förhållande

Inledning

1.Arvsrätten har i ett historiskt perspektiv varit nära förbunden med reg­ lerna om fastställande av faderskap och har haft betydelse för adoptions­ reglernas utformning. Arvsrätten har motiverat att reglerna om faststäl­ lande av faderskap utformats för att göra det möjligt att fastställa rättsligt faderskap i överensstämmelse med biologiskt faderskap. Det bakomlig­ gande synsättet är följande: Arvsrätten anses vara en direkt följd av bio­ logisk släktskap. Eftersom arvsrätten i praktiken knutits till familjerätts­ lig status måste denna status - för att ett ”riktigt” resultat skall uppnås - fastställas i överensstämmelse med biologisk släktskap. Makes arvsrätt och arvsrätt i adoptivförhållanden har bedömts på ett annat sätt. Arvsrät­ ten anses i dessa fall vara en följd av en ekonomisk och social samhörig­ het mellan arvlåtare och arvinge. Arvsrätten har i ett historiskt perspektiv inte alltid uppfattats som en direkt följd av biologisk släktskap utan har också satts i relation till indi­ videns och familjens försörjning. Det är mot denna bakgrund inte förvå­ nande att arvsrätten inte alltid följer på grund av biologisk släktskap utan ibland också på grund av en (ibland antagen) social samhörighet mellans. 1750

2.511 arvinge och arvlåtare eller på grund av en viljeförklaring från arvlåtarens sida. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att biologisk släktskap fort­ farande framförs som den enda grunden för arvsrätt. Trots att reglernas utformning inte ger stöd för påståendet att arvsrätten är grundad enbart på biologisk släktskap, förefaller en sådan uppfattning vara utgångspunk­ ten vid bedömningen av huruvida arvsrätt föreligger i en viss situation.s. 1750

Problem med den entydiga grunden för arvsrätt

1.Frågan om arvsrätt följer av biologisk släktskap eller familjerättslig sta­ tus ställdes på sin spets i rättsfallet NJA 1997 s. 645. Målet gällde ogiltig­ förklaring av ett arvskifte på grund av att en av arvingarna efter genom­ fört arvskifte förklarats ej vara barn till den avlidna. Barnet hade några år efter arvskiftet väckt talan om faderskapets hävande och frågan var om hon skulle förpliktas återbetala vad hon erhållit i arv.s. 1751

2.NJA 1997 s. 645. I ett äktenskap föddes barn åren 1954, 1956, 1960 ochs. 1751

3.1961. År 1965 erhöll makarna äktenskapsskillnad. Kvinnan tillerkändes dås. 1751

4.vårdnaden om en flicka född 1956. Mannen fick vårdnaden om de övriga tres. 1751

5.barnen. Mannen avled år 1987. Kvarlåtenskapen efter honom fördeladess. 1751

6.samma år mellan de fyra barnen. Kvinnan berättade strax efter mannens döds. 1751

7.för flickan att flickan inte var barn till den avlidne mannen. Dagen efters. 1751

8.avslöjandet avled kvinnan. Flickan inledde efterforskningar rörande sitts. 1751

9.ursprung. Hon väckte så småningom talan om hävande av faderskapet vids. 1751

10.domstol som år 1991 förklarade att mannen inte var hennes far. Samtidigts. 1751

11.fastställdes en annan mans faderskap till flickan. Mannens tre barn väcktes. 1751

12.efter detta talan mot flickan med yrkande om förpliktande för henne att tills. 1751

13.dem återbetala vad hon erhållit i arv efter mannen jämte ränta. Både TR ochs. 1751

14.HovR fann, med tillämpning av förutsättningsläran, att arvskiftet var ogil­s. 1751

15.tigt. Arvskiftet hade förrättats under den för parterna bestämmande ochs. 1751

16.väsentliga förutsättningen att flickan var bröstarvinge till mannen. Domsto­s. 1751

17.larna fann att det måste ha stått klart för flickan att förutsättningen för atts. 1751

18.hon skulle vara arvsberättigad efter mannen, var att hon var barn till honom.s. 1751

19.Förutsättningen för arv var således synbar för henne och hon måste också has. 1751

20.insett att motparterna inte skulle ha godkänt arvskiftet om de känt till dets. 1751

21.rätta förhållandet. Eftersom flickan inte var barn till mannen fann domsto­s. 1751

22.larna att arvskiftet inte var bindande mot henne.75 Flickan ansågs därför is. 1751

23.princip vara skyldig att återbetala vad hon mottagit.s. 1751

24.HD, som i motsats till underrätterna ogillade käromålet, slog i sina dom­s. 1751

25.skäl inledningsvis fast följande: ”Är vid ett barns födelse modern gift, skalls. 1751

26.enligt 1 kap. 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Dennas. 1751

27.presumtion gäller sedan gammalt i svensk rätt och har förebild redan is. 1751

28.romersk rätt. Den bygger på uppfattningen att mannen i äktenskapet normalt 512 är biologisk fader till de barn som hustrun föder. Med denna presumtion tar barn i äktenskapet utan vidare arv efter mannen (jfr 2 kap. 1 § ÄB).”76 Uttalandet antyder att HD anser att faderskapspresumtionen i sig grundar arvsrätt. ÄB 2:1 anger att den avlidnas avkomlingar är närmaste arvingar. Hänvisningen till FB 1:1 i sammanhanget anger att den som på grund av faderskapspresumtionen anses vara barn till någon också är avkomling.77 En annan tolkning skulle innebära att även den som adopterats eller tillkommit genom givarinsemination skulle vara arvsberättigad efter den biologiska fadern. Den som adopterats ärver dock aldrig sina biolo­ giska föräldrar.78 Arvsrätt får därför anses föreligga på grundval av det familjerättsliga förhållandet i sig, eventuellt vid sidan av arvsrätt grundad på biologisk släktskap, så länge det rättsliga förhållandet inte sätts i fråga. Det finns inte skäl att anta att bedömningen skulle bli en annan om rättslig status fastställts genom bekräftelse eller dom utan att överens­ stämmelse med biologisk släktskap uppnåtts.79 Rättsfallet gällde dock ytterst frågan om arvingen, efter det att fader­ skapet hävts, skulle förpliktas återbetala vad hon erhållit i arv. HD avvi­ sade detta yrkande bl.a. med följande resonemang: ”Det skulle också leda till en besvärande rättsosäkerhet om arvskiften som skett med faderskapspresumtionen som grund skulle kunna förklaras ogil­ tiga på grund av ändrade förutsättningar eller jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom oskäliga om presumtionen senare undanröjdes. ... En följd skulle dessutom kunna bli att de som med stöd av faderskapspresumtionen tagit arv får mindre intresse att klarlägga sitt biologiska ursprung.”80 Sammanfatt­ ningsvis fann HD att arvskiftet hade verkställts med tillämpning av fader­ skapspresumtionen. Ett arvskifte med uteslutande av flickan hade därför kunnat ske endast om hon avstått från sin arvsrätt. Därför kunde det inte anses att de övriga dödsbodelägarna hade godkänt arvskiftet under förutsätt­ ning att flickan var dotter till den avlidna. Inte heller fann HD att 36 § avtalslagen var tillämplig på arvskiftet. Käromålet ogillades därför. Ställningstagandet kan ses som följdriktigt till konstaterandet att arvsrätt föreligger för den som är arvinge i ovan angiven mening, alltså den soms. 1751

29.513 står i familjerättsligt förhållande till den avlidna när skiftet sker. Invänd­ ningar kan dock göras.81s. 1752

30.Arvsrätt kan sägas föreligga redan på grund av familjerättslig status oavsett om denna erhållits på grundval av biologisk släktskap eller annan grund. Möjligheterna att få den familjerättsliga statusen omprövad när fadern avlidit är, som ovan berörts, begränsad till de fall mannen inte bott tillsammans med barnet och inte heller bekräftat barnet som sitt. I övrigt är det endast barnet som efter mannens död har möjlighet att få faderska­ pet hävt. I de fall faderskapet hävs efter det att arvet efter fadern skiftats ut, uppstår frågan om arvingen skall vara skyldig att återbära vad som emottagits som arv. ”Arvingen” är efter faderskapets hävande inte längre arvinge dvs. barn till den avlidna. HD menar att återbäring inte skall ske, med hänvisning till vad som synes vara rent praktiska hänsyn. Den prin­ cipiella frågan, vilken grund arvet vilar på, kvarstår obesvarad. Är den biologiska släktskapen grund för arvsrätten bör arvet återbetalas. En eventuell återbetalningsskyldighet kan jämkas enligt allmänna rättsprin­ ciper om den skulle anses oskälig. Är det däremot familjerättslig status vid arvlåtarens död som grundar arvsrätt kan någon återbetalningsskyl­ dighet inte föreligga. HD:s konsekvensorienterade argument framstår som mindre relevanta om den principiella frågan tas som utgångspunkt för resonemanget.82s. 1753

31.Det är dock möjligt att tolka HD:s domslut ur en mer principiell syn­ vinkel. Mannens arvingar var i fallet förhindrade enligt regeln i FB 3:1 st. 2 att väcka talan om faderskapets hävande både på grund av att man­ nen hade sammanbott med barnet och att han bekräftat barnet som sitt genom att efter äktenskapsskillnaden betala underhållsbidrag. Mannen hade själv varit oförhindrad att väcka talan om faderskapets hävande under sin livstid. Trots att han, enligt utredningen i målet, kunde antas ha känt till det faktum att han inte var biologisk far till flickan underlät han dock att väcka talan. Härigenom kan man säga att han skapade en rätt till arv för flickan, en arvsrätt som inte kan omintetgöras av andra. Genom att inte väcka talan om faderskapets hävande och genom att bekräfta bar­ net tillskapades en arvsrätt liknande den rätt som följer av testamente. Flickans arvsrätt skulle därigenom kunna ses som grundad på arvlåtarens vilja. Det är inte möjligt att ur HD:s domskäl utläsa om ett sådant synsätt ligger bakom domstolens bedömning. Agell, som har kommenterat rätts­ 514 fallet, menar att det är möjligt att förklara domslutet utifrån ett sådant synsätt. Han anser dock att det inte är givet att en önskan från arvlåtarens sida att låta barnet ärva som manifesteras genom underlåtenhet att väcka talan om faderskapets hävande måste antas föreligga, eller ens bör res­ pekteras, när barnet fått till stånd faderskapets hävande. ”Barnet kan då sägas ha avvisat släktskapet på liknande sätt som en testamentstagare kan avstå från att motta fördel av testamente” menar Agell.83 Agell anser vidare att ovan framförda synsätt på domstolens resonemang innebär att det är faktumet att mannens övriga arvingar saknar talerätt, inte enbart arvskiftet, som tillskapar en arvsrätt för barnet. Agell fortsätter: ”Konse­ kvensen borde då bli att barnets först skulle kunna få faderskapet hävt [efter mannens död, min kommentar] (eller talan därom väckt) och däref­ ter ändå delta i arvskifte. En sådan lösning, som innebär att man principi­ ellt ger upp kravet på biologisk släktskap, kan dock inte accepteras.”84 Agells argumentation är bestickande. Utgångspunkten för hans reso­ nemang är dock att biologisk släktskap utgör grunden för arvsrätten.85 Om denna utgångspunkt för ett ögonblick överges förändras läget. I ÄB 2 kap. sägs att arv i första hand tas av den avlidnas avkomlingar. Innebör­ den av uttrycket avkomling finns inte preciserat men antas (åtminstone av Agell) otvetydigt vara biologiska avkomlingar. Antagandet är, som ovan påpekats, inte givet eftersom avkomlingar som adopterats av annan inte är arvingar till sina biologiska föräldrar i lagens mening. En lika möjlig utgångspunkt är att anta att avkomling enligt ÄB 2 kap. är någon den avlidna står som rättslig förälder till. I de flesta fall kommer detta att medföra att arvinge är biologiskt barn till den avlidna, men inte alltid. Den som är biologiskt barn till någon kan i de allra flesta fall få detta fastställt och därigenom erhålla arvsrätt. Möjligheten finns också att få biologisk släktskap fastställt prejudiciellt när fråga är om arv. En prejudi­ ciell prövning av släktskapen kan dock, som ovan berörts,86 inte ske när arvingen rättsligt sett är barn till någon annan än den avlidna. I sådant fall är man avkomling till den rättsliga föräldern oavsett biologisk släktskap. Om utgångspunkten är att rätten till arv uppkommer som en ideell andel i kvarlåtenskapen när arvlåtaren dör innebär det här framförda syn­ sättet, som Agell också påpekat, att en arvinge kan väcka talan om fader­ skapets hävande efter arvlåtarens död men innan arvskifte sker och ändå vara bibehållen sin rätt till arv. Detta gäller under förutsättning att andras. 1753

32.515 arvlåtarens arvingar är avskurna sin rätt att föra talan, något som är fallet om mannen på ett eller annat sätt givit uttryck åt en vilja att låta barnet ärva. I andra fall, dvs. då mannen inte bott med barnet och inte heller bekräftat barnet som sitt saknas den alternativa grund för arvsrätt som är nödvändig, varför bifall till arvingarnas talan enligt FB 3:1 st. 2 innebär att barnet inte ärver.s. 1754

33.Att arvingen skulle kunna väcka talan om faderskapets hävande och ändå vara arvsberättigad anses, av Agell och förmodligen fler med honom, vara oacceptabelt eftersom det innebär att man efterger kravet på biologisk släktskap som förutsättning för arv. Men vad är det som säger att ett sådant krav skall uppställas? Biologisk släktskap kan otvivelaktigt i vissa situationer ersättas av en viljeförklaring, eventuellt kombinerad med ett existerande socialt barn- och föräldraförhållande mellan arvinge och arvlåtare, som grund för arvsrätt. Viljeförklaringen och den sociala gemenskapen mellan arvlåtare och arvinge framställs i de fall de erkänns enligt lagen, som lika ”kvalificerande” för arvsrätt som biologisk släkt­ skap. Det har dock antagits att man kan ta arv endast efter en far, oavsett på vilken grund det sker. De moderna metoderna för att fastställa en indi­ vids biologiska ursprung innebär i detta sammanhang att premisserna för antagandet förändrats. Frågan är då om man skall ange att den enda grun­ den för arvsrätten är biologisk släktskap eller acceptera att alternativa grunder kan föreligga sida vid sida. Att en arvinge enligt det sist nämnda synsättet, om annan mans biologiska faderskap fastställs, kan ta arv efter två fäder kan tyckas orättfärdigt. Om grunden för arvsrätten är antingen en social gemenskap alternativt en viljeförklaring från den avlidna eller biologisk släktskap framstår dock denna dubbla arvsrätt inte som mer stötande än när någon erhåller del i kvarlåtenskap på grund av testamente från någon jämte arv från förälder.87s. 1755

En pluralistisk grund för arvsrätt

1.En genomgång av den gällande regleringen av arvsrätten ger inte en helt entydig bild av vad det är som skall läggas till grund för arvsrätten. Den biologiska släktskapen angavs vid 1900-talets början vara den grund som arvsrätten vilade på och som därför borde eftersträvas i det enskilda fal­ let. Den biologiska släktskapen ansågs vara ett tecken på den gemenskap mellan arvlåtare och arvtagare som utgjorde arvsrättens bas. Biologisk släktskap har dock endast under senare år kunnat fastställas. I stället har familjerättslig status fått tjäna som bevis på den sociala och ekonomiska 516 gemenskap som arvsrätten vilar på. Målsättningen har dock, inte minst med hänvisning till arvsrätten, varit att familjerättslig status skall överens­ stämma med biologisk släktskap. Den biologiska släktskapen förefaller i många situationer ha fått tjäna som modell för arvsrätten snarare än som faktisk grund. Ett tydligt exempel på synsättet ges i förändringarna av adopterades arvsrätt. Inledningsvis hade adopterade arvsrätt både efter sin biologiska släkt och adoptanten. Denna dubbla arvsrätt sågs som en avvi­ kelse i systemet och biologisk släktskap ersattes med social och ekono­ misk gemenskap som grund för arvsrätt i dessa fall. Därigenom uppnåd­ des en lösning som liknade arvsrätt på grundval av släktskap på så sätt att man kunde ärva endast en familj. Familjerättslig status medförde i sig arvsrätt. Men också i många andra situationer är det de facto familjerätts­ lig status som medför arvsrätt, inte nödvändigtvis biologisk släktskap. I och med att det numera inte föreligger några större svårigheter att fastställa biologisk släktskap kommer frågan om arvsrättens grund i ett nytt läge. Problemet uppstår i och med att arvsrätten knutits till familje­ rättslig status som i det enskilda fallet kanske inte fastställts i överens­ stämmelse med biologisk släktskap. Följden kan bli att en person anses arvsberättigad både efter en rättslig och en biologisk förälder, ett synsätt som strider mot den enhetliga synen på arvsrätt. En lösning på detta dilemma vore att alltid fastställa familjerättslig status i enlighet med biolo­ gisk släktskap. En sådan lösning medför, på grund av den paketlösning som familjerättslig status innebär, vissa problem. Av hänsyn till de olika intressen som skall tillgodoses genom fastställande av familjerättslig status är det inte alltid givet att den biologiska föräldern också skall ha rättslig status som förälder. Regelsystemet tillåter även andra att få rättslig föräldrastatus. Det måste därför ifrågasättas om arvsrätten över huvud taget skall ha någon inverkan på utformningen av reglerna om fastställande av rätts­ lig status. Arvsrätten skulle kunna bedömas oberoende av regleringen om fastställande av rättsligt föräldraskap enligt följande resonemang. Det primära syftet med arvsrättens nuvarande rättsliga konstruktion synes vara att åstadkomma rättvisa mellan bröstarvingarna snarare än att tillgodose den avlidnas biologiska avkomlingars rätt till den avlidnas egendom. Att utforma arvsreglerna i syfte att åstadkomma rättvisa mel­ lan arvingar låter sig förmodligen inte genomföras fullt ut. Biologisk släktskap som grund utgör inte heller någon garanti för att så blir fallet. Arvsrätten synes dessutom i icke ringa omfattning vara utformad av soci­ ala hänsyn; makes arvsrätt är ett exempel på detta. Social och ekonomisk gemenskap har också erhållit erkännande som grund för arvsrätt, inte bara för make utan även för barn. Avgörandet av vem som är arvinge sker inte uteslutande på grundval av biologisk släktskap. Det förefaller möj­ ligt att se arvsrätten som grundad på flera alternativa grunder.s. 1755

2.517s. 1756

3.Arvsrätten som den framträder i den nu gällande regleringen kan beskrivas som primärt knuten till familjerättslig status, en omständighet som i allmänhet tyder på den sociala och ekonomiska gemenskap som utgör arvsrättens bas. Biologisk släktskap ligger i allmänhet till grund för rättslig status men inte alltid. I dessa fall får den sociala gemenskapen manifesterad i ett bestående familjerättsligt förhållande. Biologisk släkt­ skap får därtill självständig betydelse i de fall familjerättslig status inte finns fastställd eller har satts ifråga av de närmast berörda, ett tecken på att en social och ekonomisk gemenskap kanske saknas. Synsättet är inte på något sätt nytt, det finns väl förankrat i det gällande systemet. Genom att öppet erkänna att arvsrätten kan vila på olika grund skulle kanske större förståelse för systemet kunna uppnås. Möjligheterna att tillgodose barnets olika intressen sammankopplade med fastställande av rättsligt föräldraskap, oberoende av varandra, skulle också underlättas. 518s. 1757