4 · Högsta domstolens resonemang i Mösseberg II

1.HD är något otydlig beträffande vilken typ av rättskraft som anses vara relevant i Mösseberg II. I p. 19 nämns negativ rättskraft, som innebär att en fråga som redan avgjorts utgör ett processhinder i en senare rättegång. I p. 20 nämns även positiv rättskraft, som främst aktualiseras vid fastställelsetalan och innebär att en dom är bindande i en senare process där samma fråga återkommer. Eftersom det i Mösseberg II var fråga om rättsverkningarna av en tidigare fullgörelsetalan, torde det i första hand vara negativ rättskraft som är relevant. Detta preciseras dock inte i domskälen. Som ovan beskrivits väljer HD i och med domen att införa ett undantag från den princip som fastlagts i Cremonas ansvarsförsäkring – att den försäkrades agerande har återverkningar även för en senare direktkravställare. I följande punkter (p. 22–26) beskriver HD hur undantaget motiveras med de särskilda omständigheter som gör sig gällande vid ansvarsförsäkring och direktkrav. I detta avsnitt analyseras därför hur väl HD lyckas beskriva dessa omständigheter.s. 390

2.Det framhålls inledningsvis (p. 23) att direktkravställarens situation skiljer sig från andra fall där en fordran övertagits, framför allt eftersom övertagandet i detta fall sker med stöd av lag (9 kap. 7 § 1 st. 2 p. FAL) och direktkravställaren är just en ”skadelidande”. Det får antas att HD därmed avser att identifiera ”skadelidande” som särskilt skyddsvärda. Ovanstående är rimliga påpekanden, men gäller i lika hög grad även i situationer där det är effekten av civilrättsliga åtgärder från den försäkrade som står i fokus, såsom i Cremonas ansvarsförsäk­ ring. I den efterföljande punkten (p. 24), som återges i sin helhet, diskuteras den särskilda situation som HD menar uppstår: HD förefaller i detta avsnitt hamna fel i sitt resonemang. Den utlösande faktorn för detta felslut är möjligen att HD inte fullt ut beaktat att entreprenadbolaget i Mösseberg I förde en talan som helt saknade förutsättningar att vinna bifall. Genom att väcka en fullgörelsetalan önskade bolaget självt erhålla hela ersättningsbeloppet från ansvarsförsäkringen – ett yrkande som saknade alla förutsättningar att vinna bifall i målet. Det var också denna talan bolaget sedermera försökte ändra, vilket ledde till prejudikatet i Mösseberg I.s. 390

3.Det är förvisso korrekt att en tidigare dom främst aktualiseras i de fall där en ansvarsförsäkringsgivare har nekat ersättning. HD:s redogörelse för varför situationen skulle vara komplex förefaller dock vara bristfällig. Den försäkrade ska som beskrivs ovan inte ”få ut” ersättning som är avsedd att betalas till den skadelidande. I stället bör den försäkrade få fastställt att försäkringen gäller för det framställda skadeståndskravet, alternativt att ansvarsförsäkringsgivaren är förpliktad att fullgöra de skaderegleringsåtaganden som följer av försäkringsavtalet. En sådan talan förutsätter, tvärtemot vad HD synes anse, inte att den försäkrade kan visa att skadeståndsskyldighet faktiskt föreligger.s. 391

4.Åtagandet enligt ansvarsförsäkringen innebär i stället att ansvarsförsäkringsgivaren – om försäkringen bedöms omfatta det aktuella kravet – har både en rättighet och en skyldighet att utreda huruvida skadeståndsskyldighet föreligger. Det enda den försäkrade behöver visa är att ett skadeståndsanspråk som omfattas av försäkringen har framställts. Omfattningsbestämmelserna kräver i detta avseende typiskt sett att det rör sig om ett krav baserat på allmänna skadeståndsrättsliga regler eller vedertagna standardavtal. Som tidigare beskrivits är det således också själva kravet – och inte endast en konstaterad skadeståndsskyldighet – mot vilken försäkringen är avsedd att skydda. Den försäkrade är, i en tvist rörande försäkringens giltighet för ett framställt krav, heller inte skyldig att visa att grov vårdslöshet inte föreligger; en sådan omständighet utgör ett undantag i försäkringsavtalet, för vars tillämplighet bevisbördan normalt åvilar försäkringsgivaren.s. 391

5.Även HD:s beskrivning av hur situationen kompliceras av bestämmelsen i 9 kap. 8 § FAL är mindre övertygande. Domstolen konstaterar att bestämmelsen kan leda till dubbel betalningsskyldighet för försäkringsgivaren, men drar inte den logiska slutsatsen att detta i så fall indikerar en brist i den tidigare redogörelsen över åtagandet i ansvarsförsäkringen. Dubbel betalningsskyldighet kan förvisso i vissa situationer bli fallet men inte om försäkringsbolaget hanterar frågan på rätt sätt. Om en försäkrad efter en framgångsrikt förd tvist erhåller dom innebärande att försäkringen omfattar det aktuella skadeståndskravet, ska betalning alltså inte utgå till den försäkrade. I stället ska ansvarsförsäkringsgivaren, i enlighet med sina åtaganden enligt försäkringsavtalet, inleda skadereglering i förhållande till den skadelidande.s. 392

6.Skaderegleringen kan i vissa fall vara okomplicerad, exempelvis när såväl skadeståndsansvaret som beloppet är ostridigt, varpå betalning till den skadelidande kan ske direkt. I andra fall kan emellertid väsentliga frågor kvarstå att utreda, såsom huruvida skadeståndsskyldighet föreligger överhuvudtaget, om preskription inträtt i förhållande till den skadelidande eller om ersättningen bör jämkas till följd av medvållande från den skadelidandes sida. En så komplicerad juridisk situation som HD gör gällande föreligger emellertid inte. I p. 25 anför HD: Det är givetvis ett reellt problem att försäkrade kan hamna i en svår situation om ansvarsförsäkringsskydd nekas. Som tidigare redogjorts bör huvudalternativet i en sådan situation vara att väcka en fastställelsetalan om att försäkringen är tillämplig på det aktuella skadeståndskravet. Det finns dock även vissa förutsättningar att föra en beloppsbestämd fullgörelsetalan. Om den försäkrade har utgett ersättning till den skadelidande, föreligger det normalt en möjlighet att återkräva detta belopp direkt från försäkringsgivaren. En sådan talan, som baseras på kompensation för redan utgiven ersättning, kan i regel föras som en fullgörelsetalan enligt 13 kap. 1 § RB.s. 392

7.Att agera på det senare viset är emellertid förenat med vissa risker, vilket hänger samman med de villkorsformuleringar som HD också uppmärksammar. Dessa innebär att den försäkrade tar en avsevärd risk om denne väljer att själv utge ersättning till den skadelidande. Så som ansvarsförsäkringsvillkor normalt är utformade krävs det, för att den försäkrade ska kunna erhålla ersättning för ett belopp som denne redan har betalat, att det kan visas att det underliggande kravet var uppenbart lagligen grundat. Det är därför inte helt korrekt, såsom HD uttrycker det, att den försäkrade ”förlorar rätten till ersättning”, men det uppställs ett högt beviskrav för att ersättning ska kunna utgå. Även här är således svårigheten mindre, och delvis en annan jämfört med vad HD anför. En annan möjlighet att föra en fullgörelsetalan är om den försäkrade kan komma överens om att överlåta sin rätt enligt försäkringsavtalet till den skadelidande. Att en sådan överlåtelse är möjlig framgår av NJA 1993 s. 222 – ett mål som förvisso drevs som en fastställelsetalan – där HD uttalade att den som förvärvat ansvarsförsäkringsanspråket inträder i samma rätt till betalning enligt försäkringsavtalet som den försäkrade haft. I en sådan situation gör således den skadelidande gällande både rätt till skadestånd och den därpå följande rätten till ansvarsförsäkringsersättning. Det förhållande som då uppstår liknar alltså det som enligt nuvarande ordning föreligger vid direktkrav.s. 393

8.I en tvist med ansvarsförsäkringsgivaren måste då betalningsskyldighet kunna visas i två led – dels att den försäkrade varit skyldig att utge skadestånd, dels att försäkringen täcker detta krav. Om så sker föreligger i princip inget hinder mot att bifalla ett fullgörelseyrkande. När skadeståndsfrågan väl är prövad och ansvar konstaterats, föreligger en betalningsskyldighet i det första ledet. Eftersom den skadelidande i en sådan situation förvärvat även den ansvarsförsäkrades rätt, är det samma rättssubjekt som innehar fordran i båda leden, och skadeståndet kan därmed anses ha betalats. Då fordran har överlåtits undanröjs också risken för dubbel betalningsskyldighet enligt 9 kap. 8 § FAL.s. 394

9.Om den skadelidande är villig att avvakta utgången i en tvist mellan skadevållaren och dennes ansvarsförsäkringsgivare, finns – som ovan beskrivits – möjlighet att föra en fastställelsetalan om att försäkringen gäller för det framställda kravet. Om den skadelidande däremot inte vill invänta denna process och i stället väcker en fullgörelsetalan direkt mot den försäkrade, alltså den påstådda skadevållaren, bör en sådan talan kunna handläggas gemensamt med tvisten mellan den ansvarsförsäkrade och försäkringsgivaren.s. 394

10.En sådan gemensam prövning kan ske med stöd av reglerna om kumulation i 14 kap. 5 § RB. Den påstått skadelidande för i ett sådant mål en fullgörelsetalan mot den påstådda skadevållaren, som i sin tur yrkar fastställelse att ansvarsförsäkringen gäller för det framställda kravet. Om den skadelidande i en sådan kumulerad process vinner framgång med sin talan mot den försäkrade skadevållaren, men den försäkrade samtidigt förlorar sin talan mot ansvarsförsäkringsgivaren, uppstår en situation där skadevållaren åläggs betalningsskyldighet utan att omfattas av något försäkringsskydd. Om däremot skadevållaren också vinner framgång i sin talan mot försäkringsgivaren, uppkommer en skyldighet för ansvarsförsäkringsgivaren att i skadevållarens ställe utge ersättning för det fastställda skadeståndet. Enligt 9 kap. 8 § FAL ska denna betalning då göras direkt till den skadelidande.s. 394

11.I sådana fall där den ansvarsförsäkrade däremot vinner framgång i båda processerna – det vill säga både mot den skadelidande och mot försäkringsgivaren – föreligger ingen skadeståndsskyldighet och naturligtvis inte heller någon skyldighet för ansvarsförsäkringsgivaren att betala skadestånd.s. 395

12.Om den försäkrade i ett på motsvarande vis kumulerat mål i stället väcker en fullgörelsetalan om betalning till den försäkrade uppkommer delvis andra frågor. Om fullgörelsetalan är preciserad så att betalning uttryckligen ska ske till den försäkrade skadevållaren, bör domstolen – i likhet med Svea hovrätts av HD fastställda avgörande i Mösseberg I – ogilla talan. Försäkringsavtalet ger normalt inte den försäkrade någon rätt att i en sådan situation erhålla direkt utbetalning. Dessutom skulle ett bifall till talan kunna leda till att ansvarsförsäkringsgivaren, i strid med 9 kap. 8 § FAL, riskerar att behöva betala ersättning två gånger.s. 395

13.För den händelse talan i stället preciseras till att avse ett yrkande om att ansvarsförsäkringsgivaren ska förpliktas att betala direkt till tredje man – det vill säga den skadelidande eller den som trätt i dennes ställe – bör talan som huvudregel avvisas. En sådan fullgörelsetalan till förmån för tredje man är enligt NJA 1984 s. 215 normalt inte tillåten.s. 395

14.De problem som HD identifierar i p. 25 i Mösseberg II framstår således, i normalsituationen, och tvärtemot vad HD skriver, inte som olösliga om tvisten i stället drivs antingen som en fastställelsetalan avseende frågan om försäkringen gäller för det framställda kravet, eller som två kumulerade mål enligt 14 kap. 5 § RB. Alternativt kan skadeståndet betalas (vilket dock är förenat med ovan nämnda risker) eller ansvarsförsäkringsfordran överlåtas.s. 396

15.För direktkravet enligt 9 kap. 7 § FAL kan dessa processuella möjligheter illustrera hur talan kan förstås. I det fallet grundas rätten att rikta anspråk direkt mot ansvarsförsäkringsgivaren inte på någon frivillig uppgörelse, utan på den försäkrades konkurs. Direktkravsrättshavarens position ska dock enligt nu gällande ordning i stora delar hanteras som att det är fråga om en förvärvad rätt. I p. 26 övergår HD till att överväga vilka effekter de särskilda problem, vilkas tyngd jag ovan ifrågasatt, bör få för det avgörande domstolen är i färd att formulera. Resonemanget tar formen av ett mer allmänt hållet lämplighetsövervägande, där HD anför: Som redovisats ovan menar jag att den processuella komplexitet som HD lyfter fram inte är olöslig. Genom det prejudikat domstolen nu skapar etableras emellertid en ordning där civilrättsliga dispositioner – såsom avtal om att inte utnyttja försäkringen eller försummelse att anmäla i tid – kan avskära direktkravställarens rätt. Samtidigt ges en dom i tidigare mål en mer begränsad betydelse, i det att den inte ska tillmätas rättskraftverkan utan enbart bevisvärde i efterföljande processer.s. 396