1.Frågan om en reglering av assisterad befruktning berördes redan i försla get till föräldrabalk år 1946. Ärvdabalkssakkunniga berörde då verksam heten med givarinseminationer, men fann att något behov av lagstiftning inte förelåg. Eventuella tvistefrågor fick enligt de sakkunniga avgöras i praxis utan stöd av särskilda lagbestämmelser.7 Dåvarande Medicinal styrelsen ansåg däremot att verksamheten borde regleras, vilket fick till följd att det år 1947 tillsattes en sakkunnigutredning som år 1953 avgav ett betänkande med lagförslag avseende givarinsemination. Enligt förslaget skulle insemination få utföras endast på gift kvinna med makens samtycke.8 Förslaget resulterade inte i lagstiftning.9s. 1945
2.I början av 1980-talet ansågs lagstiftning rörande olika former av assisterad befruktning åter nödvändig i huvudsak på grund av den allt mer omfattande verksamheten med givarinseminationer. Den dåvarande regleringen rörande fastställande av faderskap ansågs inte tillvarata bar nets intressen på ett betryggande sätt. Bristerna i skyddet för barnets rätts liga ställning blev tydliga i följande fall:s. 1945
3.NJA 1983 s. 320. Målet gällde talan om hävande av faderskap efter givars. 1945
4.insemination. I äktenskapet mellan två makar hade fötts ett barn. Mannens. 1945
5.väckte efter äktenskapsskillnad från barnets moder talan om hävande avs. 1945
6.faderskapspresumtionen med hänvisning till att barnet tillkommit genom 306 givarinsemination. HD fann att barnet tillkommit genom insemination med sperma från en donator. Mannen var därför inte biologisk far till barnet. Det faktum att mannen samtyckt till inseminationsbehandlingen hade, efter att begränsningarna i mannens rätt att väcka talan om faderskapets hävande avskaffats år 1976, inte någon inverkan på hans möjligheter att väcka talan om faderskapspresumtionens hävande. Mannens talan bifölls därför och det rättsliga faderskapet till barnet hävdes. Den man som genom tillämpning av faderskapspresumtionen eller genom bekräftelse fastställts vara rättslig far till ett barn tillkommet genom givarinsemination kunde alltid få faderskapet hävt eftersom han inte var biologisk far. Spermadonatorn10 som var barnets biologiska far var den som enligt det rådande synsättet skulle ges rättslig status som far till barnet. Eftersom donatorn regelmässigt var anonym var det i prakti ken oftast inte möjligt att fastställa rättsligt faderskap till barn tillkomna genom givarinsemination, i vart fall inte i överensstämmelse med biolo gisk släktskap. I viss utsträckning kunde problem också uppstå vid fast ställande av faderskap efter make- eller samboinsemination. Nya regler för fastställande av faderskap efter givarinsemination behövdes för att tillgodose barnens behov av, och rätt till, en rättslig far. Ar 1981 tillsattes en utredning - Inseminationsutredningen - med upp drag att kartlägga omfattningen av och former för givarinseminationer. På grundval av kartläggningens resultat skulle utredningen ta ställning till frågan om en lagreglering var påkallad, både med avseende på faderskapsfastställelse och formerna för verksamheten som sådan, och ge för slag på nödvändig lagreglering.11 En viktig frågeställning var på vilket sätt och på vilken grund barnet skulle tillförsäkras en rättslig far. Flera möjliga lösningar fanns enligt utredningen. Ett drastiskt sätt att komma till rätta med problemen var att helt förbjuda verksamheten med givarin semination. Ett förbud mot givarinseminationer bedömdes dock inte som en rimlig lösning på grund av den omfattning verksamheten då redan fått. Ett förbud i lagen mot givarinsemination antogs därtill inte få genomslag, det fanns stor risk för fortsatt verksamhet i strid med lagen. Därtill ansågs verksamheten med givarinseminationer fylla en funktion för de makar eller samboende par som inte kunde få barn på ”naturligt”12 sätt. Hän synen till barnets bästa talade inte heller för ett förbud av verksamhetens. 1945
7.307 som sådan.13 En annan möjlig lösning för att tillförsäkra barnet en rättslig far var att använda sig av adoption för fastställande av faderskap efter givarinsemination. Detta skulle dock kräva ingripande förändringar i adoptionsinstitutets rättsliga konstruktion, exempelvis för att göra det möjligt att genomföra en adoption innan barnet fötts. Adoptionsalternativet ansågs därför inte kunna förordas.14s. 1946
8.Den lösning som slutligen valdes innebär att den man som är gift, eller samboende under äktenskapsliknande förhållande, med den kvinna som skall genomgå givarinsemination, skriftligen skall samtycka till behand lingen. Samtycket läggs till grund för fastställande av rättsligt faderskap. Utredningens förslag kom, efter vissa ändringar, att ligga till grund för den lag om insemination som trädde i kraft 1 mars 1985. Jämte insemina tionslagen infördes en ny regel i FB 1:6 för faderskaps fastställande efter insemination. Enligt FB 1:6 skall den man som samtyckt till insemina tion på maka eller sambo vid tillämpningen av reglerna om fastställande och hävande av faderskap, FB 1:2-5, anses som barnets far om det är sannolikt att barnet avlats genom insemination. Mannens samtycke behö ver inte avse insemination enligt den svenska inseminationslagen för att kunna läggas till grund för rättsligt faderskap utan endast insemination som sådan.15 Regeln innebar att det i svensk rätt, vid sidan av adoption, infördes ytterligare en möjlighet att erhålla rättslig status som förälder på grund av ett åtagande om ett framtida socialt faderskap.s. 1947
9.Inseminationsutredningen fortsatte, efter avgivandet av sitt förslag till reglering av givarinseminationer, med en granskning av andra metoder för avhjälpande av ofrivillig barnlöshet, dvs. befruktning utanför kroppen, äggdonation samt surrogatmoderskap. Dessa metoder för assisterad befruktning hade i mitten av 1980-talet ännu inte kommit till användning i någon större omfattning vare sig i Sverige eller annorstädes. Tekniken fanns dock och var under snabb utveckling. Det som, i likhet med vad som var fallet vid givarinsemination, ansågs problematiskt var att dessa metoder gjorde det möjligt att skapa förhållandet mellan barn och föräld rar som inte hade sin grund i biologisk släktskap. Ar 1985 avlämnade utredningen ett betänkande som avhandlade provrörsbefruktning, ägg donation och surrogatmoderskap.16 Provrörsbefruktning i parförhållan den, dvs. med kvinnans och mannens egna könsceller tilläts; andra for mer av assisterad befruktning ansågs inte böra tillåtas. Förslaget resulte rade, som ovan nämnts, i en lag om befruktning utanför kroppen år 1988. 308 Redan fem år efter lagens införande framhöll socialutskottet i ett betänkande att det kunde vara motiverat med en ny utredning om ägg donationer.17 Statens medicinsk-etiska råd gavs i uppdrag att göra en översyn av vissa frågor om befruktning utanför kroppen, bl.a. vad gällde äggdonation och spermadonation vid befruktning utanför kroppen.18 Sta tens medicinsk-etiska råd publicerade i en rapport år 1995 sina slutsatser.19 Rådet föreslog att befruktning utanför kroppen med äggdonation och sperma från kvinnans make eller sambo borde tillåtas på kvinnor i fertil ålder. Likaså borde, enligt rådets uppfattning, befruktning utanför kroppen med donerad sperma vara tillåten. Däremot ansåg rådet att äggdonation i kombination med spermadonation inte borde tillåtas.s. 1947