1.När jag publicerade min artikel Överklagbarheten i blickpunkten i FT 2017 s. 501–512 kunde jag tryggt utgå från att det så kallade Olivoljefallet i RÅ 2004 ref. 8 utgjorde det grundläggande prejudikatet på området. Av fallet framgick att ett beslut var överklagbart om det hade en påvisbar effekt, t.ex. att det var exigibelt eller hade positiv rättskraft. Ett beslut kunde också vara överklagbart om det var ägnat att faktiskt negativt påverka någons personliga eller ekonomiska situation. De flesta uppfattade nog fallet så att ett besluts rättsliga verkningar inte längre skulle vara avgörande. Olivoljefallet kom att utöva ett stort inflytande på senare tillkommen rättspraxis, t.ex. RÅ 2007 ref. 7, RÅ 2010 ref. 72, HFD 2012 ref. 11, HFD 2012 ref. 59 och HFD 2015 ref. 36.s. 399
2.Anledningen till att jag tar upp tråden igen är den utveckling som skett efter det att min artikel kom ut i tryck. Vad som här åsyftas är dels att över klagbarhetsregeln i 41 § förvaltningslagen (FL) har uppmärksammats i för valtningsdomstolarnas rättskipning, dels att HFD har uppställt krav och förutsättningar som inte tidigare gällt vid bedömningen av besluts överklag barhet. Båda företeelserna är anmärkningsvärda och kommer därför att pene treras nedan.s. 399
3.Innan jag startar undersökningen, vill jag dock erinra om lydelsen av 41 § FL som är: ”Ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt.” Det framhålls i propositionen att det är ett besluts faktiska verkningar som i grunden är avgörande för bedömningen. Regeln sägs inte heller vara avsedd att ändra den praxis som redan finns och att hindra en kommande utveckling av praxis.s. 399