Stycket

3.Redan i 1917 års lag gavs möjlighet till adoption när annan särskild anledning fanns, men några bestämda riktlinjer för bedömningen av när sådan anledning skulle anses föreligga gavs inte i lagen eller dess för­ arbeten. Däremot gavs exempel på situationer där förutsättningarna för adoption skulle kunna anses uppfyllda. En sådan situation ansågs vara när en äldre barnlös man ville lämna sitt namn och förmögenhet åt en vuxen systerson genom adoption, en annan adoption av den som räddat adoptanten ur livsfara, enligt modell från fransk rätt.226 Det överlämnades 290 åt domstolen att efter en fri bedömning i det enskilda fallet avgöra om sådan annan anledning till adoption fanns. Ar 1981 förtydligades förutsättningarna för att domstol skulle ge till­ stånd till adoption på grund av annan särskild anledning eftersom det ansågs föreligga en viss osäkerhet i rättstillämpningen i detta hänse­ ende.227 RH 1980:4 I målet hade två makar ansökt om att få adoptera den ena makens 20-årige bror som var bosatt i Jugoslavien. Syftet med adoptionsansökningen var främst att bereda brodern bättre möjligheter till försörjning än vad han kunde väntas få i Jugoslavien. Särskild anledning till adoption ansågs inte föreligga varför ansökan avslogs. Flera andra liknande fall hade varit föremål för prövning.228 Genom pre­ ciseringen i lagen slogs fast att adoption skulle tillåtas om det med hän­ syn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns sär­ skild anledning till adoptionen. Avsikten var att klart ange att det vid adoption normalt bör vara fråga om att befästa ett förhållande av väsent­ ligen samma innehåll som det som föreligger mellan föräldrar och barn.229 Ramarna för vad som kan anses utgöra ett förhållande som det mellan barn och föräldrar synes härigenom ha vidgats i jämförelse med vad som framträder genom de allmänna förutsättningarna för adoption. Det är inte helt lätt att ur refererad rättspraxis utläsa vilka krav som i praktiken ställs på det personliga förhållandet mellan den som skall adopteras och adoptant. I de refererade rättsfall som finns har en bedöm­ ning skett av om förhållandet mellan adoptivbarn och adoptant i det enskilda fallet liknar förhållandet mellan barn och förälder. I NJA 1989 s. 67 gavs en ensamstående adoptant tillstånd att adoptera en 21-årig man från Gambia. Adoptanten och mannen hade haft ständig kon­ takt under lång tid och också träffats varje år. Parternas personliga förhål­ lande ansågs vara av sådan karaktär att det kunde jämföras med ett normalt förhållande mellan far och son. Ett liknande förhållande förelåg i RH 1997:20 i vilket mål två makar gavs tillstånd att adoptera en 21-åriga kvinna som de träffat fyra och ett halvt års. 1929