Detta var ju kontentan av HD:s avgörande i det s.k. Fotokemi-målet (NJA 1984 s. 602), se Darpö i SvJT 2000 s. 481, på sid. 501ff. För den allmänna frågan om allmän domstols möjlighet att pröva lagakraftvunna förvaltningsbeslut (vite och exekution), se Ragnemalm sid. 98ff och rättsfallen NJA 1947 s. 555 (hovrättsavgörande), NJA 1977 s. 262, RH 132:82, RÅ
Hänvisas från p. 4 (s. 55)
4.Enligt dessa bestämmelser får tillsynsmyndigheten utföra den behövliga undersökningen på den felandes bekostnad, om det är lämpligt. En sådan rättelse kan utföras direkt och förutsätter inte ett föregående föreläggande. Åtgärden kan utföras av myndigheten själv, eller någon annan efter uppdrag. Det kan vara fråga om en av de inblandade ansvariga, eller en fristående entreprenör. Tillsynsmyndigheten är skyldig att se till att åtgärderna inte blir onödigt kostbara. Ett formellt, skriftligt beslut om rättelse bör enligt min mening alltid fattas och underlaget kommuniceras med de ansvariga. Ett sådant beslut förses normalt med ett s.k. verkställighetsförordnande, d.v.s. en föreskrift om att det gäller omedelbart även om det överklagas. Kostnaden för åtgärderna får i dessa fall till en början betalas av tillsynsmyndigheten. När de är slutförda, bör den slutliga kostnadsfördelningen fastställas gentemot den eller de ansvariga genom ett särskilt beslut. Detta beslut är separat överklagbart inom den vanliga linjen länsstyrelse – miljödomstol – Miljööverdomstolen. Så här långt är adressaten oförhindrad att överklaga såväl själva ansvarsgrunden för beslutet, som utförandet av åtgärderna. Han kan t.ex. hävda både att han över huvud taget inte är ansvarig för åtgärderna och att utförandet har varit onödigt kostbart. När väl beslutet om kostnadsfördelning har blivit slutligt avgjort, utgör detta emellertid en utmätningsbar exekutionstitel. Även denna kan överklagas, i detta fall till allmän domstol (tingsrätt – hovrätt – Högsta domstolen). I detta mål kan dock bara lagligheten i beslutet ifrågasättas.s. 55