Detta var ju kontentan av HD:s avgörande i det s.k. Fotokemi-målet (NJA 1984 s. 602), se Darpö i SvJT 2000 s. 481, på sid. 501ff. För den allmänna frågan om allmän domstols möjlighet att pröva lagakraftvunna förvaltningsbeslut (vite och exekution), se Ragnemalm sid. 98ff och rättsfallen NJA 1947 s. 555 (hovrättsavgörande), NJA 1977 s. 262, RH 132:82, RÅ
Hänvisas från p. 4 (s. 55)
1.Den stora flertalet verksamheter som orsakat föroreningar har inte bedrivits med tillstånd. Det kan vara fråga om verksamheter som påbörjats före ikraftträdandet av 1942 års reform av 8 kap. ÄVL eller 1969 års miljöskyddslag, verksamheter som endast varit anmälningspliktiga eller sådana som inte omfattas av vare sig tillstånds- eller anmälningsplikt. Gentemot dessa verksamhetsutövare genomförs alltså kraven på undersökning och efterbehandling genom att tillsynsmyndigheten meddelar förelägganden. Sådana förelägganden måste avse konkreta krav på åtgärder. Om det är nödvändigt att vinna tillträde till sådana områden som inte ägs av den som ska svara för undersökning eller efterbehandling, kan länsstyrelsen besluta om detta.s. 54
2.Då ett föreläggande endast kan avse en bestämd prestation är det enligt min mening i många efterbehandlingssituationer lämpligare att tillsynsmyndigheten utför åtgärderna själv på adressatens bekostnad. Exempel på detta kan vara när det finns flera ansvariga eller när endast en del av ansvaret kan utkrävas från dessa. Det finns två olika bestämmelser om detta i miljöbalken som kan användas när det blir aktuellt att åtgärda misstänkt eller konstaterat förorenade områden. Reglerna är något olika konstruerade, men bör soms. 54
3.119 jag ser det kunna tillämpas på likartat sätt. Den modell som här förespråkas är hämtad från ML:s bestämmelse om undersökningsförelägganden, numera ordagrant överförd till MB.s. 54
4.Enligt dessa bestämmelser får tillsynsmyndigheten utföra den behövliga undersökningen på den felandes bekostnad, om det är lämpligt. En sådan rättelse kan utföras direkt och förutsätter inte ett föregående föreläggande. Åtgärden kan utföras av myndigheten själv, eller någon annan efter uppdrag. Det kan vara fråga om en av de inblandade ansvariga, eller en fristående entreprenör. Tillsynsmyndigheten är skyldig att se till att åtgärderna inte blir onödigt kostbara. Ett formellt, skriftligt beslut om rättelse bör enligt min mening alltid fattas och underlaget kommuniceras med de ansvariga. Ett sådant beslut förses normalt med ett s.k. verkställighetsförordnande, d.v.s. en föreskrift om att det gäller omedelbart även om det överklagas. Kostnaden för åtgärderna får i dessa fall till en början betalas av tillsynsmyndigheten. När de är slutförda, bör den slutliga kostnadsfördelningen fastställas gentemot den eller de ansvariga genom ett särskilt beslut. Detta beslut är separat överklagbart inom den vanliga linjen länsstyrelse – miljödomstol – Miljööverdomstolen. Så här långt är adressaten oförhindrad att överklaga såväl själva ansvarsgrunden för beslutet, som utförandet av åtgärderna. Han kan t.ex. hävda både att han över huvud taget inte är ansvarig för åtgärderna och att utförandet har varit onödigt kostbart. När väl beslutet om kostnadsfördelning har blivit slutligt avgjort, utgör detta emellertid en utmätningsbar exekutionstitel. Även denna kan överklagas, i detta fall till allmän domstol (tingsrätt – hovrätt – Högsta domstolen). I detta mål kan dock bara lagligheten i beslutet ifrågasättas.s. 55
5.Slutligen ska nämnas att MB saknar regler för hur kostnadstäckning ska ske när miljömyndigheten ställer krav på värdeökningsbidrag med stöd av 10 kap. 5 §. Enligt min mening bör dock det förvaltningsrättsligt grundade ge-s. 55
6.120 nomförandesystemet i MB tala för att detta kan ske genom ett vanligt, överklagbart beslut av myndigheten.s. 55