1.Jag ska inte fördjupa mig i skadeståndsrätten mer än jag måste, men i förlängningen av HFD 2024 ref. 1 kom ju en skadeståndsprocess att initieras i allmän domstol. Med assistans av Centrum för rättvisa gav makarna B in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt med en begäran om skadestånd på 60 000 kronor. En skadeståndsprocess leder visserligen inte till att något beslut ändras (se avsnitt 1.1), men ett skadestånd kan utgöra en ekonomisk kompensation för den skadelidande. I vårt fall aktualiserades 3 kap. 4 § SkadestL, om skadestånd till följd av en kränkning av fri- och rättigheter enligt regeringsformen eller Europakonventionen. Stadgandet har en central roll för att säkerställa det allmännas ansvar vid rättighetskränkningar. Stadgandet tillkom år 2018 och utvidgades år 2022 till att avse även 2 kap. RF. I lagmotiven framhölls att skadeståndet ska betalas endast i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se 3 kap. 4 § st. 2 SkadestL). Detta är i överensstämmelse med artikel 13 i Europakonventionen, om att nationella ”effektiva rättsmedel” ska finnas tillgängliga och ha uttömts innan en klagan får anföras till Europadomstolen. För makarna B:s vidkommande var det fråga om en kränkning av deras egendomsskydd (2 kap. 15 § RF och artikel 1 i Europakonventionens första tillläggsprotokoll), vilket makarna lät påtala inför HFD (HFD p. 10). Därutöver anförde de i Tingsrätten, att en kränkning förelåg av artikel 6 i Europakonventionen (se Stämningsansökan s. 29 ff.).s. 548
2.Fråga uppkommer varför HFD inte berörde saken. Återigen torde det bero på prejudikatets inriktning på överklagbarhet. Beslutet bedömdes ju inte kunna överklagas och därmed föll andra frågor bort. Det får antas, att om HFD hade ansett att egendomsskyddet varit kränkt, så hade utfallet blivit ett annat. Det går i vart fall inte att bortse från Europakonventionen eller EU-rätten vid en bedömning av överklagbarheten. Rättspraxis visar hur vår rättstillämpning i flera avseenden har fått anpassas efter europarätten, som i exempelvis HFD 2018 ref. 46, där ett överklagandeförbud i specialförfattningen inte hindrade att en skogsägare fick överklaga ett beslut om nekad skyddsjakt på älg, då beslutet avsåg en civil rättighet och skyldighet.s. 548
3.Slutligen se HFD 2020 ref. 26, där HFD uttalade sig om ”effektiva rättsmedel” och förklarade att det avgörande för frågan är om ett rättsmedel kan leda till att kränkningen upphör, eller att den som har utsatts för kränkningen får en gottgörelse (se även RÅ 2007 ref. 80). Att överklaga till högre instans kan, tillade HFD, vara ”effektivt om överklagandet ger en reell möjlighet för den enskilde att få till stånd en ändring i sak.” Om detta inte är möjligt, så kan ett ”kompensatoriskt rättsmedel som skadestånd vara det mest ändamålsenliga.” Prejudikatet utvisar att man inte kan göra kategoriska bedömningar av ett rättsmedels effektivitet (jfr avsnitt 1 om makarna B:s situation). Tingsrätten fastslog att det var fråga om en kränkning både av egendomsskyddet och rätten till domstolsprövning och utdömde ett skadestånd på 40 000 kronor för ideell skada. Staten kom att genom JK överklaga domen till Svea hovrätt och makarna B gav in ett anslutningsöverklagande. Det leder alldeles för långt att i denna artikel utveckla egendomsskyddet eller rätten till domstolsprövning på ett rättvisande sätt, men några kommentarer ska ges. Jag noterar att dessa frågor har utvecklats av makarna B i deras Stämningsansökan till Tingsrätten och i anslutningsöverklagandet till Svea hovrätt den 22 maj 2025. Detsamma gjorde JK i sitt överklagande av tingsrättens dom den 22 maj 2025 och senare i sitt Yttrande till hovrätten den 18 juni 2025. Egendomsskyddet är reglerat i artikel 1 i Europakonventionen första tilläggsprotokoll och innebär att den enskilde ska ha ”rätt till respekt för sin egendom.” Ingen får berövas sin egendom ”annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.” Med hänvisning till Europadomstolens praxis utvecklade Tingsrätten kravet på ”lagstöd” som följer (s. 9): Det ska förstås som ett ”formellt krav på att inskränkningen ska vara föreskriven på viss normnivå.” Det ska finnas ”stöd i den inhemska rätten, t.ex. genom etablerad rättspraxis eller föreskrifter i någon form”. En inskränkande ”lag” måste uppfylla ”rimliga anspråk på rättssäkerhet” i enlighet med rättsstatsprincipen. Den måste även ge ”skydd mot godtycke” och vara tillgänglig för allmänheten. Inskränkningen ska vara ”någorlunda förutsägbar för den som kommer att påverkas av den”. En hänvisning gavs till SOU 2025:2 ”Grundlagsskyddet för äganderätten och näringsfriheten” (s. 287; kurs. tillagda). Tingsrättens sammanfattade bedömning blev att de ”rättsliga och ekonomiska konsekvenserna” av registreringarna utgjorde en inskränkning i makarnas egendomsskydd ”i den mening som avses i Europakonventionen” (s. 12) och registreringarna hade inte skett med ”ett sådant rättsligt stöd som lever upp till Europakonventionens laglighetskrav” (kurs tillagd, s. 13).s. 549
4.Här fanns ett påtagligt problem avseende på Skogsstyrelsens registreringar. De saknade ju stöd i någon författning (se avsnitt 1.2) och något stöd fanns inte heller i ”etablerad rättspraxis”. Det finns däremot en lagreglering i 12 kap. 6 § MB om att en skogsägare ska anmäla planer på skogsavverkning till Skogsstyrelsen och att delta i ett samrådsförfarande om styrelsen beslutar om ett sådant (se avsnitt 3.1–2). Sedan fanns så klart omnämnda regleringsbrev och regeringsbeslut (se avsnitt 1.2). En registrering är, som Tingsrätten förklarade, inte ett ”nödvändigt villkor” för samrådsskyldighet, utan den skyldigheten följer redan av det förhållandet att skogen innehåller sådana naturvärden att det är en nyckelbiotop (s. 11). ”Registreringsbeslutet är dock ett tillräckligt villkor för samrådsskyldighet, dvs. skyldigheten föreligger alltid om Skogsstyrelsen fattat beslut om registrering.” Mot bakgrund därav fann tingsrätten att det förelåg ett ”tydligt orsakssamband” mellan Skogsstyrelsens registrering och skogsägarnas samrådsskyldighet. Jag instämmer och noterar att vi har att göra med en ”soppig” miljörätt och att förutsägbarheten är begränsad. I här granskat fall hölls ett samråd och Skogsstyrelsen uttalade sig om att området ”borde” lämnas helt orört. Makarna hörsammade denna anvisning, men överklagade alltså registreringen (se avsnitt 1).s. 550
5.Tingsrätten fann att även artikel 6 i Europakonventionen om rätt till prövning av civila rättigheter och skyldigheter var kränkt (s. 6). Staten förnekade att det var fråga om ”en reell och seriös tvist om en rättighet” och därför förelåg ingen rätt till prövning enligt artikel 6. JK uppgav att den process som föregick HFD 2024 ref. 1 i vart fall hade tillgodosett denna rätt om än med ett tillägg: ”För det fall tingsrätten skulle finna att det skett en överträdelse av makarna (B:s) egendomsskydd erkänner Staten dock att en överträdelse av artikel 6.1 skett” (s. 6). Som framgått ovan ansåg Tingsrätten att egendomsskyddet var kränkt och Tingsrätten avrundade som följer: ”Med stöd av Statens erkännande anser därför tingsrätten att Staten även gjort sig skyldig till en överträdelse av makarna (B:s) rätt till domstolsprövning” (s. 14). Fast en fortsättning följer således i Svea hovrätt. Jag tillägger att våra domstolar många gånger har löst problem med bristfällig domstolsprövning, inte minst i samband med ohållbara överklagandeförbud. Det är en komplicerad situation som har uppkommit, vilket JK flerfalt lät påtala i sitt Yttrande till Svea hovrätt. Konsekvenserna av tingsrättens dom ska inte underskattas, förklarade JK, och pekade dels på diskrepansen i den rättsliga bedömningen mellan våra domstolar, dels på kostnadsmässiga aspekter för staten (s. 2). ”För närvarande finns det över 68 000 registrerade nyckelbiotoper. Om någon av dessa registrerade nyckelbiotoper överklagas ställs förvaltningsdomstolarna inför en svårlöst situation. Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att nyckelbiotopsregistreringar inte är överklagbara förvaltningsbeslut. Förvaltningsdomstolarna ska därför avvisa ett sådant överklagande. Samtidigt har en tingsrätt nu konstaterat att ett avvisande utgör en skadeståndsgrundande överträdelse av Europakonventionen. Diskrepansen i bedömningarna mellan de skilda domstolsslagen skapar en oklarhet i rättsläget som framstår som otillfredsställande”. Till detta skulle anföras, att konsekvenserna för staten blir ”betydande … i skadeståndshänseende om förvaltningsdomstolarna skulle fortsätta att avvisa överklagandena”. Vi har en prejudikatbundenhet, varför den följd som kan påräknas är att våra förvaltningsrätter och kammarrätter kommer att avvisa överklaganden av nyckelbiotopsregistreringar med motiveringen att de inte är överklagbara. Om Tingsrättens bedömning står sig, så kan – kort sagt – en sluss öppnas för andra skogsägare som drabbats av dylika registreringar. Registreringarna i fråga upphörde år 2021, men har fortsatt ett intresse pga. de verkningar som kan dröja sig kvar (se avsnitt 3.2.2).s. 550