1.En länsstyrelse är inom stiftelseområdet både registreringsmyndighet och tillsynsmyndighet (9 och 10 kap. stiftelselagen). Som tillsynsmyndighet kan en länsstyrelse även ge tillstånd att ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta andra föreskrifter i stiftelseförordnandet än sådana som Kammarkollegiet beslutar om (6 kap. 3 §). Såväl registreringsbeslut som tillsynsbeslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 11 § och 10 kap. 13 §).s. 501
2.En stiftelse ska vara registrerad och en anmälan om registrering ska ha gjorts senast sex månader efter det att stiftelsen bildats (10 kap. 1 § och 2 § stiftelselagen). Trots dessa uttryckliga krav har registreringen inte någon grundläggande rättslig betydelse; syftet är endast att ge offentlighet åt stiftelserna. I rättsfallet HFD 2018 ref. 52 har HFD uttalat sig om vilken prövning som en registreringsmyndighet ska göra för att fastställa om det anmälda utgör en stiftelse. Med hänsyn till registreringens syfte och betydelse har domstolen ansett att någon mer kvalificerad bedömning av om en stiftelse föreligger inte är behövlig. Registreringsmyndigheten bör i stället utgå från att det som anmälts för registrering är en stiftelse. Endast om det framkommer omständigheter som ger anledning att ifrågasätta om en giltig stiftelsebildning föreligger, skulle registreringsmyndigheten behöva göra en fördjupad utredning. Prövningen skulle dock i sådana fall begränsa sig till om minimikraven för en giltig stiftelsebildning är uppfyllda, dvs. om det går att identifiera ett ändamål och en för ändamålet avskild förmögenhet användbar under mer än något eller ett fåtal år.s. 501
3.I fallet hade länsstyrelsen beslutat att inte registrera stiftelsen. Förvaltningsrätten hade avslagit förvaltarens överklagande, medan kammarrätten bifallit överklagandet av förvaltningsrättens avgörande. HFD har på ett föredömligt sätt demonstrerat hur de allmänna riktlinjerna kommer till användning i det konkreta fallet. Anledningen till att HFD gick in i en kvalificerad prövning var att det i det aktuella testamentet saknades uppgift om att testator velat bilda en stiftelse. Däremot fanns det i testamentet en tydlig viljeförklaring att ekonomiskt gynna en viss krets av personer, nämligen företrädesvis amerikanska soldater som deltagit i andra världskriget. Vidare var det klart vilken egendom som skulle ställas till förfogande för detta ändamål; denna egendom var också av en sådan storlek att ändamålet kunde uppfyllas under mer än ett fåtal år. Dessutom hade en bank åtagit sig att förvalta egendomen i enlighet med det testamentariska förordnandet. Enligt HFD var det mot denna bakgrund inte uppenbart att det som hade anmälts för registrering inte var en stiftelse. Någon grund för att vägra registrering i stiftelseregistret hade således inte framkommit.s. 501
4.När jag läste de allmänna riktlinjerna slog mig först tanken att HFD tagit alltför lättvindigt på saken, men sedan jag tagit del av den praktiska tillämpningen på fallet har jag inte något att anmärka på.s. 502
5.I fråga om tillsynen av stiftelser innehåller stiftelselagen i 9 kap. detaljerade regler om tillsynens innebörd. Fråga kan naturligtvis uppkomma om dessa regler ska anses vara uttömmande så att en tillsynsmyndighet i varje särskilt fall ska ha stöd i lagen för en vidtagen åtgärd. I fallet HFD 2020 ref. 37 uppkom frågan om länsstyrelsen haft rätt att besluta ett förhandsbesked om att stiftelsen fick ta viss del av ackumulerad realisationsvinstavkastning i anspråk för sin ändamålsuppfyllelse. Länsstyrelsen sade sig grunda sin möjlighet att lämna förhandsbesked på att den som tillsynsmyndighet på området med bindande verkan kunde uttala sig om huruvida en förvaltningsåtgärd som en stiftelse avsåg att vidta var godtagbar eller inte. HFD var emellertid av annan uppfattning och klargjorde att en länsstyrelse vid sin tillsyn enligt stiftelselagen inte fick besluta i andra frågor än vad som angavs i lagen. Enligt HFD innebar detta att eftersom lagen inte gav en tillsynsmyndighet befogenhet att på förhand besluta om huruvida tilltänkta åtgärder var i överensstämmelse med en stiftelses föreskrifter, så hade länsstyrelsen följaktligen överskridit sin kompetens genom förhandsbeskedet. Tydligen förhåller det sig på det viset att länsstyrelsen i varje särskilt fall ska ha stöd i lagen för sina åtgärder.s. 502
6.I fallet var dock huvudfrågan om länsstyrelsen tre år senare ägt återkalla förhandsbeskedet. Återkallelsen var föranledd av att länsstyrelsen funnit att man gjort en felaktig tolkning av begreppet avkastning i stiftelseförordnandet. Eftersom HFD tidigare i sitt avgörande förklarat att länsstyrelsen varit obehörig att fatta det ifrågavarande förhandsbeskedet, uppkommer den delikata situationen att beslutet rentav kan anses som en nullitet i sammanhanget. En möjlighet att komma ifrån problemet skulle kunna vara att felet inte ansågs uppenbart. Det är alltid ett bekymmer hur man ska göra när vidtagna åtgärder under lång tid haft stöd i ett felaktigt beslut. HFD valde i fallet att inte frånkänna förhandsbeskedet rättslig verkan, eftersom detta hade en nära anknytning till den tillsynsverksamhet som ålåg myndigheten. Denna åtgärd är ett slags nödlösning, som man kan hysa olika meningar om. Hur som helst hade HFD fått fram ett objekt som skulle kunna återkallas. I sitt fortsatta resonemang kunde HFD tillämpa de ordinära reglerna om återkallelse av förvaltningsbeslut. Enligt dessa regler hade länsstyrelsen inte haft rätt att återkalla förhandsbeskedet, eftersom detta haft en gynnande karaktär. Utgången i målet motiverar frågan: Ska det ”olagliga” förhandsbeskedet verkligen få stå kvar och gälla för en obestämd framtid?s. 502
7.Fallet HFD 2024 ref. 50 gällde också om en länsstyrelse såsom tillsynsmyndighet tillämpat stiftelselagen på rätt sätt. Enligt stiftelseförordnandet skulle det lägsta antalet styrelseledamöter vara fyra ledamöter. Sedan länsstyrelsen konstaterat att styrelsen endast bestod av tre ledamöter, hade länsstyrelsen utsett en fjärde ledamot med motiveringen att styrelsen eljest inte var beslutför. I 2 kap. 12 § stiftelselagen föreskrivs att styrelsen i en stiftelse med egen förvaltning är beslutför, om mer än hälften av hela antalet styrelseledamöter är närvarande. Vad gäller länsstyrelsens möjlighet att ingripa framgår av 9 kap. 7 § 1 att tillsynsmyndigheten i fråga om en stiftelse med egen förvaltning ska förordna en ny styrelseledamot, om detta behövs för att styrelsen ska bli beslutför. Frågan är således om styrelsen i sitt dåvarande skick var beslutför eller inte. Två av styrelsens ledamöter överklagade länsstyrelsens beslut hos förvaltningsrätten, vilken dock avslog överklagandet. Deras fortsatta överklagande ledde till att kammarrätten förklarade att styrelsen varit beslutför med tre ledamöter. Den tredje ledamoten överklagade då till HFD. Efter ett långt och ingående resonemang om innebörden av stiftelselagens bestämmelser i frågan kom HFD fram till att kammarrättens avgörande var riktigt. Utgången i HFD:s eget beslut blev däremot en antiklimax. Till följd av att länsstyrelsens förordnande av en ny ledamot inte längre gällde hade saken förfallit, vilket i sin tur medförde att målet skrevs av. Det är egentligen något speciellt att HFD i avvisningsmål utreder hur man bedömer själva saken i målet. Det kan naturligtvis vara mycket betydelsefullt för parterna och andra intresserade att få veta detta, även om utgången i målet kanske saknar betydelse för dem. Jag känner inte till att någon annan domstol i landet gör något liknande.s. 503