Denna inställning kan väl sägas bekräftas av Regeringsrättens dom i ett vitesmål (RÅ 1997 ref. 12:II; Skandit Bilplåtslageri) som också rörde förorenarens ansvar i förhållande till fas- tighetsägarens. Själva domen anslöt till den gängse uppfattningen om tolkningen av ML, d.v.s. att man i första hand ska vända sig emot förorenaren. I domskälen uttalas emellertid att (domen sid. 3, min kursiv): ”...miljöskyddslagen mer generellt anses bygga på principen att ansvaret för åtgärder skall avkrävas endast den eller dem som direkt kan sägas utöva eller ha utövat miljöfarlig verksamhet.” Detta uttalande kan tyckas strida emot den praxis som utveck- lats av Koncessionsnämnden när det gäller fastighetsägares ansvar i ”förvaringsfall” (se avsnitt 2.2.3). Eftersom Regeringsrätten emellertid i ett rättsprövningsmål, samma dag och med samma sammansättning (RÅ 1997 ref. 12:I), godtog att fastighetsägare har ett subsidiärt ansvar i dessa fall, är det svårt att riktigt förstå uttalandet i vitesmålet.
Hänvisas från p. 42 (s. 18)
1.Hur verksamhetsutövaren ska definieras är normalt inte så problematiskt om man bara ser till det företag som faktiskt bedrivit verksamheten. Det kan emellertid vara betydligt svårare att göra denna avgränsning när flera personer, juridiska som fysiska, är involverade i en verksamhet. Inte heller i denna del ger miljöbalken eller dess förarbeten någon klar vägledning. Vissa slutsatser bör dock kunna dras från den praxis som utvecklades under ML när det gällde frågan om flera aktörer eller intressenter.s. 16
2.81s. 16
3.I miljöskyddslagen gavs ingen närmare definition av vem soms. 17
4.skulle betraktas som verksamhetsutövare i dessa situationer. Intes. 17
5.heller i lagens förarbeten fanns mycken ledning att hämta. De utta-s. 17
6.landen som ändå gjordes var relativt intetsägande och handlades. 17
7.mest om markägares ansvar. Problemet med olika bolags förhål-s. 17
8.landen till varandra i miljörättsliga sammanhang berördes intes. 17
9.heller nämnvärt i den juridiska litteraturen vid tiden för miljö-s. 17
10.skyddslagen. I Westerlunds lagkommentar fördes diskussionens. 17
11.nästan enbart utifrån det ovan nämnda förhållandet mellan förore-s. 17
12.naren och markägaren. Bjällås-Rahmn tog inte heller upp des. 17
13.bolagsrättsliga problemen i sin bok om miljöskyddslagen. På etts. 17
14.mer allmänt plan sades dock att ”...villkoren gäller mot den soms. 17
15.utövar verksamheten, i allmänhet tillståndshavaren.” Författarnas. 17
16.betonade dock att det i många fall är svårt att avgöra vem som skas. 17
17.stå som adressat för kraven på skyddsåtgärder.s. 17
18.KN:s praxis i denna fråga har träffat en rad olika situationer soms. 17
19.uppvisar stora variationer. Denna varierande verklighet har gjorts. 17
20.att nämnden fått anpassa reglerna till den konkreta situationen ochs. 17
21.därvid utveckla en tolkning som åtminstone delvis skilt sig från des. 17
22.civilrättsliga reglerna på området. Även om praxis inte är särskilts. 17
23.entydig, går det dock att skilja på två olika typsituationer. Den enas. 17
24.är när flera aktörer är inblandade i en verksamhet. Den andra rörs. 17
25.den mer renodlat, bolagsrättsliga problematiken.s. 17
26.När det gäller den förra situationen med flera aktörer har KN i fleras. 17
27.beslut menat att den som faktiskt och rättsligt har möjlighet atts. 17
28.ingripa ska anses vara verksamhetsutövare. Sådan var exempelviss. 17
29.nämndens inställning när flera flygklubbar var aktiva på en ochs. 17
30.samma flygplats (KN 1/92 och 15/95). I situationer där det hars. 17
31.varit möjligt att härleda en förorening till en av flera aktörer, hars. 17
32.nämnden valt att rikta kraven mot denne. Så var fallet i beslutet oms. 17
33.Alsike Bensin (KN 14/97), där tre intressenter var inblandade; ens. 17
34.fastighetsägare, en hyresgäst som drev själva verksamheten samts. 17
35.82s. 17
36.ett oljebolag som levererade råvarorna och som ägde cisternernas. 18
37.och pumparna i området. I det ärendet konstaterade KN att för-s. 18
38.oreningarna i området troligen hade uppkommit vid påfyllningens. 18
39.av bensin i cisternern och menade att kraven på efterbehandlings. 18
40.därför skulle riktas mot oljebolaget. Här menade nämnden att hy-s. 18
41.resgästen inte kunde belastas, eftersom han vare sig hade rådighets. 18
42.över cisternerna, eller själva påfyllningen. Slutligen har ocksås. 18
43.nämnden tagit ställning till vem kraven ska riktas i situationer därs. 18
44.flera aktörer har varit inblandade i tiden efter varandra, typiskt setts. 18
45.vid exploateringar. Ofta finns då en beställare eller en huvudansva-s. 18
46.rig och flera underentreprenörer som utför själva arbetet. I beslutets. 18
47.KN B 153/98 avvisade KN att kraven riktades mot huvudmannens. 18
48.(Vägverket), utan menade att den entreprenör som faktiskt utfördes. 18
49.arbetet var den rätte adressaten. Först då kunde man se i vilken ut-s. 18
50.sträckning som den berörda fastigheten skulle nyttjas och först dås. 18
51.skulle det finnas en adressat som hade faktisk och rättslig möjlighets. 18
52.att efterkomma kraven.s. 18
53.Den mer renodlade bolagsrättsliga problematiken, t.ex. moderbo-s. 18
54.lags ansvar för dotterbolags verksamhet, har KN belyst i endast etts. 18
55.fåtal avgöranden.Besluten har rört dels tillståndsbeslut som gi-s. 18
56.vits inför påbörjandet av en verksamhet, dels beslut som har gällts. 18
57.reparativa krav, ställda i efterhand. Härvidlag har nämnden haft ens. 18
58.något friare inställning vid de förra situationerna, jämfört med des. 18
59.senare. Detta kan illustreras med beslutet KN 126/91; Sandvik ABs. 18
60.ansökte och fick tillstånd för att tillverka hårdmetallprodukter is. 18
61.dotterbolaget AB Sandvik Coromants anläggning i Gimo. KN utta-s. 18
62.lade:s. 18
63.”Enligt 9 § miljöskyddslagen kan koncessionsnämnden på ansökan avs. 18
64.den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna till-s. 18
65.83s. 18
66.stånd till verksamheten. Bestämmelsen innebär att tillståndet skalls. 19
67.knytas till den som har rådighet över den miljöfarliga verksamheten.s. 19
68.Med tillståndet följer sedan en skyldighet att följa de villkor och före-s. 19
69.skrifter som anges i det. Om verksamheten överlåts, övergårs. 19
70.miljöansvaret för verksamheten till den nya utövaren. Ett nytt tillstånds. 19
71.behövs inte för den nya utövaren. Ansvaret för att det tidigare medde-s. 19
72.lade tillståndet följs övergår automatiskt på den nya utövaren.s. 19
73.Koncessionsnämnden bedömer att Sandvik AB har ett bestämmandes. 19
74.inflytande över verksamheten i Gimo och att det därför inte föreliggers. 19
75.något hinder mot att pröva bolagets ansökan enligt miljöskyddslagenss. 19
76.tillåtlighetsregler.”s. 19
77.Det händer också att såväl moderbolaget som dotterbolaget sökers. 19
78.tillstånd för en verksamhet. I dessa fall inte accepterat en uppdel-s. 19
79.ning utan meddelat tillståndet till dotterbolaget. Däremot har dets. 19
80.hänt att KN godtagit en sådan ansökan när verksamheten på ens. 19
81.plats har bedrivits av två olika företag och där det har varit svårt atts. 19
82.från kontrollsynpunkt särskilja vars och ens ansvar. I ett fall ansågs. 19
83.nämnden att tillståndet kunde meddelas för båda sökanden i ett ge-s. 19
84.mensamt beslut och att villkoren skulle gälla solidariskt dems. 19
85.emellan (KN 190/92).s. 19
86.Vid överlåtelse av en tillståndsgiven verksamhet medföljer alla till-s. 19
87.ståndets rättigheter och skyldigheter. Denna inställning hars. 19
88.Koncessionsnämnden upprepat i flera beslut, bl.a. det ovan nämndas. 19
89.beslutet om Sandvik i Gimo. Det kan dock vara värt att påpeka atts. 19
90.de miljörättsliga plikterna även följer med i de fall som överlåtel-s. 19
91.sen sker efter det att verksamheten avslutats. Så var fallet närs. 19
92.Karlstad Renhållning drev en verksamhet fram till 1991, och bola-s. 19
93.get därefter gick upp i Sellbergskoncernen (KN B 156/96). I dets. 19
94.ärendet pekade KN på att vid en fusion går enligt aktiebolagslagens. 19
95.samtliga tillgångar och skulder över till det övertagande bolaget.s. 19
96.Enligt nämnden gällde detta även för skyldigheten enligt 5 § MLs. 19
97.att vidta återställningsåtgärder. Däremot har KN varit obenägen atts. 19
98.84s. 19
99.godta att kraven riktas emot ett moderbolag, när det verksamhets-s. 20
100.utövande dotterbolaget fortfarande existerar. Så var fallet i det s.k.s. 20
101.Blombacka-beslutet (KN B 100/96). Här uttalade nämnden att mo-s. 20
102.derbolaget visserligen genom koncernförhållandet hade etts. 20
103.avgörande inflytande på dotterbolaget, men att kraven i alla falls. 20
104.skulle riktas emot det senare eftersom det var en annan juridisks. 20
105.person. Med ledning av denna praxis under ML kan enligt min uppfattning sägas att frågan om vem som är verksamhetsutövare är en offentligrättslig bestämning som ska göras utifrån reglerna i 10 kap. MB. Civilrättsliga uppgörelser mellan olika aktörer inverkar inte på denna bedömning. Avgörande för denna bestämning är istället andra faktorer, där den viktigaste är vem som har makt och möjlighet att kontrollera verksamheten och därmed utsläppen från denna.Denna bedömning är friare än den strikt civilrättsliga, även om man också måste beakta de aktiebolagsrättsliga reglerna i sammanhanget. Den offentligrättsliga bedömningen kan emellertid skilja sig från den förra, vilket låter sig förklaras med av att respektive regelverk har olika ändamål och skyddsintressen. Ett exempel på detta som bör kunna ge viss vägledning i den allmänna tillämpningen återfinns i den s.k. Sevesolagen Denna gäller för verksamheter där vissa mängder av farliga ämnen hanteras, vilket gör att miljöbalken är parallellt tillämplig. I 2 § i Sevesolagen ges följande definition av uttrycken ”verksamhet”, ”anläggning” och ”verksamhetsutövare”:s. 20
106.”Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövaress. 20
107.ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma lednings. 20
108.eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar,s. 20
109.inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtills. 20
110.hörande infrastrukturer eller aktiviteter.s. 20
111.Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen till-s. 20
112.verkas, används, hanteras eller förvaras. (…).s. 20
113.Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller in-s. 20
114.nehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fattas. 20
115.avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tek-s. 20
116.85s. 20
117.niska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokalise-s. 21
118.rade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägarens. 21
119.som verksamhetsutövare.” Definitionen av verksamhetsutövare omfattar således tre olika adressater. För det första, den som driver eller innehar en verksamhet eller en anläggning. För det andra, den som annars har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut. Vem denne andre är framgår inte närmare av förarbetena. Och för det tredje, den gemensamma ägaren till flera verksamheter om dessa är samlokaliserade. Enligt förarbetena är detta tillägg tillkommet för att möta problemen med ansvarsflykt genom uppdelning av en verksamhet i flera, exempelvis genom bolagisering. Därmed ska även koncerner omfattas av verksamhetsbegreppet, men bara i de fall som verksamheten bedrivs på en plats. I sådana fall ska koncernledningen räknas som verksamhetsutövare.s. 21
120.Till detta kommer också andra bestämmelser i balken som kan motverka ansvarsflykt genom bolagsbildning. Regeln om solidariskt ansvar i 10 kap. 6 § (se nedan) gör det möjligt att rikta kraven mot såväl den nuvarande, som tidigare verksamhetsutövare. Det är exempelvis inte möjligt för ett moderbolag att undgå ansvar genom att i efterhand bolagisera vissa delar av verksamheten, eller överlåta den på ett annat bolag som saknar ekonomiska förutsättningar att stå för efterbehandlingskostnaderna. I den situationen kan ju kraven riktas både emot moderbolaget, och det övertagande (dotter)- bolaget.s. 21