7 · Slutsatser och avslutande ord

1.I den här artikeln har regleringen om barns rättigheter i svensk och norsk planeringslagstiftning undersökts och jämförts. På ett övergripande plan finns många likheter i de båda länderna. Ramarna för den fysiska planeringen är lagreglerad men i stor utsträckning har den faktiska avvägningen mellan olika intressen överlämnats till kommunerna. I både Sverige och Norge har därmed kommunerna ett relativt stort handlingsutrymme. I båda ländernas lagstiftning framhålls att intressen som är särskilt relevanta för barn, såsom vikten av parker och grönområden, platser för lek, fritid och utomhusvistelse (särskilt i närheten av exempelvis förskolor) samt trafiksäkerhet, ska beaktas i planeringen. En väsentlig skillnad mellan svensk och norsk rätt är dock att i Norge har lagstiftaren tydligt tagit ställning för att barns intressen och barns rättigheter är en viktig del av den fysiska planeringen. Detta har inte gjorts i Sverige.s. 23

2.Det är i huvudsak fyra bestämmelser som på ett övergripande plan pekar ut att barns intressen och rättigheter ska beaktas i den norska plan- og bygningsloven: • § 1-1 femte stycket om att hänsynen till barns och ungas uppväxtvillkors. 23

3.ska tas vid planläggningen, • § 3-1 fjärde stycket om att planer ska bidra till att genomföra internatio-s. 23

4.nella konventioner och avtal inom lagens tillämpningsområde, • § 3-3 tredje stycket om att kommunstyret ska inrätta en särskild ordnings. 23

5.för att tillvarata barns och ungas intressen vid planläggning, och • § 5-1 andra stycket om att kommunen har ett särskilt ansvar för att säkras. 23

6.aktiv medverkan av barn och unga i planeringsprocessen. Dessa fyra bestämmelser är alla allmänt hållna men genom att ta in bestämmelserna i plan- og bygningsloven har den norska lagstiftaren tydliggjort att barns intressen och rättigheter ska beaktas i den fysiska planeringen. I Sverige saknas motsvarande ställningstaganden från lagstiftaren. Barnkonventionen är dock svensk lag och en fråga som väcks är om det räcker att barnkonventionen inkorporerats eller om det finns behov av fortsatt transformering av konventionens artiklar i svensk planeringslagstiftning. I Norge har det inte bedömts vara tillräckligt att endast inkorporera barnkonventionen. Tvärtom har barnkonventionen kommit att influera och bidra till transformering av barns rättigheter i norsk planeringslagstiftningen. På ett övergripande plan visar studien att det råder otydligheter om hur barns rättigheter och intressen ska beaktas i svensk planering. Genom regleringen i den norska planeringslagstiftningen har lagstiftaren i stället tagit ställning till att barns rättigheter och intressen ska beaktas i planeringen.s. 23

7.Ett antal skäl talar för att Sverige bör överväga att införa bestämmelser om barns rättigheter och intressen i planeringslagstiftningen. Regleringen i norska plan- og bygningsloven är allmänt hållen men den har lett till att vägledningar och riktlinjer om barns intressen tagits fram. Till skillnad från den svenska vägledningen från Boverket konkretiserar de norska riktlinjerna hur barns rättigheter ska och bör omsättas i planeringsprocessen. Lagregleringen samt riktlinjerna och vägledningarna lämnar visserligen ett handlingsutrymme för de norska kommunerna men förväntningarna på kommunerna avseende barns rättigheter är tydligare än i Sverige. Att införa reglering i den svenska plan- och bygglagen skulle tydliggöra statens förväntningar på kommunerna vad avser beaktandet av barns rättigheter i den fysiska planeringen. Även om statens roll i planeringen skiljer sig åt mellan Sverige och Norge skulle detta i sin tur kunna motivera ytterligare vägledning från exempelvis Boverket.s. 24

8.Även en allmänt hållen reglering inspirerad av norsk lagstiftning har dock potential att göra skillnad. En sådan reglering skulle ligga i linje med planoch bygglagens övergripande karaktär. En sådan reglering har som visats i Norge motiverat ytterligare vägledning och riktlinjer från statliga myndigheter. En undersökning från 2006 visar vidare att de norska rikspolitiske retningslinjerna haft en betydande effekt på kommunernas arbete med barns och ungas intressen i planering och därmed fungerar väl. Med en sådan reglering skulle det helt enkelt inte råda någon tvekan om att barns rättigheter och intressen ska beaktas i den fysiska planeringen, vilket är ett viktigt första steg för att sedan ytterligare kunna utveckla hur barns intressen ska beaktas. Att undersöka den faktiska tillämpningen faller utanför syftet med artikeln, men i sammanhanget bör nämnas att studier visat att norska kommuner de facto inte beaktar barns och ungas intressen i enlighet med internationerna bakom lagstiftningen och att andra intressen än barns intressen i vissa fall prioriteras. Den norska regeringen har därför bland annat anfört att retningslinjerna bör tillämpas mer strikt.s. 24

9.Behovet av tydligare ställningstaganden från lagstiftaren motiveras även av plan- och bygglagstiftningens karaktär. På vissa andra rättsområden, exempelvis migrationsrätten, utsökningsrätten och straffrätten, har prejudicerande rättspraxis kommit att ge vägledning om barnkonventionens betydelse trots att transformering av konventionens innehåll inte skett. Till följd av att kommunerna ansvarar för den fysiska planeringen, att planeringen alltid kräver en avvägning mellan olika intressen samt den begränsade domstolsprövning som aktualiseras vid överklagande av planer är det mindre sannolikt att vägledning kan väntas från domstolarna.s. 24

10.Undersökningen aktualiserar även frågan om barns rätt till delaktighet som en rätt till deltagande i demokratiska processer. Barn har inte rösträtt och är sällan sakägare eller rättighetsbärare i formell mening vid tillämpningen av plan- och bygglagstiftning. Detta har i Norge motiverat att införa särskilda bestämmelser som pekar ut ansvar för kommunerna att sörja för att barn och unga medverkar i planeringen. I norsk rätt finns även andra exempel på barns rätt till deltagande i kommunala processer. I den norska kommuneloven regleras att kommunerna ska inrätta rådgivande ungdomsråd som har rätt att uttala sig i ärenden som berör unga. Någon motsvarighet finns inte i Sverige men det finns skäl att överväga om reglering på detta område bör införas även i svensk rätt. Att lagstifta om barns rätt till delaktighet i planeringsprocessen skulle härvid kunna vara ett första steg.s. 25

11.I sammanhanget kan nämnas att under senare år har många förslag och initiativ tagits till att på olika sätt förenkla planprocessen. Även kriterierna för riksintressen, alltså sådana intressen av nationell betydelse som behöver beaktas i planeringen, har setts över. Ytterligare reglering om barns rättigheter i plan- och bygglagen skulle kunna gå emot ambitionerna om en förenklad och snabb planprocess. Det är naturligtvis upp till lagstiftaren att avgöra hur denna avvägning och eventuella förändringar ska se ut.s. 25

12.Barns rättigheter i den fysiska planeringen väcker slutligen en rad frågor av mer principiell och övergripande karaktär som inte berörts i detalj i denna artikel. Det handlar om hur barns rättigheter ska beaktas i ärenden som berör grupper av barn eller barn i allmänhet. Svårigheten ligger i att beslut om fysisk planering kan beröra ett stort antal barn som kan ha olika behov och intressen. Exempelvis kan hänsyn till yngre barns behov och intressen tala för en viss lösning, medan äldre barns intressen talar för en annan. Hänsyn till barn med funktionsnedsättning kan vidare kräva särskild hänsyn som inte nödvändigtvis gäller för alla barn. Det finns således behov av att nyansera diskussionen om barns rättigheter i den fysiska planeringen ytterligare samt behov av ytterligare kunskap och vägledning om hur sådana ärenden ska hanteras.s. 25

13.Sammanfattningsvis visar undersökningen att den norska lagstiftningen innebär tydliga ställningstaganden om att barns rättigheter och intressen ska beaktas av kommunerna i den fysiska planeringen. I Sverige råder större oklarhet om och hur barns rättigheter ska beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen. Den svenska regleringen framstår som otydlig och beaktande av barns rättigheter näst intill som något frivilligt för den fysiska planeringen. Om staten menar allvar med att barns rättigheter och intressen är viktiga för den fysiska planeringen bör det övervägas att lagstifta om detta. Inspiration kan med fördel hämtas från Norge.s. 26