5.299 avsett samtliga dessa länders offentligrättsliga och privaträttsliga reglering på området. Även i Larssons doktorsavhandling från 1997 finns exempel på denna oklarhet. När hon beskriver ansvarsgrunden i 5 § miljöskyddslagen som ”regardless of fault…” hänvisar hon inte till förvaltningsrättslig rättspraxis, utan till HD-avgörandet NJA 1983 s. 209. Här har jag svårt att följa med i resonemanget. När miljöskyddslagen gällde hade nämligen Högsta domstolen att bedöma enbart frågor av privaträttslig natur. Som framgått av kapitel 2, skapades rättspraxis under denna tid uteslutande av Koncessionsnämnden för miljöskydd och var föremål för rättsprövning vid Regeringsrätten under de sista åren. Därtill kommer att det aktuella HDavgörandet inte heller handlar om utomobligatoriskt skadestånd. Här var det istället fråga om det speciella förhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och en fastighetsägare. Detta förhållande är ju närmast av privaträttslig natur, om än med tvångsmässiga inslag. Tvisten gällde tillämpningen av den särskilda skadeståndsregeln i 1970 års va-lag (1970:244) när avloppsnätet hade skadats av olja som läckt ut från en fastighet.s. 10
Citat i kontext
Stycket
Citerar