1 · Inledning

1.Den fysiska miljön och utformningen av våra byggda miljöer har utan tvekan stor betydelse för barns och ungas livsvillkor och en medveten planering kan bidra till att ge förutsättningar för goda levnadsförhållanden för alla människor, inklusive barn. Tack vare historiska beslut har barn i Norden högre grad av individuell mobilitet, tillgång till grönområden och andra ytor för lek och rekreation än barn i andra delar av världen och den fysiska planeringen i de nordiska länderna beskrivs därför ofta som barnvänlig. I takt med att allt fler barn växer upp i urbana miljöer och att våra städer förtätas i högre grad än tidigare är situationen dock under förändring. Barn har under senare tid fått sämre förutsättningar för att självständigt röra sig i städer och dessutom har såväl grönområden som platser för lek och rekreation i bebyggda urbana områden minskat. Mot denna bakgrund pekade den svenska regeringen ut arbetet med barnvänliga städer som en prioriterad fråga i samband med att barnkonventionen inkorporerades i svensk rätt 2020. Att tillgodose barns rättigheter och behov inom den fysiska planeringen angavs som en central grund för att främja att alla barn får jämlika levnadsvillkor.s. 1

2.I samband med inkorporeringen av barnkonventionen betonades i förarbetena att inkorporeringen innebär ett generellt förtydligande om att rättstillämparen ska beakta barnkonventionen vid avvägningar och bedömningar som görs i mål och ärenden som rör barn. Inkorporeringen förväntades också skapa en grund för ett barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet där rättigheterna ses utifrån ett helhetsperspektiv. Samtidigt betonades att det fortsatt fanns behov av vägledning, utbildning och samordning mellan olika aktörer på olika nivåer i samhället samt ett fortsatt systematiskt transformeringsarbete, det vill säga behov av att fortsätta att införa konventionens bestämmelser i svensk lagstiftning. I förarbetena lyftes särskilt Norge upp som ett gott exempel där inkorporeringen av barnkonventionen 2003 påverkat regelgivningen i allmänhet. Framför allt påtalades att arbetet med transformering av barnkonventionens bestämmelser har ökat och påskyndats av inkorporeringen i Norge. En förklaring angavs vara att barns rättigheter genom inkorporeringen fått en mer framskjuten plats i både den offentliga debatten och lagstiftningsärenden.s. 1

3.I ljuset av behovet av ytterligare vägledning gav den svenska regeringen i samband med inkorporeringen Boverket i uppdrag att kartlägga och analysera myndighetens, kommunernas och länsstyrelsernas praktiska tillämpning av barnkonventionen i arbetet med planering enligt plan- och bygglagen (2010:900). Boverket har utöver denna kartläggning också tagit fram en vägledning om barnkonventionen i fysisk planering. Sedan inkorporeringen av barnkonventionen har dock inte några lagstiftningsinitiativ att transformera barnkonventionens bestämmelser till plan- och bygglagen tagits. Barn och unga nämns inte i den svenska plan- och bygglagen och inte heller innehåller lagen några bestämmelser som särskilt tar sikte på att förverkliga barns rättigheter. Studier visar att det råder osäkerhet hos såväl kommuner som länsstyrelser om hur barns rättigheter ska tolkas och tillämpas i planeringsverksamheten.s. 2

4.En svårighet med att tillämpa barnkonventionen i den fysiska planeringen är att konventionens artiklar är allmänt hållna, inte skrivna för att tillämpas i enskilda ärenden och att konventionen inte innehåller några rättigheter som specifikt avser planering. Däremot kan, som visas i artikeln, flera av rättigheterna i konventionen ha betydelse för den fysiska planeringen. Exempelvis har beaktandet av barnets bästa (artikel 3) och barns rätt att komma till tals (artikel 12) särskilt betonats i förhållande till den fysiska planeringen. Exempel på rättigheter vars förverkligande i olika utsträckning därtill, åtminstone delvis, är beroende av fysisk planering är barns rätt till utveckling (artikel 6), rätt för barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning att åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv (artikel 23), barns rätt till bästa möjliga hälsa (artikel 24), barns rätt till skälig levnadsstandard (artikel 27), barns rätt till utbildning (artikel 28 och 29) samt barns rätt till vila, fritid, lek och rekreation (artikel 31).s. 2

5.I den svenska plan- och bygglagen och dess förarbeten saknas ställningstaganden och en övergripande diskussion om barnkonventionens förhållande till plan- och bygglagstiftningen. I den norska plan- och bygningsloven har lagstiftaren i stället valt att införa bestämmelser om barns intressen med barnkonventionens artiklar som förebild. Därtill finns i Norge en rad bindande och icke-bindande riktlinjer och vägledningar som på olika sätt förtydligar statens krav och förväntningar på kommunerna. Detta väcker bland annat frågor om det finns behov av fortsatt transformering av barnkonventionens artiklar i den svenska plan- och bygglagstiftningen och om den norska regleringen kan fungera som inspiration för sådana reformer. Dessutom väcks frågor om hur barns rättigheter ska förverkligas och realiseras efter inkorporeringen av barnkonventionen. Den fysiska planeringen aktualiserar frågor om hur barns rättigheter ska beaktas i ärenden som rör både enskilda identifierade barn och grupper av barn eller barn i allmänhet. Hur barns rättigheter ska beaktas i ärenden och mål som rör enskilda identifierade barn har utvecklats i rättspraxis sedan inkorporeringen. Vägledning om hur barns rättigheter ska beaktas i ärenden och mål som rör grupper av barn eller barn i allmänhet saknas dock i hög utsträckning, vilket innebär särskilda utmaningar. Den fysiska planeringen är därutöver en verksamhet där många intressen behöver beaktas och vägas mot varandra och det är idag inte tydligt hur barns rättigheter förhåller sig till andra intressen som ska beaktas enligt den svenska lagstiftningen. Dessutom väcks frågor om barns demokratiska rättigheter i ljuset av om barn har rätt till delaktighet i planeringsprocessen.s. 3

6.Mot denna bakgrund undersöks i den här artikeln likheter och skillnader avseende förhållningssättet till barns rättigheter i den svenska respektive norska planeringslagstiftningen. Utöver att barnkonventionens ställning som rättskälla skiljer sig åt länderna emellan finns också vissa skillnader mellan svensk och norsk plan- och bygglagstiftning. I Sverige har kommunerna ett så kallat planmonopol och ansvarar för såväl översiktlig planering som detaljplanering. Även i Norge har kommunerna ett stort ansvar för planeringen men privata exploatörer kan utarbeta vissa planer. Vad gäller ansvaret att tillgodose och genomföra barns rättigheter har dock kommunerna ett särskilt utpekat ansvar i norsk rätt. En jämförelse mellan svensk och norsk rätt förväntas ge värdefulla insikter om såväl likheter som skillnader mellan de båda ländernas rättsliga reglering på området. Dessa insikter kan vara värdefulla i det framtida arbetet med att klargöra vad barnkonventionen kan betyda för den fysiska planeringen i Sverige.s. 4