Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet2 hänvisningar
- Ett överklagande är således bättre för den som är missnöjd med ett förvaltningsbeslut än en talan i allmän domstol. På så sätt kan ju beslutet i bästa fall komma att ändras. Fast säg den ”sanning” som är hundraprocentig. I vårt fall med skogsägarna torde en överprövning i HFD knappast ha varit meningsfull förutom att ge makarna en slags moralisk upprättelse: ”Ni hade rätt och staten gjorde fel”. Stora delar av skogen var redan förstörd, uppäten av granbarkborrar. Ett överklagande kunde såtillvida vara ett s.k. otjänligt rättsmedel och en skadeståndsprocess i realiteten en bättre metod (se HFD 2020 ref. 26 i avsnitt 2). Legalitetsprincipen är fastslagen i vår grundlag och uttrycks så att offentlig makt ska ”utövas under lagarna” (1 kap. 1 § st. 2 RF). I 5 § FL finns en vagare formulering: De åtgärder som myndigheterna vidtar ska ha ”stöd i rättsordningen”. Enligt lagmotiven förutsätts ”någon form av normmässig förankring för all typ av verksamhet som en myndighet bedriver.” Legalitetsprincipen torde normalt ställa krav på ett författningsstöd sådant det förstås enligt 8 kap. 1 § RF och kan innebära att en lag är nödvändig (se nedan). Principen brukar uppfattas som utmärkande för en rättsstat och är avsedd att göra maktutövning förutsägbar. Dess betydelse har förstärkts till följd av europeiseringen av svensk rätt, vilket flera prejudikat utvisar. Myndigheten kan anses ha överskridit sin kompetens och beslut har undanröjts eller upphävts för att författningsstöd har saknats. HFD uttalade sig inte särskilt om legalitetsprincipen och dess betydelse i HFD 2024 ref. 1, vilket de båda underrätterna däremot gjorde. Förvaltningsrätten i Linköping (dom den 16 november 2021, mål 6136-20) och Kammarrätten i Jönköping (dom den 7 december 2022, mål 4139-21) såg till betydelsen av kompetens och legalitet, varvid registreringarna i fråga undanröjdes. Dessa båda domar kom alltså HFD att undanröja. Skogsstyrelsens registreringar av nyckelbiotoper var problematisk i så måtto att de helt saknade ett författningsstöd (HFD p. 21, det fanns ”inte någon författningsreglering överhuvud taget”). Den enda förklaring som jag kan se till detta ”laglösa” tillstånd är att registreringarna inleddes som en oreglerad försöksverksamhet som med tiden övergick i något annat och mer (se avsnitt 3.2). Verksamheten i fråga har visserligen upphört bl.a. av rättssäkerhetsskäl, men effekterna kan som ska redovisas kvarstå. Finns det något annat stöd i ”rättsordningen” (jfr 5 § FL)? Skogsstyrelsen ansåg sig ha ett ”rättsligt stöd” genom regleringsbrev och särskilda regeringsbeslut under tiden före den 27 juni 2019 (se avsnitt 3.2.2). Jag menar att detta stöd var otillräckligt trots de motivuttalanden som finns (se nedan). Skogsstyrelsen kan tvärtom befaras ha gått utanför sin kompetens och registreringsbesluten borde ha undanröjts i den mån de hade ansetts som överklagbara.
- Slutligen se HFD 2020 ref. 26, där HFD uttalade sig om ”effektiva rättsmedel” och förklarade att det avgörande för frågan är om ett rättsmedel kan leda till att kränkningen upphör, eller att den som har utsatts för kränkningen får en gottgörelse (se även RÅ 2007 ref. 80). Att överklaga till högre instans kan, tillade HFD, vara ”effektivt om överklagandet ger en reell möjlighet för den enskilde att få till stånd en ändring i sak.” Om detta inte är möjligt, så kan ett ”kompensatoriskt rättsmedel som skadestånd vara det mest ändamålsenliga.” Prejudikatet utvisar att man inte kan göra kategoriska bedömningar av ett rättsmedels effektivitet (jfr avsnitt 1 om makarna B:s situation). Tingsrätten fastslog att det var fråga om en kränkning både av egendomsskyddet och rätten till domstolsprövning och utdömde ett skadestånd på 40 000 kronor för ideell skada. Staten kom att genom JK överklaga domen till Svea hovrätt och makarna B gav in ett anslutningsöverklagande. Det leder alldeles för långt att i denna artikel utveckla egendomsskyddet eller rätten till domstolsprövning på ett rättvisande sätt, men några kommentarer ska ges. Jag noterar att dessa frågor har utvecklats av makarna B i deras Stämningsansökan till Tingsrätten och i anslutningsöverklagandet till Svea hovrätt den 22 maj 2025. Detsamma gjorde JK i sitt överklagande av tingsrättens dom den 22 maj 2025 och senare i sitt Yttrande till hovrätten den 18 juni 2025. Egendomsskyddet är reglerat i artikel 1 i Europakonventionen första tilläggsprotokoll och innebär att den enskilde ska ha ”rätt till respekt för sin egendom.” Ingen får berövas sin egendom ”annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.” Med hänvisning till Europadomstolens praxis utvecklade Tingsrätten kravet på ”lagstöd” som följer (s. 9): Det ska förstås som ett ”formellt krav på att inskränkningen ska vara föreskriven på viss normnivå.” Det ska finnas ”stöd i den inhemska rätten, t.ex. genom etablerad rättspraxis eller föreskrifter i någon form”. En inskränkande ”lag” måste uppfylla ”rimliga anspråk på rättssäkerhet” i enlighet med rättsstatsprincipen. Den måste även ge ”skydd mot godtycke” och vara tillgänglig för allmänheten. Inskränkningen ska vara ”någorlunda förutsägbar för den som kommer att påverkas av den”. En hänvisning gavs till SOU 2025:2 ”Grundlagsskyddet för äganderätten och näringsfriheten” (s. 287; kurs. tillagda). Tingsrättens sammanfattade bedömning blev att de ”rättsliga och ekonomiska konsekvenserna” av registreringarna utgjorde en inskränkning i makarnas egendomsskydd ”i den mening som avses i Europakonventionen” (s. 12) och registreringarna hade inte skett med ”ett sådant rättsligt stöd som lever upp till Europakonventionens laglighetskrav” (kurs tillagd, s. 13).