Delegationsförbudets funktion i kommunal verksamhet – ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt3 hänvisningar
- Samtidigt finns det inom socialnämndens område beslutstyper som rättstillämpningen uttryckligen klassificerat som beslut av större vikt. Ett tydligt exempel är beslut om hemlighållande av vistelseort enligt 14 § LVU. I HFD 2016 ref. 74 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att ett sådant beslut, med hänsyn till dess ingripande karaktär och betydelse för relationen mellan barnet och vårdnadshavare, omfattas av delegationsförbudet i 6 kap. 38 § 3 kommunallagen. Sådana beslut får därför inte delegeras i normalfallet.
- Hur denna klassificering förhåller sig till kommunallagens regler om delegation till ordföranden eller viss ledamot vid brådskande ärenden i 6 kap. 39 § kommunallagen, illustreras av Kammarrättens i Stockholm dom i mål nr 5776-19. I målet prövades ett beslut om hemlighållande av ett barns vistelseort som fattats av en särskilt förordnad ledamot med stöd av nämnda bestämmelse. Kammarrätten konstaterade, i likhet med slutsatserna i HFD 2016 ref. 74, att beslutstypen i sig är att betrakta som ett beslut av större vikt och därmed som utgångspunkt inte är delegerbart. Samtidigt godtogs delegationen eftersom beslutet bedömdes vara så brådskande att nämndens avgörande inte kunde avvaktas. Beslutet fattades i direkt anslutning till ett omplaceringsbeslut, den unge hade avvikit och det förelåg en konkret risk för att vården annars skulle omöjliggöras. Alltjämt var dock delegationen formellt i strid med delegationsbestämmelserna i LVU, där det i 14 § uttryckligen anges att sådana beslut ska fattas av nämnden. Eftersom LVU i sammanhanget är att betrakta som lex specialis är det rimligt att kommunallagens mer allmänna regler inte blir tillämpliga.
- Kammarrättens resonemang utvecklar också skillnaden mellan delegationsfrågan och frågan om rättsverkningar av formella brister, även om domen inte är vägledande på samma sätt som beslut från högsta instans. Att beslutet inte hade anmälts till nämnden i enlighet med 6 kap. 40 § andra stycket kommunallagen ansågs inte medföra att beslutet var ogiltigt. Denna distinktion mellan behörighet, formella krav och rättsverkningar får betydelse även i andra verksamhetsområden. Samtidigt ska påpekas att det aktuella avgörandet utgör ett undantag även från kammarrätternas ”praxis”, vilket visar sig genom bland annat Kammarrättens i Jönköping dom i mål nr 341-19, där domstolen i ett snarlikt mål kom till motsatt slutsats och beslutade i enlighet med vad som tidigare stadgats i ovan nämnda HFD 2016 ref. 74.