Rättsfall
NJA 1983 s. 209
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1983 s. 209
BibTeX
@misc{nja-1983-s-209,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1983 s. 209}},
year = {1983},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 3 artiklar · 9 stycken/fotnoter
- 66 Enligt VA-lagen skall vatten- och avloppsanläggningar vara försedda med an ordningar som krävs för att de skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet (12 §). Om skada uppkommer pga att dessa krav inte uppfylls skall skadan ersätt as (29 §). Ansvaret enligt 29 § har i praxis tolkats som oberoende av vållande, dock med undantag för force majeure. Se t.ex. NJA 1983 s. 209, NJA 1984 s. 721 (se strax nedan), NJA 1991 s. 580 (se strax nedan) och NJA 1993 s. 764. Se även om denna reglering NJA 111971 Nr 2 s. 59 ff., 75 f., 93 f. Se även t.ex. Bengtsson, SvJT 1985 s. 659 f. som redogör för NJA 1984 s. 721, Hemström, JT 1991-92 s. 697 ff. som redogör för NJA 1991 s. 580 och Qviström, SvJT 1997 s. 857 ff. som polemiserar mot bl.a. NJA 1997 s. 468.
- För svensk del kan hänvisas till NJA 1970 s. 227 och NJA 1983 s. 209:
- I NJA 1983 s. 209 togs steget fullt ut mot ett strikt ansvar. Från
Eftertanke och förutseende - en rättsvetenskaplig studie om ansvar och skyldigheter kring förorenade områden3 hänvisningar
- Högsta domstolen fann att 29 § va-lagen grundade ett strikt och ömsesidigt ansvar för såväl huvudmannen som fastighetsägaren. Domstolens majoritet kom till denna slutsats efter ett resonemang om lagens förarbeten och det faktum att paragrafen hämtat modell från det strikta ansvar som gäller för parterna vid tomträttsupplåtelser enligt 13 kap. 8 § jordabalken (NJA 1983 s. 209, på sid. 214).
- 299 avsett samtliga dessa länders offentligrättsliga och privaträttsliga reglering på området. Även i Larssons doktorsavhandling från 1997 finns exempel på denna oklarhet. När hon beskriver ansvarsgrunden i 5 § miljöskyddslagen som ”regardless of fault…” hänvisar hon inte till förvaltningsrättslig rättspraxis, utan till HD-avgörandet NJA 1983 s. 209. Här har jag svårt att följa med i resonemanget. När miljöskyddslagen gällde hade nämligen Högsta domstolen att bedöma enbart frågor av privaträttslig natur. Som framgått av kapitel 2, skapades rättspraxis under denna tid uteslutande av Koncessionsnämnden för miljöskydd och var föremål för rättsprövning vid Regeringsrätten under de sista åren. Därtill kommer att det aktuella HDavgörandet inte heller handlar om utomobligatoriskt skadestånd. Här var det istället fråga om det speciella förhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och en fastighetsägare. Detta förhållande är ju närmast av privaträttslig natur, om än med tvångsmässiga inslag. Tvisten gällde tillämpningen av den särskilda skadeståndsregeln i 1970 års va-lag (1970:244) när avloppsnätet hade skadats av olja som läckt ut från en fastighet.
- Nytt Juridiskt Arkiv I NJA 1903 s. 210 NJA 1910 s. 604 NJA 1930 A307 NJA 1947 s. 555 NJA 1972 s. 88 NJA 1975 s. 675 NJA 1977 s. 262 NJA 1978 s. 234 NJA 1983 s. 209 NJA 1983 s. 546 NJA 1984 s. 602 NJA 1991 s. 188 NJA 1993 s. 753 NJA 1995 s. 249 Regeringsrättens årsbok RÅ 84 2:14 RÅ 1996 ref. 57 (Klippan vid Järnsjön) RÅ 1997 ref. 12:I (Makarna B) RÅ 1997 ref. 12:II RÅ 1998 ref. 26 RÅ 2000 ref. 29 Koncessionsnämndens för miljöskydd beslut KN 19/71 KN 9/72 KN 25/72 KN 63/72 (Emsfors bruk) KN 95/73 (Askersunds kommun) KN 12/74 KN 7/76 KN 162/81 (Enåsen) KN M 1/84 KN 125/84 (Hörnefors) KN 263/84 (Garpenberg)