Rättsfall

NJA 1996 s. 118

Citera

NJA 1996 s. 118

BibTeX

@misc{nja-1996-s-118,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1996 s. 118}},
  year         = {1996},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 8 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Mösseberg II – en önskan om ett pragmatiskt prejudikat resulterade i en opåkallad princip?1 hänvisning

David Jersenius · JT 2025 s. 383–402 · 1 ställe

I denna artikel riktas ingen kritik mot utgången i målet. Några aspekter av denna del av avgörandet är dock värda att lyfta fram. HD hänvisar i domskälen till reglerna om så kallade ”Heta arbeten” och använder delvis dessa som norm för att bedöma huruvida grov culpa förelåg, i vad som förefaller vara ett normculparesonemang om grov vårdslöshet. Vanligare är att olika typer av handlingsnormer i författning eller branschpraxis används för att bedöma huruvida culpa av normalgraden föreligger. Här använder sig HD alltså i stället av dessa normer för att avgöra om grov vårdslöshet föreligger. Det är viktigt att betona att avsteg från dessa normer inte per automatik innebär att ett handlande ska ses som grovt vårdslöst. Av samma anledning hade det varit klokt att i domskälen nämna att det finns villkorsreglerade konsekvenser av att föreskrifterna inte följs. I ansvarsförsäkringen är konsekvensen normalt att självrisken sätts till 30 % av skadekostnaden, dock högst tio prisbasbelopp. Det finns således ett utrymme för att bränder som orsakas i samband med avvikelser från föreskrifterna för ”Heta arbeten” bedöms som ordinär vårdslöshet och därmed omfattas av ansvarsförsäkringen, om än med en förhöjd självrisk. Den del av avgörandet som gäller grov vårdslöshet kommenteras bland annat i Ullman, H., ”Betydelsen av grov och annan kvalificerad vårdslöshet för försäkringsskyddet i företagsförsäkring: särskilt om rättsfallet Mösseberg II (NJA 2023 s. 680)”, Uppsatser om rättsfall på försäkrings- och skadeståndsrättens område, Stockholm 2024, s. 214–245. Där redogörs även för den praxisutveckling som skett rörande vad som ska betraktas som grov vårdslöshet; särskilt lyfts NJA 1996 s. 118 fram som ett liknande fall.fotnot 3 · s. 384

Bevisfrågor i tvister om obehörig användning av e-legitimation1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2023 s. 470–498 · 1 ställe

Ordet ”sammantaget” används också ofta. Se t.ex. ”Advokaten och arvodesdebiteringen” Mål Ö 2239-22 p. 7. — Ackumulerat resultat kan betyda en över tid hopsamlad mängd. I denna betydelse ligger något mer än en helhet, nämligen den hopsamling av olika företeelser som leder fram till helheten. Därmed är inte sagt att denna alltid ska betraktas som något statiskt oföränderligt. 1 2 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 50 och 251. 13 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 51. 14 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 252 med rättsfall angivna i not 785. 1 5 Føllesdal, Walløe och Elster, Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, Thales 2009, s. 109 ff. 1 6 Se till det anförda Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 270 ff. 17 Se om delresonemang Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 42 ff. och JT 2020–21 s. 25 ff. 18 Dir 2022:7 s. 13 ff. Se om rättshjälp NJA 1999 s. 465. 19 Se härtill lag (2011:1211) om Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister. 2 0 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik 2007, s. 164 f. och Heuman Bevisbördan, s. 269 om läkares dokumentation. 21 INFR(2018)0099, C(2021)7160 final och prop. 2021/22:202 s. 6. Se vidare Heuman, Bevisbördan, s. 42 ff. Jfr häremot följande uttalanden i Marknadsdomstolen 2009:11: ”I motiven till KL anges att en avsikt med konkurrenslagstiftningen är att den så långt möjligt uppnår materiell rättslikhet med EG:s konkurrensregler (prop. 1992/93:56 s. 21). Vid tillämpningen av 6 § KL ska således EG-rätten vara vägledande. I förarbetena till den nya KL framhålls att den vägledning som EGrätten kan ge i första hand rör tolkningen av de materiella bestämmelserna under det att EG-domstolens och kommissionens uttalanden har mindre betydelse när det gäller frågor om förfarandet. Här får i stället vägledning främst hämtas i svenska förarbeten, praxis och doktrin (prop. 2007/08:135 s. 77 f.). Vad gäller frågor om beviskrav och bevisbörda är det således i första hand nationella regler som ska tillämpas. Enligt Marknadsdomstolens mening hindrar dock detta inte att det vid tillämpningen av nationella regler kan hämtas viss vägledning från EG-rätten i frågor som beviskrav och bevisbörda.” 22 C 460/20 p. 68, 71 och 72. 2 3 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 §. Se närmare om detta fall Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 63 ff. 24 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666, Änr 2022-04140, Änr 2022-03987 och Änr 2022-02184. 25 Se om det sammanvägda bevisvärdet av flera bevisfakta Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik 2009, s. 201 ff. 26 Heuman, Bevisbördan, s. 135 f. 2 7 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 28 HD p. 26. 29 HD p. 26. 30 Detta andra fall kan uppfattas så att en tillräcklig betingelse består av två nödvändiga betingelser. 31 HD p. 27. 32 Det rör sig om ett viktigt argument, dvs en faktor av betydelse för ansvarsbedömningen, men inte om ett rekvisit när HD uttalar att det ”vid denna bedömning får särskild betydelse till vem han eller hon uppfattade att den personliga behörighetsfunktionen lämnades ut.” HD p. 27. Rekvisit uttrycks med HD:s ord att konsumenten ska ansvara eller att särskilt klandervärt agerande föreligger. HD p. 26 och 27. 33 HD p. 28. 34 HD p. 29. 35 HD p. 34. 36 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 240. 37 Heuman, JT 2015–16 s. 760 ff. 3 8 ARN Änr 2922-01950 s. 3, Änr 2021-19593 s. 3, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339 s. 3, Änr 2021-16843 s. 3, Änr 2021-12666 s. 3 f., Änr 2022-04140 s. 3, Änr 2022-03987 s. 3 och Änr 2022-02184. 39 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 1 st. 40 Prop. 2009/10:122 s. 11 och 24. 41 Betaltjänstdirektivet artikel 60 och prop. 2009/10:122 s. 23. 42 Heuman, Bevisbördan, s. 364. 43 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 4 4 Heuman, Bevisbördan, s. 396 ff. 45 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 § 2 st. och prop. 2021/22:202 s. 4 och 8. Se även det andra betaltjänstdirektivet artikel 59. 46 INFR(2018)0099, C(2021) 7160 final s. 3 f. De sägs också att de personer som berörs ska, av rättssäkerhetsskäl, ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna. 47 Prop. 2017/18:77 s. 166. 48 Heuman, Bevisbördan, s. 105 f. 4 9 NJA 1975 s. 577, s. 582 och Heuman Bevisbördan, s. 61, 289, 605 och 619. Se härtill ”Smyckesköpet” NJA 2019 s. 617 p. 23 50 Prop. 2021/22:202 s. 4 f., 8 f. och 14. 51 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 §. 52 ”BankID-bedrägeriet” p. 13 och 15. 53 Prop. 2009/10:122 s. 28 och ”BankID-bedrägeriet” p. 29. 5 4 HD p. 21. 55 HD p. 22 och 25. 56 HD p. 27. 5 7 HD p. 27. 58 HD p. 29. 59 I avsiktsfall som berörs av HD under p. 26 räcker det för att en kontohavare ska vara ansvarig att denne haft anledning misstänka att det förelåg risk att kontohavarens handlande kunde medföra förlust. 60 I fallet ARN Änr 2022-02184 antyds att om det är utrett att kontohavaren uppfattade att det fanns en risk är det något annat än att kontohavaren faktiskt förstod att så var fallet. Det förklaras inte varför en persons bevisade riskuppfattning är något annat än en persons bevisade faktiska riskförståelse. — I rättsfallet ”BDO” anges att den faktiska tilliten ska bevisas men att den kan presumeras. Av detta fall om revisorsansvar kan inte dras bevismässiga slutsatser om vad som ska gälla för betaltjänsttvister. NJA 2014 s. 272 p. 28 61 Heuman, Bevisbördan, s. 537 ff. 62 HD p. 28. 63 Adlercreutz, Gorton och Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, Fjortonde upplagan, Juristförlaget i Lund 2016, s. 47. 64 Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, Andra upplagan, Iustus förlag 2013, s. 293 och NJA 2016 s. 723 p. 18 (likgiltighet som avser andra brottsförutsättningar än en effekt). 6 5 NJA 2016 s. 763 p. 13, 16 och 21. 6 6 Se ”BankID-bedrägeriet” p. 26 med hänvisning till p. 20 och upplysningen om att dansk rätt bygger på ett ansvar för vad kontohavaren insåg eller borde ha insett. 67 ARN Änr 2022-03987 s. 4 och Änr 2022-04140 s. 4. 68 Det behöver inte bevisas av leverantören att kontohavaren faktiskt var medveten om att det fanns en stor sannolikhet för att de utlämnade uppgifterna skulle komma att missbrukas. 6 9 ARN Änr 2022-01950 s. 4, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843 samt Änr 2021-12666. 70 ARN Änr 2022-02184. Se även det likartade fallet ARN Änr 2022-04140 (76 år gammal, flera strokes och funktionsnedsättningar.) 71 Kontohavarens vägran och hennes ålder och sjukdom kan anses utgöra relevanta bevisfakta för väsentligen samma bevistema, nämligen riskinsikt och likgiltighet. 7 2 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666. 73 ARN Änr 2022-03987 s. 6. 7 4 Se även ARN Änr 2022-0410 s. 4. 75 ”BankID-bedrägeriet” p. 27. 76 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-0389. 7 7 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 § st. 1 och 2. 78 HD p. 23. 79 HD p. 24. 8 0 NJA 1992 s.130, s. 137 f. och prop. 2009/10:122 s. 30 (bevisning om faktisk vetskap om en obehörig transaktion). 81 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Elfte upplagan, Norstedts juridik 2021, s. 146 f. 82 NJA 1996 s. 118, s. 127. 83 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2022-12666 och Änr 2022-02184. Se även Änr 2022-03828 (konsumenten lämnade tillåtelse till fjärrstyrning och motargumentet pressande förhållanden). 8 4 Heuman, Bevisbördan, s. 360. 85 Det andra betaltjänstdirektivet artikel 72. 86 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666 och Änr 2022-04140. Se även Änr 2022-03828 där det inte rörde sig om kodutlämnande utan tillåtelse till fjärrstyrning. Se även det likartade fallet Änr 2022-03339. 87 ARN Änr 2021-19593. Se även det likartade fallet Änr 2022-02184. 88 ”BankID-bedrägeriet” p. 23 och 24. 89 SOU 2007:26 s. 211 och SOU 2014:47 s. 322 samt Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, s. 21 och 571 ff. 90 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-02184. 9 1 NJA 1991 s. 217 och Heuman, Bevisbördan, s. 571 f. 92 Betaltjänstlagen 5 kap. 47 §. 93 Andra betaltjänstdirektivet artikel 72.1 första stycket samt prop. 2021/22:202 s. 14 och prop. 2017/18:77 s. 165. 94 ”Låneavtalet med 4Finance” NJA 2017 s. 1105 p. 16. 95 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, artikel 1. 9 6 Prop. 2015/16:72 s. 36. 97 Se härtill Förordningen preambel (18). 98 Lag (2016:561) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifiering. Ingen av de åtta paragraferna innehåller någon bevisbörderegel. 99 HD p. 15. 1 00 Prop. 2017/18:77 s. 165 f. 101 Prop. 2021/22:202 s. 4 ff. 102 Europaparlamentets och Rådets förordning EU nr 910/2014 artikel 13 om skadeståndsansvar och bevisbördan för avsikt och oaktsamhet hos en icke kvalificerad tillhandahållare avser inte tvister om obehörig användning av en elektronisk underskrift. 103 Heuman, Bevisbörda, s. 84 ff., s. 234 och 695 samt NJA 2021 s. 983 ”Bilbranden i Sollentuna”. 104 HD p. 19. 1 05 Heuman, Bevisbördan, s. 410 ff. 106 Heuman, Bevisbördan, s. 398 ff. 107 HD p. 16. 108 HD p. 16. 1 09 HD p. 19. 110 HD p. 23. 111 HD p. 19. Se härtill Heuman, Bevisbördan, s. 362, 548 och 639 om det aktiebolagsrättsliga fallet NJA 1995 s. 437. 112 HD p. 20 och 9 samt NJA 1992 s. 263. 113 Se härtill Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 77 med not 36.fotnot 11 · s. 472

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor4 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 4 ställen

Hur dum får man vara?1 hänvisning

Richard Åkerman · SvJT 2022 s. 1–22 · 1 ställe

Agge & Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1981, s. 62. 1 1 ”Alien hand-syndrom” är en neurologisk störning där patienten känner att hans kroppsdelar rör sig av sig själva. Med andra ord att de gör ofrivilliga rörelser som verkar avsiktliga. 12 Det som inom psykologin benämns som ”sexsomni”, alltså sexuella handlingar i sömnen, brukar regelbundet uppmärksammas i media när män som åtalats för våldtäkt frikänns på grund av att de sov. 13 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 255 f. 14 3 kap. 1 § BrB. 15 Notera att uttrycket ”annan” inte är närmare definierat. Likväl anses att endast människor omfattas av uttrycket. I och för sig är inte heller ”människa” definierat i svensk lag. Det är måhända inte så konstigt eftersom det i modern tid inte har funnits några mänskliga hybrider, typ neanderthalare, kentaurer, utomjordingar eller Frankensteins monster, som ställt avgränsningsfrågan på sin spets. Det kan förstås komma att ändras i framtiden, om man skall tro de populärvetenskapliga tidskrifterna. 1 6 Kommentaren till BrB, 1 kap. 2 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 17 Se t.ex. Stockholms tingsrätts uppmärksammade dom 2019-10-03 i mål nr B 10655-18 (Eric Torell). 18 24 kap. 6 § BrB. 19 Kommentaren till BrB, 24 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2017-09-01. 20 Lernestedt, Straffrättens karta och landskap: uppsatser i straffrätt och straffrättsfilosofi, 2013, s. 195. 21 Notera att om det föreligger en verklig nödvärnssituation så kan gärningsmannen inte fällas för ett oaktsamhetsbrott, vilket följer av att nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Se Zila, Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn, JT nr 4 1995–96 s. 1141 f. 2 2 Falkkloo, ”Bocken brinner!”, Dagens Nyheter, 12 december 2003. 23 24 kap. 9 § BrB. Därtill kommer också de fall då villfarelse hanteras inom ramen för uppsåtsbedömningen. Se redogörelsen av Martinsson, Vildsvinet — Ett fall av villfarelse? JT nr 1 2017/18, s. 148. 24 Martinsson, a. a. 25 23 kap. 1 § BrB. 2 6 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Lexino (JUNO) 2020-08-24. 27 A.a. 28 Kommentaren till BrB, 23 kap. 1 §, Karnov (JUNO) hämtad 2021-06-21. I NJA 1985 s. 544 dömdes två personer för försök till grov stöld, efter att ha försökt stjäla två, vad de trodde var, värdefulla väskor ur en bil. Väskorna var emellertid tomma eftersom ägaren till bilen hade blivit tipsad av polisen, som hade övervakat de två gärningsmännen under en tid. HD konstaterade att det ur gärningsmännens utgångspunkt var en tillfällighet att polisen upptäckt och fattat misstankar om dem, samt att polisen medverkade så att den aktuella situationen uppstod. — Ett annat exempel är NJA 2003 s. 670, där gärningsmannen dömdes för försök till dråp efter att ha skjutit mot en stängd dörr med vetskap om att polis befann sig på andra sidan. Även i detta fall konstaterade HD att det ur gärningsmannens synvinkel var en tillfällighet att dörren var en säkerhetsdörr och att ammunitionen från gärningsmannens vapen inte hade kunnat penetrera denna. 29 NJA 1985 s. 544. 3 0 Se bl.a. NJA 1980 s. 725 och NJA 1982 s. 114. Beviskravet innebär inte att varje tvivel gör att åtalet skall ogillas, utan först när tvivlet är rimligt skall det leda till en frikännande dom. 31 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 59. 32 I nedan, under avsnittet om Bristande utbildning, refererade NJA 1966 s. 70 ville emellertid ett skiljaktigt justitieråd fria hemvärnschefen i straffansvarsfrågan, men bifalla skadeståndstalan som den vådaskjutne sommargästens anförvanter hade framställt. Se även NJA 2019 s. 845, HD:s dom p. 16–17. 33 Hellner och Radetzki, a.a., s. 83. 34 Detta skall skiljas från ofrivilliga eller omedvetna handlingar som redogjorts för ovan. 3 5 Kommentaren till BrB, 29 kap. 3 §, Lexino (JUNO) 2020-01-01. 36 30 kap. 6 § BrB. 37 30 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar (Avtalslagen). 38 31 § Avtalslagen. 39 32 § 1 st. Avtalslagen. 40 33 § Avtalslagen. 41 32 § 1 st. Avtalslagen: ”Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.” Se kommentar till 32 § 1 st. Avtalslagen, Karnov (JUNO), hämtad 2021-06-21, där Persson förklarar att det väsentliga är inte vad som står i regeln utan vad som motsatsvis anses gälla i godtrosfallen. ”Att man uttryckt sig så bakvänt förklarar lagskrivarna i motiven bero på att det kunde vara obilligt att under alla förhållanden avskära möjligheten att ta hänsyn till ett misstag som mottagaren varken ägde eller bort äga kännedom om, särskilt vid gåva eller liknande förhållanden. (Förslag, 1914, s. 140. Se som exempel på hithörande situationer NJA 1939 s. 384, NJA 1940 s. 77, NJA 1957 s. 69 och NJA 1962 s. 641.) Det viktiga är alltså inte vad som står i lagtexten utan vad man motsättningsvis kan läsa ut ur densamma. Motsatsslutet är avsett att täcka flertalet fall och möjliggöra en annan lösning bara i udda situationer.” 42 J. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 4 uppl., 1995, s. 195 f, för en utförlig redogörelse för de olika misstagssituationerna. Den senaste upplagan (J. Ramberg och C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 11 uppl., 2019, s. 143 f), lämnar en mer stympad redogörelse. 43 29–31 §§ Avtalslagen. 4 4 Kommentar till 32 § Avtalslagen, Lexino (JUNO), 2012-12-31. 45 30 § Avtalslagen. 46 Se t.ex. NJA 1964 s. 239 där köparen inte lyckades bevisa att säljaren hade haft vetskap om den oriktiga uppgiften, varför svek inte ansågs ha visats. Se även Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140. 47 Se t.ex. NJA 1932 s. 183 avseende frågan om orsakssamband. 48 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 141. 4 9 Det är en annan sak att svek är en sällan framgångsrikt åberopad ogiltighetsgrund. För det första skall svekparagrafen tillämpas restriktivt enligt lagmotiven (se Ramberg och Ramberg, a.a., s. 140.), för det andra är det helt enkelt svårt att i praktiken uppfylla alla rekvisiten (se t.ex. NJA 2008 s. 392). 50 FB 9:1. 51 Exempelvis disponera över förtjänst från eget arbete eller råda över eget hushåll, FB 9:2–5. 52 FB 11:7. 53 Exempelvis avtal om tjänst eller annat arbete eller förfogande över vad han genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom, FB 11:8. 54 Fram till 1991 var benämningen “sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten”. 55 Lag om avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning (1924:323). 56 Ramberg och Ramberg, a.a., s. 238. 57 Det kan förstås föreligga en ogiltighetsgrund som beskrivits ovan under avsnittet om Avtalsbundenhet. 5 8 Föregående upplaga av Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 238. Se även C. Rambergs genomgång, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 59 Se t.ex. NJA 1987. s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113. 60 C. Ramberg, a.a., som framhåller (s. 589) att det är klart att avtalsbrott i och för sig kan medföra skadeståndsskyldighet, men att det är oklart ”i hur stor utsträckning den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndsansvar”. 61 NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), HD:s dom, p. 20. 62 C. Ramberg, a.a., s. 592 f. 63 Jfr NJA 2013 s. 1174, HD:s dom, p. 10, där distinktionen resultatförpliktelse och omsorgsförpliktelse omnämns. Se även Adestams och Arvidssons replik, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48, på C. Rambergs artikel. 6 4 Se separat om den misstagne som rådgivare, nedan under avsnittet om Dåliga råd. 65 Det har framförts att det egentligen är felaktigt att säga att en betalning skulle kunna ske av misstag. Med ordet ”betalning” avses vanligen att någon fullgör en skyldighet på ett sådant sätt att skyldigheten helt eller delvis upphör. För att det skall vara möjligt att utföra en betalning skulle det alltså krävas en skyldighet att prestera. Därför blir det felaktigt att tala om betalning som sker av misstag om det inte finns någon förpliktelse som den betalande parten skulle lösas från. Se Ingvarsson, Condictio indebiti, 2016, s. 21. Jfr dock Lindskog, Betalning, s. 35. Lindskog påtalar att ”betalning” kan syfta på såväl själva överförandet av pengar (rättsfaktum) som resultatet att pengar förts över och förpliktelsen följaktligen lösts (rättsföljden). 66 Grunden lades i NJA 1933 s. 25. För dess vidare utveckling se bl.a. NJA 1989 s. 244, NJA 1994 s. 177, NJA 1999 s. 575, NJA 2001 s. 353, NJA 2011 s. 739 och NJA 2015 s. 1072, samt Hult, Condictio Indebiti, Juridisk Debatt, 1952, s. 42–89, Lennander, Misstagsbetalning och kvittning i konkurs (i Festskrift till Torgny Håstad), 2010, s. 435 ff, Ingvarsson, a.a., s. 4 ff., samt Mellqvist och Persson, Fordran och Skuld, 2011, s. 37 ff. 67 En återkravsrätt för en felaktig betalning kan möjligen även avgöras analogt av bestämmelsen om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen, men inte direkt eftersom en betalning ofta faller utanför det direkta tillämpningsområdet för avtalslagen. Rättsföljden av de båda reglerna är densamma, nämligen återbetalningsskyldighet för mottagaren av den felaktiga betalningen. Läran om condictio indebiti kan betraktas som en specialregel för bedömning av återbetalningsskyldighet av en felaktig betalning. I den egenskapen bör den principen ges företräde framför en mer allmän ogiltighetsregel som bestämmelsen i 32 § avtalslagen. Se NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 3. 68 Ingvarsson, a.a., s. 23–24, som anger dessa fall som klara, men också andra fall som mindre klara. Se NJA 1994 s. 177 avseende betalning till fel person. 69 Se dock Ingvarsson, a.a., s. 4, som vill använda regeln med större pragmatism i syfte att fånga in fall som exempelvis när någon överför pengar på uppdrag av annan utan att det finns täckning i medel. 70 Se t.ex. NJA 2011 s. 739. HD:s dom, p. 8: ”Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” 71 Mellqvist och Persson, a.a., s. 37–38. 7 2 Hult, a.a., s. 83. 73 Hult, a.a., s. 84. 74 Ingvarsson, a.a., s. 33 och NJA 2005 s. 142, referatet s. 166. 75 Ingvarsson, a.a., s. 34. Rättsregeln ”missräkning är ingen betalning” fanns tidigare kodifierad i den genom lag (1981:775) om införande av utsökningsbalken upphävda promulgationslagen, men en motsvarande okodifierad regel anses fortfarande gälla. 76 Ingvarsson, a.a., s. 34. 7 7 NJA 1991 s. 3 I, HD:s dom, referatet s. 8. 78 Mellqvist och Persson, a.a., s. 117. 79 Se exempelvis NJA 1986 s. 44 och NJA 1989 s. 671 samt Mellqvist och Persson, a.a., s. 183 ff. 80 Mellqvist och Persson, a.a., s. 182. 81 SOU 1935:14 med förslag till lag om skuldebrev m.m., s. 114, samt exempelvis NJA 1989 s. 671. 8 2 NJA 2017 s. 113 (”Den övertagna överlåtelsebesiktningen”), se HD:s dom, p. 20– 27. Se även Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393 ff. 83 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., 2018, s. 145. 84 NJA 1992 s. 130, referatet s. 137. 85 NJA 1986 s. 61. 86 NJA 1996 s. 118. — Det tycks dock som att den inträffade skadans storlek inte i sig och ensamt påverkar bedömningen om grov vårdslöshet föreligger. Se Hellner och Radetzki, a.a., s. 145. 87 Kammarrätten i Stockholm, mål nr 7403-14, dom 2 april 2015. 88 HFD:s dom, s. 5. 8 9 Se även avsnittet om Påföljd vid avtalsbrott ovan. 90 1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207, SkL). 91 2 kap. 1 § SkL. 92 Hellner och Radetzki, a.a., s. 127 f. 93 Hellner och Radetzki, a.a., s. 128. 9 4 NJA 1981 s. 683. Se även NJA 2011 s. 454 samt Hellner och Radetzki, a.a., s. 130. 9 5 Hellner och Radetzki, a.a., s. 136 och även en tidigare upplaga Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 137. 9 6 Se även NJA 1964 s. 491. 97 Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1998, s. 435. 98 Lindskog i recension av Korlings ak. avh. ”Rådgivningsansvar – särskilt avseende finansiell rådgivning och investeringsrådgivning”, JT 2010–11 s. 209. 99 Kleineman, a.a., s. 388. Curbstone advice avser professionell rådgivning ”vid sidan av” ordinarie yrkesutövning. 1 00 Se NJA 1992 s. 243 som ger vägledning i fråga om när någon skall anses vara rådgivare. 101 Kleineman talar om den ”befogade tillitens relevans”, a. a., s. 466 ff. 102 Se t.ex. NJA 1994 s. 532; Elfström, Rådgivares professionsansvar, 2003, s. 23; Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt, 2 häftet, 2010, kap. 7.3; Kleineman, Rådgivares informationsansvar — en problemorientering, SvJT 1998 s. 185 ff. 103 Se t.ex. Bolin, Advokats skadeståndsansvar, JT nr 3 2018–19 s. 632. 104 Härvidlag hänvisas till rättsfallsreferatet och till Bolins redogörelse i a.a. 105 HD:s dom, p. 23. 106 HD:s dom, p. 24–25. 107 HD:s dom, p. 26. 1 08 James Barr Ames, Law and Morals, Harvard Law Review, 1908, Vol. 22, s. 97. 109 Agges huvudpunkter av den allmänna rättsläran, reviderad upplaga av Jacob Sundberg, 1980, s. 76.fotnot 10 · s. 3

Skatterådgivarens ansvarsbegränsning1 hänvisning

Lars Gorton och Eva Lindell-Frantz · JT 2022 s. 97–110 · 1 ställe

Se Lundmark, Thorsten, Friskrivningsklausuler - Giltighet och räckvidd, 1996, s. 139 f., Kleine man, Jan, Grov oaktsamhet som privaträttsligt principproblem, Festskrift till Lars Heuman, 2008, s. 266. Angående begreppet grov vårdslöshet i inomobligatoriska sammanhang se NJA 1986 s. 61, Mariefreds skola NJA 1992 s. 130, NJA 1996 s. 118 samt NJA 2014 s. 61.fotnot 9 · s. 107

Avtalsviten - effekter och rättsverkningar1 hänvisning

David Dryselius · 2019, s. 2–352 · 1 ställe

NJA 1992 s. 118, •Det inrasade bamba-taket« och NJA 1996 s. 118, •Den grovt vårdslösa skärbränningen• brukar hänvisas till som de avgöranden som anger kriterierna för vad som konstituerar grov vårdslöshet. Se Samuelsson, P. (2011), Entreprenadavtal: särskilt om ändrade förhållanden, s. 261 ff. för en analys av rättsfallen samt Ramberg, J. Stockholms universitet, s. 772 ff. för en kommentar hur en skiljedom förhåller sig till 1992 års fall.fotnot 416 · s. 224

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

2.3. Jämkning. Bestämmelsen om jämkning av ansvar för sakskada i 3 kap. 6 § SkL har sällan prövats av domstolarna; på snart 40 år har bara förekommit ett HD-avgörande (NJA 1996 s. 118). I RFS 2004:32 har emellertid bestämmelsen åberopats av en lokalhyresgäst, vars anställde vid svetsning vållat brand på fastigheten. Försäkringsbolaget som ersatt brandskadan krävde regressvis hyresgästen. Dennes ansvarsförsäkring, som var av ordinär typ, innehöll ett undantag för hyrd egendom. Eftersom det inte var styrkt att ansvarsförsäkringen täckte skadan jämkades hyresgästens ansvar till noll.Förutsättningar för ansvar · p. 31 · s. 767

Revisorsansvaret — reflektioner kring ett lagförslag1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2009 s. 781–790 · 1 ställe

Kanske tydligare jämkningsregler kan utgöra ett bättre alternativ. Till exempel skulle kanske en jämkningsregel som kan påminna om den (något kryptiska) regel skadeståndslagen tillhandahåller i 3 kap. 6 § — enligt vilken en arbetsgivares ansvar vid sakskada (liksom, teoretiskt, det allmännas ansvar) kan jämkas i förhållande till det försäkringsskydd i form av ansvarsförsäkring som skadevållaren har — kunna vara ett alternativ. I praktiken tycks regeln i skadeståndslagen innebära att om ett företag orsakar en sakskada som överstiger ansvarsförsäkringens belopp så begränsas ansvaret till ansvarsförsäkringsbeloppet för det fall ansvarsförsäkringen var av ett för verksamheten normalt slag. (Jmf. NJA 1996 s. 118.)Ett alternativ till ”caps”? · p. 4 · s. 787