1.Frågan om arvsrätt följer av biologisk släktskap eller familjerättslig sta tus ställdes på sin spets i rättsfallet NJA 1997 s. 645. Målet gällde ogiltig förklaring av ett arvskifte på grund av att en av arvingarna efter genom fört arvskifte förklarats ej vara barn till den avlidna. Barnet hade några år efter arvskiftet väckt talan om faderskapets hävande och frågan var om hon skulle förpliktas återbetala vad hon erhållit i arv.s. 1751
2.NJA 1997 s. 645. I ett äktenskap föddes barn åren 1954, 1956, 1960 ochs. 1751
3.1961. År 1965 erhöll makarna äktenskapsskillnad. Kvinnan tillerkändes dås. 1751
4.vårdnaden om en flicka född 1956. Mannen fick vårdnaden om de övriga tres. 1751
5.barnen. Mannen avled år 1987. Kvarlåtenskapen efter honom fördeladess. 1751
6.samma år mellan de fyra barnen. Kvinnan berättade strax efter mannens döds. 1751
7.för flickan att flickan inte var barn till den avlidne mannen. Dagen efters. 1751
8.avslöjandet avled kvinnan. Flickan inledde efterforskningar rörande sitts. 1751
9.ursprung. Hon väckte så småningom talan om hävande av faderskapet vids. 1751
10.domstol som år 1991 förklarade att mannen inte var hennes far. Samtidigts. 1751
11.fastställdes en annan mans faderskap till flickan. Mannens tre barn väcktes. 1751
12.efter detta talan mot flickan med yrkande om förpliktande för henne att tills. 1751
13.dem återbetala vad hon erhållit i arv efter mannen jämte ränta. Både TR ochs. 1751
14.HovR fann, med tillämpning av förutsättningsläran, att arvskiftet var ogils. 1751
15.tigt. Arvskiftet hade förrättats under den för parterna bestämmande ochs. 1751
16.väsentliga förutsättningen att flickan var bröstarvinge till mannen. Domstos. 1751
17.larna fann att det måste ha stått klart för flickan att förutsättningen för atts. 1751
18.hon skulle vara arvsberättigad efter mannen, var att hon var barn till honom.s. 1751
19.Förutsättningen för arv var således synbar för henne och hon måste också has. 1751
20.insett att motparterna inte skulle ha godkänt arvskiftet om de känt till dets. 1751
21.rätta förhållandet. Eftersom flickan inte var barn till mannen fann domstos. 1751
22.larna att arvskiftet inte var bindande mot henne.75 Flickan ansågs därför is. 1751
23.princip vara skyldig att återbetala vad hon mottagit.s. 1751
24.HD, som i motsats till underrätterna ogillade käromålet, slog i sina doms. 1751
25.skäl inledningsvis fast följande: ”Är vid ett barns födelse modern gift, skalls. 1751
26.enligt 1 kap. 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Dennas. 1751
27.presumtion gäller sedan gammalt i svensk rätt och har förebild redan is. 1751
28.romersk rätt. Den bygger på uppfattningen att mannen i äktenskapet normalt 512 är biologisk fader till de barn som hustrun föder. Med denna presumtion tar barn i äktenskapet utan vidare arv efter mannen (jfr 2 kap. 1 § ÄB).”76 Uttalandet antyder att HD anser att faderskapspresumtionen i sig grundar arvsrätt. ÄB 2:1 anger att den avlidnas avkomlingar är närmaste arvingar. Hänvisningen till FB 1:1 i sammanhanget anger att den som på grund av faderskapspresumtionen anses vara barn till någon också är avkomling.77 En annan tolkning skulle innebära att även den som adopterats eller tillkommit genom givarinsemination skulle vara arvsberättigad efter den biologiska fadern. Den som adopterats ärver dock aldrig sina biolo giska föräldrar.78 Arvsrätt får därför anses föreligga på grundval av det familjerättsliga förhållandet i sig, eventuellt vid sidan av arvsrätt grundad på biologisk släktskap, så länge det rättsliga förhållandet inte sätts i fråga. Det finns inte skäl att anta att bedömningen skulle bli en annan om rättslig status fastställts genom bekräftelse eller dom utan att överens stämmelse med biologisk släktskap uppnåtts.79 Rättsfallet gällde dock ytterst frågan om arvingen, efter det att fader skapet hävts, skulle förpliktas återbetala vad hon erhållit i arv. HD avvi sade detta yrkande bl.a. med följande resonemang: ”Det skulle också leda till en besvärande rättsosäkerhet om arvskiften som skett med faderskapspresumtionen som grund skulle kunna förklaras ogil tiga på grund av ändrade förutsättningar eller jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom oskäliga om presumtionen senare undanröjdes. ... En följd skulle dessutom kunna bli att de som med stöd av faderskapspresumtionen tagit arv får mindre intresse att klarlägga sitt biologiska ursprung.”80 Sammanfatt ningsvis fann HD att arvskiftet hade verkställts med tillämpning av fader skapspresumtionen. Ett arvskifte med uteslutande av flickan hade därför kunnat ske endast om hon avstått från sin arvsrätt. Därför kunde det inte anses att de övriga dödsbodelägarna hade godkänt arvskiftet under förutsätt ning att flickan var dotter till den avlidna. Inte heller fann HD att 36 § avtalslagen var tillämplig på arvskiftet. Käromålet ogillades därför. Ställningstagandet kan ses som följdriktigt till konstaterandet att arvsrätt föreligger för den som är arvinge i ovan angiven mening, alltså den soms. 1751
29.513 står i familjerättsligt förhållande till den avlidna när skiftet sker. Invänd ningar kan dock göras.81s. 1752
30.Arvsrätt kan sägas föreligga redan på grund av familjerättslig status oavsett om denna erhållits på grundval av biologisk släktskap eller annan grund. Möjligheterna att få den familjerättsliga statusen omprövad när fadern avlidit är, som ovan berörts, begränsad till de fall mannen inte bott tillsammans med barnet och inte heller bekräftat barnet som sitt. I övrigt är det endast barnet som efter mannens död har möjlighet att få faderska pet hävt. I de fall faderskapet hävs efter det att arvet efter fadern skiftats ut, uppstår frågan om arvingen skall vara skyldig att återbära vad som emottagits som arv. ”Arvingen” är efter faderskapets hävande inte längre arvinge dvs. barn till den avlidna. HD menar att återbäring inte skall ske, med hänvisning till vad som synes vara rent praktiska hänsyn. Den prin cipiella frågan, vilken grund arvet vilar på, kvarstår obesvarad. Är den biologiska släktskapen grund för arvsrätten bör arvet återbetalas. En eventuell återbetalningsskyldighet kan jämkas enligt allmänna rättsprin ciper om den skulle anses oskälig. Är det däremot familjerättslig status vid arvlåtarens död som grundar arvsrätt kan någon återbetalningsskyl dighet inte föreligga. HD:s konsekvensorienterade argument framstår som mindre relevanta om den principiella frågan tas som utgångspunkt för resonemanget.82s. 1753
31.Det är dock möjligt att tolka HD:s domslut ur en mer principiell syn vinkel. Mannens arvingar var i fallet förhindrade enligt regeln i FB 3:1 st. 2 att väcka talan om faderskapets hävande både på grund av att man nen hade sammanbott med barnet och att han bekräftat barnet som sitt genom att efter äktenskapsskillnaden betala underhållsbidrag. Mannen hade själv varit oförhindrad att väcka talan om faderskapets hävande under sin livstid. Trots att han, enligt utredningen i målet, kunde antas ha känt till det faktum att han inte var biologisk far till flickan underlät han dock att väcka talan. Härigenom kan man säga att han skapade en rätt till arv för flickan, en arvsrätt som inte kan omintetgöras av andra. Genom att inte väcka talan om faderskapets hävande och genom att bekräfta bar net tillskapades en arvsrätt liknande den rätt som följer av testamente. Flickans arvsrätt skulle därigenom kunna ses som grundad på arvlåtarens vilja. Det är inte möjligt att ur HD:s domskäl utläsa om ett sådant synsätt ligger bakom domstolens bedömning. Agell, som har kommenterat rätts 514 fallet, menar att det är möjligt att förklara domslutet utifrån ett sådant synsätt. Han anser dock att det inte är givet att en önskan från arvlåtarens sida att låta barnet ärva som manifesteras genom underlåtenhet att väcka talan om faderskapets hävande måste antas föreligga, eller ens bör res pekteras, när barnet fått till stånd faderskapets hävande. ”Barnet kan då sägas ha avvisat släktskapet på liknande sätt som en testamentstagare kan avstå från att motta fördel av testamente” menar Agell.83 Agell anser vidare att ovan framförda synsätt på domstolens resonemang innebär att det är faktumet att mannens övriga arvingar saknar talerätt, inte enbart arvskiftet, som tillskapar en arvsrätt för barnet. Agell fortsätter: ”Konse kvensen borde då bli att barnets först skulle kunna få faderskapet hävt [efter mannens död, min kommentar] (eller talan därom väckt) och däref ter ändå delta i arvskifte. En sådan lösning, som innebär att man principi ellt ger upp kravet på biologisk släktskap, kan dock inte accepteras.”84 Agells argumentation är bestickande. Utgångspunkten för hans reso nemang är dock att biologisk släktskap utgör grunden för arvsrätten.85 Om denna utgångspunkt för ett ögonblick överges förändras läget. I ÄB 2 kap. sägs att arv i första hand tas av den avlidnas avkomlingar. Innebör den av uttrycket avkomling finns inte preciserat men antas (åtminstone av Agell) otvetydigt vara biologiska avkomlingar. Antagandet är, som ovan påpekats, inte givet eftersom avkomlingar som adopterats av annan inte är arvingar till sina biologiska föräldrar i lagens mening. En lika möjlig utgångspunkt är att anta att avkomling enligt ÄB 2 kap. är någon den avlidna står som rättslig förälder till. I de flesta fall kommer detta att medföra att arvinge är biologiskt barn till den avlidna, men inte alltid. Den som är biologiskt barn till någon kan i de allra flesta fall få detta fastställt och därigenom erhålla arvsrätt. Möjligheten finns också att få biologisk släktskap fastställt prejudiciellt när fråga är om arv. En prejudi ciell prövning av släktskapen kan dock, som ovan berörts,86 inte ske när arvingen rättsligt sett är barn till någon annan än den avlidna. I sådant fall är man avkomling till den rättsliga föräldern oavsett biologisk släktskap. Om utgångspunkten är att rätten till arv uppkommer som en ideell andel i kvarlåtenskapen när arvlåtaren dör innebär det här framförda syn sättet, som Agell också påpekat, att en arvinge kan väcka talan om fader skapets hävande efter arvlåtarens död men innan arvskifte sker och ändå vara bibehållen sin rätt till arv. Detta gäller under förutsättning att andras. 1753
32.515 arvlåtarens arvingar är avskurna sin rätt att föra talan, något som är fallet om mannen på ett eller annat sätt givit uttryck åt en vilja att låta barnet ärva. I andra fall, dvs. då mannen inte bott med barnet och inte heller bekräftat barnet som sitt saknas den alternativa grund för arvsrätt som är nödvändig, varför bifall till arvingarnas talan enligt FB 3:1 st. 2 innebär att barnet inte ärver.s. 1754
33.Att arvingen skulle kunna väcka talan om faderskapets hävande och ändå vara arvsberättigad anses, av Agell och förmodligen fler med honom, vara oacceptabelt eftersom det innebär att man efterger kravet på biologisk släktskap som förutsättning för arv. Men vad är det som säger att ett sådant krav skall uppställas? Biologisk släktskap kan otvivelaktigt i vissa situationer ersättas av en viljeförklaring, eventuellt kombinerad med ett existerande socialt barn- och föräldraförhållande mellan arvinge och arvlåtare, som grund för arvsrätt. Viljeförklaringen och den sociala gemenskapen mellan arvlåtare och arvinge framställs i de fall de erkänns enligt lagen, som lika ”kvalificerande” för arvsrätt som biologisk släkt skap. Det har dock antagits att man kan ta arv endast efter en far, oavsett på vilken grund det sker. De moderna metoderna för att fastställa en indi vids biologiska ursprung innebär i detta sammanhang att premisserna för antagandet förändrats. Frågan är då om man skall ange att den enda grun den för arvsrätten är biologisk släktskap eller acceptera att alternativa grunder kan föreligga sida vid sida. Att en arvinge enligt det sist nämnda synsättet, om annan mans biologiska faderskap fastställs, kan ta arv efter två fäder kan tyckas orättfärdigt. Om grunden för arvsrätten är antingen en social gemenskap alternativt en viljeförklaring från den avlidna eller biologisk släktskap framstår dock denna dubbla arvsrätt inte som mer stötande än när någon erhåller del i kvarlåtenskap på grund av testamente från någon jämte arv från förälder.87s. 1755