Stycket

13.saknar författningsstöd? Vad innebär egentligen legalitetsprincipen? Det finns många skogsägare som berörs av tidigare registreringar och som kan vilja få upprättelse genom skadestånd. Problematiken begränsas f.ö. inte till skogsägare och miljörätt, utan den sträcker sig långt längre än så. Den gamla frågan om rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen gör sig gällande liksom den om kompetensfördelning mellan våra domstolar och hur vi bäst hanterar icke hållbara överklagandeförbud: Är det allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol som ska tillhandahålla erforderlig domstolsprövning? Som professor emerita i offentlig rätt anser jag att förvaltningsbeslut normalt ska kunna överprövas i allmän förvaltningsdomstol genom förvaltningsb esvär. Om ”ribban” för överklagbarhet läggs högt, så kan denna möjlighet till domstolsprövning komma att begränsas. Makarna B ville genom sitt överklagande åstadkomma att Skogsstyrelsens registreringar skulle undanr öjas. Visst kan en talan väckas mot staten i allmän domstol, vilket kan vara ett tillräckligt ”effektivt rättsmedel” (artikel 13 i Europakonventionen). Men bör den enskilde verkligen inte kunna kräva mer än så ur ett rent rättss äkerhetsperspektiv? Förvaltningsdomstolarnas position har förstärkts genom europeiseringen av svensk rätt och den bör, anser jag, inte försvagas. Alltsedan de första fällande domarna i Europadomstolen på 1980-talet avseende kränkningar av artikel 6 i Europakonventionen (t.ex. Sporrong och Lönnroth och Tre Traktörer) har svensk rätt genomgått omfattande förändringar. Instansordningen har ändrats i många specialförfattningar, en allmän kompetensregel för förvaltningsrätten har tillkommit (40 § FL) liksom en rätt till domstolsprövning av regeringsbeslut genom rättsprövning. De allmänna domstolarna är sedan lång tid tillbaka involverade i förvaltningsbeslut, vilket har genererat diverse kompetensproblem att hantera. Problemen har vuxit genom europeiseringen av svensk rätt innebärande utökade krav på domstolsprövning. Vi har haft både positiva och negativa kompetenskonflikter, som i Stallknecht-fallet (NJA 1994 s. 657 och RÅ 1997 ref. 65), där ingendera av domstolarna ansåg sig vara behörig. HFD försökte lösa kompetensfrågan i HFD 2019 ref. 43, men det är svårt att greppa hela problematiken. Överklagandeförbud har vi gott om i svensk rätt och de kan leda till problem som i HFD 2020 ref. 14, om ersättning från en personskadeförsäkring. HFD fann att de allmänna förvaltningsdomstolarna inte var behöriga, utan en skadeståndstalan i allmän domstol anvisades som rättsmedel. Därmed ansågs den klagandes rätt till domstolsprövning vara tillgodosedd. Man kan bara hoppas att de allmänna domstolarna tar emot ”bollen” och anser sig ha kompetens att pröva saken.s. 542