Stycket

9.Efter att Waris bidragit med ett perspektiv från det östra grannlandet, tog Ulrik von Essen vid med ett anförande om kompetensfördelningsproblemet ur den svenska Högsta förvaltningsdomstolens synvinkel. von Essen inledde med en problembeskrivning avseende situationen i svensk rätt. Europakonventionen och unionsrätten kräver i vissa fall en möjlighet till domstolsprövning. Samtidigt uppfyller svensk lagstiftning inte alltid detta, vilket bland annat kan hänga samman med att det finns överklagandeförbud, att överklaganderegler saknas eller att det råder osäkerhet om vad som utgör ett överklagbart beslut. Det sagda kan leda till såväl negativa kompetenskonflikter som positiva kompetenskonflikter. von Essen gick därefter igenom praxis rörande rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen samt rörande kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Särskild uppmärksamhet fäste han vid HFD 2019 ref. 43, som gällde möjligheten att begära domstolsprövning av ett beslut fattat av Riksidrottsförbundet, ett enskilt organ som fått till uppgift att utföra förvaltningsuppgifter (besluta om fördelning av statsbidrag). I avgörandet framhöll Högsta förvaltningsdomstolen att eftersom det i det aktuella fallet förelåg en rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen skulle allmän förvaltningsdomstol vara behörig att pröva ett överklagande av Riksidrottsförbundets beslut, trots att de aktuella föreskrifterna inte hänvisade till bestämmelserna om överklagande i förvaltningslagen (2017:900). von Essen framhöll att HFD 2019 ref. 43 hade inneburit en viss förskjutning av kompetens från allmän domstol till allmän förvaltningsdomstol och diskuterade huruvida denna förskjutning var positiv eller negativ. Han lyfte därvid fram de fördelar för den enskilde som förvaltningsprocessen för med sig, däribland att förvaltningsprocessen är indispositiv, processen kan leda till att det överklagade beslutet upphävs, ändras eller ersätts med ett nytt, samt att den enskilde i grunden kan föra sin process själv och inte riskerar något kostnadsansvar. Avslutningsvis pekade von Essen på vissa kvarvarande problem avseende kompetensfördelningen, bland annat mot bakgrund av att Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2020 ref. 14 och HFD 2021 ref. 8 hade förklarat att det saknades skäl att tillåta prövning i allmän förvaltningsdomstol när det fanns möjlighet att erhålla domstolsprövning i allmän domstol. von Essen diskuterade även den nya regleringen i utsökningsbalken, enligt vilken förvaltningsmyndigheters beslut blir direkt verkställbara förutsatt att beslutet innefattar betalningsskyldighet och får överklagas i annan ordning än den som gäller för laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725), se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken.s. 396