7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Rune Lavin · FVR 2025 s. 399–405 · 5 ställen
- Det är inte alls ovanligt att 41 § FL har angetts som tillämplig lagbestäm melse under referatrubriken i överklagbarhetsmål hos HFD. Se t.ex. HFD 2018 ref. 71, HFD 2022 ref. 31, HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Det kanske allra tydligaste fallet, i vilket HFD accepte rat att tillämpa 41 § FL på en överklagbarhetsfråga, är HFD 2018 ref. 71. I fallet har HFD kommit fram till att det stod klart att beslutet kunde antas påverka klagandenas (”kommunernas”) situation på ett sådant sätt som avsågs i 41 § FL. Beslutet var därmed överklagbart. När ett överklagande kommit in till beslutsmyndigheten, ska denna pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, men saknar rätt att besluta i frågor om ett besluts överklagbarhet. Sedan myndigheten överlämnat överklagandet och övriga handlingar till den domstol (i allmänhet förvaltningsrätten) som ska pröva överklagandet, har detta gett upphov till ett mål i domstolen, vilket till en början kan gälla en överklagbarhetsfråga. Men har inte målet då kommit över på stadiet för sådan rättskipning som regleras i FPL? Jag är medveten om att det numera finns bestämmelser i FL av ren rättskipningskaraktär, men ska detta också medföra att man helt struntar i gränsdragningen mellan FL och FPL?Förvaltningslagens 41 § · p. 4 · s. 401
- Domstolarna – och då särskilt HFD – måste naturligtvis ha insett det före liggande problemet. Men hur har detta lösts i praktiken? I fallet HFD 2022 ref. 31 har HFD valt att i skälen skriva att bedömningen skulle ske utifrån de allmänna regler för överklagbarhet som utvecklats i praxis och som kommit till uttryck i 41 § FL. Denna skrivning upprepades senare i HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Som jag tolkar formuleringen är det huvudsakligen de regler som tillkommit i praxis som ska vara vägledande; den omständigheten att dessa regler också kommer till uttryck i 41 § FL tycks vara av underordnad betydelse. HFD har här elegant tagit sig förbi frågan om lag regeln verkligen varit tillämplig i rättsfallen. Jag vidhåller nog för min del att den rättsliga grunden på domstolssidan bör vara en fast rättspraxis på området (åtminstone efter tillkomsten av RÅ 2004 ref. 8 olivoljefallet).Förvaltningslagens 41 § · p. 5 · s. 401
- I fallet HFD 2022 ref. 31 har HFD lagt till ytterligare en omständighet, som bör uppmärksammas vid bedömningen av om ett beslut är överklagbart. Enligt HFD:s mening bör bedömningen ske med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har. Detta torde innebära att en myndighets beslut inte skulle vara överklagbara om uppdraget och ansva ret företer brister, t.ex. är ofullständiga. Man kan fråga sig om detta också gäller när ett beslut medför att någons situation påverkas negativt. Mycket tyder på att beslutens faktiska effekt inte ska ha någon betydelse, eftersom själva utgångspunkten ska vara ”uppdraget och ansvaret”. Jfr fallet HFD 2024 ref. 1 p. 31 (avsaknaden av visst ansvar). Detta är naturligtvis inte i överens stämmelse med de ursprungliga kraven på ett besluts överklagbarhet och har inte heller något stöd i 41 § FL. Egentligen ligger denna s.k. utgångspunkt nära frågor om myndighets behörighet att meddela beslut av visst slag och därför inte i första hand kan anses gälla besluts överklagbarhet. Det hade nog varit begripligare för en läsare om man utvecklat tankegången sålunda att myndighetens uppdrag och ansvar inte har kunnat möjliggöra att besluten haft sådan påverkan att de kunnat bli överklagbara.Nya krav och förutsättningar · p. 3 · s. 402
Wiweka Warnling Conradson · FVR 2025 s. 541–564 · 2 ställen
- Jfr resonemanget i HFD 2022 ref. 31 i avsnitt 4.2.2. Förvaltningsrättslig tidskrift 2025, https://doi.org/10.53292/299f1428.94839b8e Förvaltningsrättslig tidskrift 2025, https://doi.org/10.53292/299f1428.94839b8efotnot 67 · s. 563
- Genom HFD 2022 ref. 31 – avseende Arbetsförmedlingens avregistrering av en person som arbetssökande – tillkom ännu ett moment. Bedömningen ska, förklarade HFD, göras med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har. Inte heller detta beslut var överklagbart (prejudikatet åberopades i HFD 2024 ref. 1, se HFD p. 30). Lavin ställde frågan om vi kan få ”en allvarlig försämring av rätten att gå till domstol”. Jag för min del har undrat om ”ribban” för överklagbarhet har höjts på ett sådant sätt att det blir alltför svårt att få tillträde till våra allmänna förvaltningsdomstolar, vilket i så fall kan utgöra ett europarättsligt problem (se avsnitt 1). 4.2.3 Bedömningen i HFD 2024 ref. 1 Överklagbarheten ska som, ovan framgått, bedömas med utgångspunkt i 41 § FL (om påverkan på ”ett inte obetydligt sätt”). Det har kommit att tolkas så att hänsyn ska tas till beslutens ”faktiska verkningar”, om än med successivt tillkommande moment. När jag ser till de skogsägande makarna B:s situation så menar jag att HFD:s bedömning i viss mån ”skaver”. För makarna B var beslutet helt omvälvande, även om det knappast var ägnat att ”påverka andra” (jfr avsnitt 4.2.2). De uppfattade de ”faktiska verkningarna” av registreringen i termer av en förstörd skog för att de inte fick avverka när granbarkborrar gick till angrepp. HFD däremot menade att verkningarna inte var av ”tillräckligt kvalificerat slag” (HFD p. 26). ”Det krävs att det är fråga om en påverkan av tillräckligt kvalificerat slag. Det ska då göras en objektiv bedömning av om ett beslut av ett visst slag typiskt sett medför att kravet på påverkan är uppfyllt. Bedömningen ska alltså inte göras utifrån konsekvenserna i det specifika fallet.” HFD:s bedömning av överklagbarheten blir begriplig, anser jag, först om man ser till hur de faktiska verkningarna fastställdes av HFD (p. 30–32). I det aktuella fallet utgjordes den faktiska verkan av att markägarna fick ”avsättningsproblem”, vilket Skogsstyrelsen inte ansvarade för utan det berodde på ”privata aktörer”. Dessa hade infört ett eget certifieringssystem (se avsnitt 1.2) med begränsningar av möjligheterna att sälja virke. Bedömningen av om ett beslut är överklagbart ska göras ”med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har”, och något sådant fanns alltså inte. Registreringen utgjorde enbart en ”dokumentation av en inventering” och saknade i så måtto en ”självständig rättsföljd”. Ett sådant beslut kunde inte anses ha ”en sådan karaktär att det är överklagbart.” Jag är kritisk mot hur registreringarna etablerades och utvecklades (se avsnitt 3.2) och påminner om vad Skogsstyrelsen själv uppgav när registreringarna pausades, nämligen att de i praktiken innebar ”stopp för avverkning”. HFD reducerade emellertid beslutens ”faktiska verkan” till att makarna B hade fått ”avsättningsproblem” och att dessa berodde på att ”privata aktörer” hade infört ett certifieringssystem. Skogsstyrelsen hade inget ”uppdrag” och därmed inget ansvar. Jag är m.a.o. inte tillfreds med den beskrivning som HFD här gav av registreringarnas effekter, utan hävdar – med ett visst mått av pragmatism och forskarens frihet – att effekterna var mer långtgående än så (se avsnitt 1.2). Följande frågor kan resas: Kunde HFD inte ha breddat perspektivet utanför ”avsättningsproblemen”? Kunde inte det statliga ansvar som faktiskt fanns bakom registreringarna (se avsnitt 3.2) ha beaktats? Var det inte rimligt att se till hur ett beslut utan författningsstöd påverkade makarna B och att registreringarna sedermera upphörde med hänsyn till rättssäkerheten? (se avsnitt 3.2.2). Kunde inte hänsyn ha tagits till bevekelsegrunderna för att införa det kritiserade certifieringssystemet? Fast jag vet att sådana moment knappast låter sig infogas i den praxis som har etablerats om överklagbarhet (se avsnitt 4.2.2).Överklagande av beslut · p. 25 · s. 562