Stycket

25.Genom HFD 2022 ref. 31 – avseende Arbetsförmedlingens avregistrering av en person som arbetssökande – tillkom ännu ett moment. Bedömningen ska, förklarade HFD, göras med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har. Inte heller detta beslut var överklagbart (prejudikatet åberopades i HFD 2024 ref. 1, se HFD p. 30). Lavin ställde frågan om vi kan få ”en allvarlig försämring av rätten att gå till domstol”. Jag för min del har undrat om ”ribban” för överklagbarhet har höjts på ett sådant sätt att det blir alltför svårt att få tillträde till våra allmänna förvaltningsdomstolar, vilket i så fall kan utgöra ett europarättsligt problem (se avsnitt 1). 4.2.3 Bedömningen i HFD 2024 ref. 1 Överklagbarheten ska som, ovan framgått, bedömas med utgångspunkt i 41 § FL (om påverkan på ”ett inte obetydligt sätt”). Det har kommit att tolkas så att hänsyn ska tas till beslutens ”faktiska verkningar”, om än med successivt tillkommande moment. När jag ser till de skogsägande makarna B:s situation så menar jag att HFD:s bedömning i viss mån ”skaver”. För makarna B var beslutet helt omvälvande, även om det knappast var ägnat att ”påverka andra” (jfr avsnitt 4.2.2). De uppfattade de ”faktiska verkningarna” av registreringen i termer av en förstörd skog för att de inte fick avverka när granbarkborrar gick till angrepp. HFD däremot menade att verkningarna inte var av ”tillräckligt kvalificerat slag” (HFD p. 26). ”Det krävs att det är fråga om en påverkan av tillräckligt kvalificerat slag. Det ska då göras en objektiv bedömning av om ett beslut av ett visst slag typiskt sett medför att kravet på påverkan är uppfyllt. Bedömningen ska alltså inte göras utifrån konsekvenserna i det specifika fallet.” HFD:s bedömning av överklagbarheten blir begriplig, anser jag, först om man ser till hur de faktiska verkningarna fastställdes av HFD (p. 30–32). I det aktuella fallet utgjordes den faktiska verkan av att markägarna fick ”avsättningsproblem”, vilket Skogsstyrelsen inte ansvarade för utan det berodde på ”privata aktörer”. Dessa hade infört ett eget certifieringssystem (se avsnitt 1.2) med begränsningar av möjligheterna att sälja virke. Bedömningen av om ett beslut är överklagbart ska göras ”med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har”, och något sådant fanns alltså inte. Registreringen utgjorde enbart en ”dokumentation av en inventering” och saknade i så måtto en ”självständig rättsföljd”. Ett sådant beslut kunde inte anses ha ”en sådan karaktär att det är överklagbart.” Jag är kritisk mot hur registreringarna etablerades och utvecklades (se avsnitt 3.2) och påminner om vad Skogsstyrelsen själv uppgav när registreringarna pausades, nämligen att de i praktiken innebar ”stopp för avverkning”. HFD reducerade emellertid beslutens ”faktiska verkan” till att makarna B hade fått ”avsättningsproblem” och att dessa berodde på att ”privata aktörer” hade infört ett certifieringssystem. Skogsstyrelsen hade inget ”uppdrag” och därmed inget ansvar. Jag är m.a.o. inte tillfreds med den beskrivning som HFD här gav av registreringarnas effekter, utan hävdar – med ett visst mått av pragmatism och forskarens frihet – att effekterna var mer långtgående än så (se avsnitt 1.2). Följande frågor kan resas: Kunde HFD inte ha breddat perspektivet utanför ”avsättningsproblemen”? Kunde inte det statliga ansvar som faktiskt fanns bakom registreringarna (se avsnitt 3.2) ha beaktats? Var det inte rimligt att se till hur ett beslut utan författningsstöd påverkade makarna B och att registreringarna sedermera upphörde med hänsyn till rättssäkerheten? (se avsnitt 3.2.2). Kunde inte hänsyn ha tagits till bevekelsegrunderna för att införa det kritiserade certifieringssystemet? Fast jag vet att sådana moment knappast låter sig infogas i den praxis som har etablerats om överklagbarhet (se avsnitt 4.2.2).s. 562