Stycket

4.Hur denna klassificering förhåller sig till kommunallagens regler om delegation till ordföranden eller viss ledamot vid brådskande ärenden i 6 kap. 39 § kommunallagen, illustreras av Kammarrättens i Stockholm dom i mål nr 5776-19. I målet prövades ett beslut om hemlighållande av ett barns vistelseort som fattats av en särskilt förordnad ledamot med stöd av nämnda bestämmelse. Kammarrätten konstaterade, i likhet med slutsatserna i HFD 2016 ref. 74, att beslutstypen i sig är att betrakta som ett beslut av större vikt och därmed som utgångspunkt inte är delegerbart. Samtidigt godtogs delegationen eftersom beslutet bedömdes vara så brådskande att nämndens avgörande inte kunde avvaktas. Beslutet fattades i direkt anslutning till ett omplaceringsbeslut, den unge hade avvikit och det förelåg en konkret risk för att vården annars skulle omöjliggöras. Alltjämt var dock delegationen formellt i strid med delegationsbestämmelserna i LVU, där det i 14 § uttryckligen anges att sådana beslut ska fattas av nämnden. Eftersom LVU i sammanhanget är att betrakta som lex specialis är det rimligt att kommunallagens mer allmänna regler inte blir tillämpliga.s. 268