1.När nu den rättsliga regleringen av detta miljöproblem har påverkats av såväl ett förvaltningsrättsligt, som ett skadeståndsrättsligt synsätt kunde mans. 9
2.298 förvänta sig en debatt och ett klargörande om förhållandet mellan dessa synsätt. Denna fråga har emellertid väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet, såväl på internationell som på inhemsk nivå. Så har den knappast alls berörts under de mer än tio år som EU har arbetat med ett direktiv om ersättningsansvar om miljödskador. Ett annat belysande exempel på denna tystnad är den svenska implementeringen av 1992 års tilläggsprotokoll till 1969 års oljeskadekonvention. Ett av syftena med detta protokoll var att kodifiera den praxis som hade utvecklats av Internationella oljeskadefonden (IOPC) vid bedömningen av vad som ska betraktas som ersättningsgill skada. Denna praxis innebar att skäliga saneringskostnader skulle ersättas även om oljeskadan endast drabbat miljön i sig (s.k. ekologisk skada). Typiskt sett är detta kostnader som en offentlig myndighet drar på sig efter en oljekatastrof. Trots att denna konstruktion – att en myndighet begär ersättning på skadeståndsrättslig grund för de kostnader som haft när den fullgjort sina skyldigheter enligt lag – innebar ett nytt grepp inom svensk rätt, kommenterades den inte alls i lagstiftningsarbetet.s. 9
3.En sak är att frågan om förhållandet mellan de offentligrättsliga och de skadeståndsrättsliga reglerna på miljöområdet inte har analyserats i någon djupare mening. En annan sak är att när frågan ändå har berörts, har den enligt min uppfattning präglats av en viss oklarhet. Det har under de senaste årens skadeståndsrättsliga diskussion om ekologisk skada varit relativt vanligt att olika författare blandat ihop den privaträttsliga regleringen med den offentligrättsliga. Vidare har man diskuterat myndighetens möjligheter att kräva ersättning för sina kostnader i dessa avseenden, utan att därvid beakta den offentligrättsliga lagstiftningen. Resultatet av en sådan analys kan bli något missvisande, vilket kan illustreras med några exempel.s. 10
4.I antologin ”Harm to the environment” från 1997 pekar Wetterstein på att det finns en trend i den moderna miljörätten i Europa att tillerkänna miljömyndigheterna ersättning för efterbehandlingskostnader på skadeståndsrättslig grund. Som exempel anger han miljöskadereglerna i Finland, Italien, Spanien och Norge. Som ytterligare ett exempel anger han Storbritannien (England och Wales). En sådan jämförelse leder emellertid fel eftersom det senare landet inte alls tillerkänner miljömyndigheterna en sådan rätt på civilrättslig grund. Som har framgått av kapitel 4, är den nya lagstiftningen om förorenade områden i Environmental Protection Act väsentligen offentligrättslig. Wettersteins jämförelse hade blivit mer rättvisande om den hades. 10
5.299 avsett samtliga dessa länders offentligrättsliga och privaträttsliga reglering på området. Även i Larssons doktorsavhandling från 1997 finns exempel på denna oklarhet. När hon beskriver ansvarsgrunden i 5 § miljöskyddslagen som ”regardless of fault…” hänvisar hon inte till förvaltningsrättslig rättspraxis, utan till HD-avgörandet NJA 1983 s. 209. Här har jag svårt att följa med i resonemanget. När miljöskyddslagen gällde hade nämligen Högsta domstolen att bedöma enbart frågor av privaträttslig natur. Som framgått av kapitel 2, skapades rättspraxis under denna tid uteslutande av Koncessionsnämnden för miljöskydd och var föremål för rättsprövning vid Regeringsrätten under de sista åren. Därtill kommer att det aktuella HDavgörandet inte heller handlar om utomobligatoriskt skadestånd. Här var det istället fråga om det speciella förhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och en fastighetsägare. Detta förhållande är ju närmast av privaträttslig natur, om än med tvångsmässiga inslag. Tvisten gällde tillämpningen av den särskilda skadeståndsregeln i 1970 års va-lag (1970:244) när avloppsnätet hade skadats av olja som läckt ut från en fastighet.s. 10
6.Som en sammanfattning av dessa mina synpunkter kan väl sägas att de skadeståndsrättsliga resonemangen om myndigheternas möjligheter i dessa sammanhang blir oklara om man inte samtidigt beaktar den offentligrättsliga lagstiftningen. Utan att ha den senare i minne, kan det annars bli svårt att föra en diskussion om myndigheternas talerätt, om kompensationens storlek vid ekologisk skada, om behovet av att garantera att ersättningen verkligen används till godo för miljön o.s.v.s. 11
7.300s. 11
8.Den oklara beskrivningen av förhållandet mellan de skadeståndsrättsliga och de förvaltningsrättsliga reglerna är nu inte något som enbart förekommer i den skadeståndsrättsliga litteraturen. Att även lagstiftare kan ha svårt för denna distinktion illustreras av ett uttalande som gjordes i förarbetena till miljöbalken. Där motiverades regeln om solidariskt ansvar i 10 kapitlet med att motsvarande gällde enligt reglerna om miljöskada i 32 kapitlet gentemot enskilda skadelidande i omgivningen. Denna jämförelse är emellertid inte alldeles lyckad; reglerna i det förra kapitlet är – till skillnad från de om miljöskadestånd – tillämpliga på föroreningar såväl inom, som utanför själva verksamhetsområdet och är oberoende av fastighetsgränser. De civilrättsliga reglerna i 32 kap. syftar dessutom till att ge enskilda skadelidande i en verksamhets omgivning full kompensation för skada som har orsakats av en verksamhet. Reglerna om förorenade områden har en annan inriktning. Här är det fråga om att fastställa det ansvar som förorenare och andra har gentemot miljön som ett allmänt intresse för att i skälig utsträckning undersöka och efterbehandla områden som utgör en fara för människor eller miljö. De båda regelsystemen är alltså olika, såväl när det gäller den geografiska begränsningen (förhållandet till verksamhetsområdet), det skyddade intresset och ansvarets omfattning.s. 12