Utformningen av markägaransvaret Den utformning som förespråkas är ett vittgående markägaransvar av typen ”förvaltaransvar”. Betydelsen av detta är att markägaren bör vara adressat för myndigheternas krav på miljövårdsåtgärder. Hans ansvar ska dock vara underställt förorenarens på så vis att det inte bör täcka den senares ansvar om denne är tillgänglig och kan betala. Markägarens ansvar bör dessutom vara preventivt på så vis att det främst är inriktat på att förhindra att föroreningarna sprider sig till den omgivande miljön. Ett vittgående sådant förvaltaransvar gör att behovet av andra typer av markägaransvar minskar eller t.o.m. försvinner. När det gäller ägare till bostadsfastigheter och liknande (”oskyldiga” markägare) bör ansvaret utformas så att det kan täckas av en obligatorisk fastighetsförsäkring, likt den modell som gäller i Danmark för mindre oljetankar för småhus. På så sätt bör kostnaderna för miljövårdsåtgärderna kunna pulvriseras genom försäkringen, vilket är en lämplig ordning.s. 44
6.Det bör dock ändå finnas undantag från ansvaret om de ekonomiska kosekvenserna för den enskilde skulle bli orimliga. En sådan ordning kan förverkligas genom en uttrycklig skälighetsregel. Alternativa lösningar bör också diskuteras, t.ex. möjligheten för markägaren att få bidrag i dessa fall. Andra lösningar kan vara försäkringar eller fonder som täcker förorenarenss. 45
7.412 ansvar, om än subsidiärt. Sådana lösningar måste dock också kombineras med en regel om ”oskyldiga markägare” för att undvika ansvarsflykt genom försäljning av miljöskadade fastigheter.s. 45
8.En sista slutsats som dras i kapitlet är att regler om värdeökningsbidrag är väl motiverade i dessa sammanhang. Undersökning och efterbehandling av förorenade områden resulterar ofta i värdeökning av fastigheterna och det är rimligt att markägaren får stå för den del som kan visas bero på dessa åtgärder. Värdeökningen bör beräknas genom en jämförelse mellan värdet på fastigheten före resp. efter åtgärderna. Kostnadsbidraget får dock inte överskrida de utgifter som miljömyndigheten eller annan haft för miljövårdsåtgärderna.s. 46
9.413s. 46