3 · Planeringslagstiftningens huvuddrag i Sverige och Norge

1.I Sverige har kommunerna huvudansvaret för att planlägga användningen av mark och vatten enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen. Staten ansvarar framför allt för regelgivning, styrning genom allmänna råd och vägledningar samt tillsyn. Staten representeras av Boverket som arbetar med regelgivning, allmänna råd och vägledningar samt länsstyrelserna och regeringen som ansvarar för tillsyn. Staten ansvarar också genom domstolarnas verksamhet för att behandla överklagade beslut om planer av olika slag i enlighet med 15 kap. plan- och bygglagen. Den kommunala planeringen består i Sverige primärt av översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. Varje kommun ska enligt 3 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen ha en aktuell översiktsplan där inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön anges. Därtill ska grunddragen om den avsedda användningen av mark- och vattenområden för hela kommunen redovisas samt hur kommunen anser att den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter eller enskilda men ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas, och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras. I planen ska enligt 3 kap. 4 § plan- och bygglagen kommunen bland annat redovisa sådana förhållanden som med hänsyn till allmänna intressena i 2 kap. kan ha en väsentlig betydelse för beslut om mark- och vattenanvändning och den byggda miljön.s. 7

2.Kommunerna reglerar vidare mark- och vattenområdens användning, bebyggelse och byggnadsverk med detaljplaner och områdesbestämmelser. Genom detaljplanering prövar en kommun ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk och reglerar bebyggelsemiljöns utformning. Detaljplaner ska tas fram för större förändringar i mark- och vattenanvändningen exempelvis för en ny sammanhållen bebyggelse med bygglovspliktiga byggnadsverk. En detaljplan är bindande och innebär skyldigheter och rättigheter för myndigheter och enskilda. I en detaljplan ska kommunen enligt 4 kap. 5 § plan- och bygglagen även bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden samt bestämma användningen och utformningen av allmänna platser som kommunen är huvudman för och användningen av kvartersmark och vattenområden. I områden där detaljplan saknas får därtill kommunen enligt 4 kap. 41 § plan- och bygglagen med områdesbestämmelser reglera användningen av mark- och vattenområden.s. 8

3.I Norge är ansvaret för den fysiska planeringen delat mellan staten (med ansvar för den nationella planeringen), fylkeskommunerna (som är regional planmyndighet) och kommunerna (som ansvarar för den kommunala planeringen). Statlig myndighet för planeringsfrågor är Kommunal- og distriktsdepartementet. Statens deltagande i planeringen syftar till att tillvarata nationella eller regionala intressen i planeringen, § 3-5. Den regionala planeringen syftar enligt § 3-4 till att stimulera den fysiska, miljömässiga, hälsomässiga, ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen i en region. Den kommunala planeringen syftar vidare enligt § 3-3 till att underlätta utveckling och ett samordnat fullgörande av uppgifter i kommunen genom hushållning med mark och naturresurser i kommunen samt genom att ge underlag för genomförande av kommunal, regional, statlig och privat verksamhet.s. 8

4.Staten ansvarar på ett övergripande plan för regelgivning samt för att se till att nationella intressen iakttas i planeringen. Enligt § 6-1 plan- og bygningsloven ska staten vart fjärde år ta fram nationella förväntningar på regional och kommunal planering. Därutöver får staten enligt § 6-2 plan- og bygningsloven utfärda statlige planretningslinjer, som kan avse antingen ett geografiskt avgränsat område eller ett särskilt tema för landet som helhet, något som gjorts avseende barn och planläggning. Staten får också enligt § 6-3 plan- og bygningsloven besluta om statliga planbestämmelser. Staten får också om vissa utpekade intressen kräver det enligt § 6-4 plan- og bygningsloven rekommendera en kommun att utarbeta en plan i enlighet med kapitel 11 och 12 i plan- og bygningsloven eller självmant utarbeta och anta en sådan plan i kommunens ställe. Fylkeskommunerna ska enligt § 7-1 planog bygningsloven en gång per mandatperiod utarbeta en regional planeringsstrategi samt enligt § 8-1 plan- og bygningsloven utarbeta regionala planer i frågor som anges i planeringsstrategin. Statliga, regionala och kommunala organ ska lägga den regionala planeringsstrategin och de regionala planerna till grund för planeringsarbetet i regionen, i enlighet med §§ 7-2 och 8-2 plan- og bygningsloven.s. 8

5.Kommunerna ansvarar för vad som på svenska skulle kallas översiktlig kommunal planering och detaljplanering. Enligt § 10-1 plan- og bygningsloven ska kommunerna anta en kommunal planeringsstrategi en gång per mandatperiod. Därtill ska kommunerna enligt § 11-1 plan- og bygningsloven ha en kommunövergripande kommunplan som ska innehålla såväl en samhällsdel (samfunnsdel) och en arealdel. Samhällsdelen ska innehålla långsiktiga utmaningar, mål och strategier för kommunen som helhet och kommunen som organisation, § 11-2 plan- og bygningsloven. Arealdelen ska innehålla plankarta, bestämmelser och planbeskrivning som visar hur nationella mål och riktlinjer samt övergripande planer för markanvändningen säkerställs, § 11-5 plan- og bygningsloven. Arealdelen är juridiskt bindande för kommunen och för områden där reguleringsplaner inte gäller eller krävs ska arealdelen följas vid prövning av bygglov, § 11-6 plan og bygningsloven.s. 9

6.Utöver översiktlig planering ansvarar kommunerna också för detaljerad planering. Det görs genom reguleringsplaner som kan utgöras av områdesregulering (§ 12-2 plan og bygningsloven) eller detaljregulering (§ 12-3 plan og bygningsloven). Såväl områdesreguleringsplan som detaljreguleringsplan ska enligt § 12-1 plan- og bygningsloven innehålla en plankarta med bestämmelser som anger användning, skydd och utformning av områden och den fysiska omgivningen. Områdesreguleringsplan ska som huvudregel utarbetas av kommunerna, § 12-2 andra stycket plan- og bygningsloven. Förslag till detaljreguleringsplan får däremot tas fram av privata aktörer (exempelvis byggherrar), kommuner och andra myndigheter, § 12-3 plan- og bygningsl oven. Det är dock kommunen som beslutar om att anta detaljreguleringsplaner.s. 9

7.I praktiken går detaljreguleringsplaneprocessen till så att en privat aktör eller kommunen tar initiativ genom att ta fram en idé till en reguleringsplan. Därefter hålls ett uppstartsmöte med kommunen för att undersöka förutsättningarna för fortsättning på planarbetet, § 12-8 plan- og bygningsloven. Om kommunen i samband med uppstart bedömer att ett privat initiativ inte ska fortsätta ska kommunen besluta att arbetet ska avbrytas. Om arbetet fortsätter tar initiativtagaren fram ett förslag till reguleringsplan som sedan läggs fram till kommunen för beslut. När förslaget är färdigt ska det läggas fram för beslut hos kommunen som har tolv veckor på sig att besluta om att anta eller avslå planen, § 12-11 plan- og bygningsloven.s. 9

8.I såväl Sverige som Norge är planprocessen alltså lagreglerad och det huvudsakliga ansvaret för planeringen ligger på offentliga aktörer. I Sverige har kommunerna ett så kallat planmonopol medan planeringen i Norge är uppdelad i olika nivåer där staten, fylkeskommunerna och kommunerna deltar. En påtaglig skillnad mellan ländernas lagstiftning är att staten har en mer framträdande roll i planeringen. Den norska staten kan till skillnad från den svenska besluta om statliga planbestämmelser, nationella förväntningar samt nationella riktlinjer. Avseende den kommunala planeringen finns flera likheter i regelverken om översiktlig planering och detaljplanering. Den norska lagstiftningen innehåller dock bestämmelser om hur privata aktörer kan initiera och ta fram en detaljreguleringsplan, vilket exempelvis inkluderar att underlätta delaktighet i processen. Sådana regler saknas i Sverige, även om det i praktiken många gånger även i Sverige är privata aktörer som utarbetar förslag till detaljplaner. I båda länderna är det dock kommunerna som beslutar om detaljplaner.s. 10