I denna artikel riktas ingen kritik mot utgången i målet. Några aspekter av denna del av avgörandet är dock värda att lyfta fram. HD hänvisar i domskälen till reglerna om så kallade ”Heta arbeten” och använder delvis dessa som norm för att bedöma huruvida grov culpa förelåg, i vad som förefaller vara ett normculparesonemang om grov vårdslöshet. Vanligare är att olika typer av handlingsnormer i författning eller branschpraxis används för att bedöma huruvida culpa av normalgraden föreligger. Här använder sig HD alltså i stället av dessa normer för att avgöra om grov vårdslöshet föreligger. Det är viktigt att betona att avsteg från dessa normer inte per automatik innebär att ett handlande ska ses som grovt vårdslöst. Av samma anledning hade det varit klokt att i domskälen nämna att det finns villkorsreglerade konsekvenser av att föreskrifterna inte följs. I ansvarsförsäkringen är konsekvensen normalt att självrisken sätts till 30 % av skadekostnaden, dock högst tio prisbasbelopp. Det finns således ett utrymme för att bränder som orsakas i samband med avvikelser från föreskrifterna för ”Heta arbeten” bedöms som ordinär vårdslöshet och därmed omfattas av ansvarsförsäkringen, om än med en förhöjd självrisk. Den del av avgörandet som gäller grov vårdslöshet kommenteras bland annat i Ullman, H., ”Betydelsen av grov och annan kvalificerad vårdslöshet för försäkringsskyddet i företagsförsäkring: särskilt om rättsfallet Mösseberg II (NJA 2023 s. 680)”, Uppsatser om rättsfall på försäkrings- och skadeståndsrättens område, Stockholm 2024, s. 214–245. Där redogörs även för den praxisutveckling som skett rörande vad som ska betraktas som grov vårdslöshet; särskilt lyfts NJA 1996 s. 118 fram som ett liknande fall.
Hänvisas från p. 6 (s. 384)
6.fanns. Frågan har såvitt jag kunnat se inte behandlats tidigare. Den senare del av målet, som gäller grov vårdslöshet, och som kom att avgöra målet, behandlas i stort sett inte i denna text.s. 384