Asp (2024), s. 164 f. Jfr Straffansvarsutredningen som menar att domstolarna vid tillfällig sinnes förvirring tillämpar ett krav på medvetenhet ”istället för att pröva vad uppsåtet närmare har omfattat” (SOU 1996:185 s. 558). I dessa fall har prövningen, enligt Straffansvarsutredningen, inte enbart rört huruvida gärningspersonen var ”i någon grad medveten om att han gör något visst som utgör ett handlingsrekvisit i gärningen”, utan även omfattat att gärningspersonen ska ha haft ”ett visst mått av förståelse av det sammanhang och den omgivning i vilken gärningen företas”. Samma formulering återkommer i NJA 2020 s. 169. Se även Psykiatrilagsutredningen som anger att domstolarna vid tillfällig sinnesförvirring har prövat uppsåtet ”på ett något annorlunda sätt än normalt” genom att använda kravet på medvetenhet ”för att skilja mellan de fall som bör leda till ansvarsfrihet och de som bör leda till ett straffrättsligt ansvar” (SOU 2012:17 s. 547 ff.).
Hänvisas från p. 11 (s. 339)
11.Att förhållandet mellan gärningskontroll och medvetenhet trots detta förefaller förstås som en skala eller gradskillnad kan ha att göra med att prövningen av gärningskontroll alltid kommer före prövningen av medvetenhet i den ordning som brottsbegreppet föreskriver. Det är först om gärningskontroll föreligger som en person kan anses ha begått en otillåten gärning och prövningen kan gå vidare till frågan om skuld. Skalans betoning av gärningskontroll och medvetenhet som globala tillstånd kan dock också begripliggöras i förhållande till ytterligare ett sätt att förstå kravet på medvetenhet, nämligen som en ’säkerhetsventil’ i fall där den tilltalade saknar ansvarsförmåga. Medvetenhetskravet kan då användas för att ’sortera bort’ fall där rätten uppfattar det som omöjligt eller inte ändamålsenligt att tillämpa straffrättens ’vanliga’ skuldkrav på grund av att den tilltalade var höggradigt förvirrad vid gärningen, exempelvis vid allvarlig psykisk sjukdom. Med Asps läsning om att medvetenhetskravet innehåller något ”mer” innebär detta att en person som utför en kontrollerad gärning och (i ’vanlig’ mening) har uppsåt i förhållande till brottsrekvisiten, trots det, kan sakna tillräcklig grad av medvetenhet. Personen ska i så fall frikännas. Högsta domstolens frikännande i Vanföreställningen med hänvisning till bristande medvetenhet kan förstås på detta sätt. Högsta domstolen betonade här den tilltalades förvirringstillstånd i stället för att, som underrätterna, pröva vad han insett och avsett inom ramen för sin psykotiskt förvirrade verklighetsuppfattning. Medvetenhetskravet innefattar med denna tolkning potential för att kompensera för att brottsbalken saknar ett tillräknelighetskrav, vilket skapar både praktiska och teoretiska problem i fall där den tilltalade agerar under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller annat atypiskt sinnestillstånd som påverkar personens förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande. Oavsett om kravet på medvetenhet behandlas som ett gärningsuppsåt eller ett ”tillräknelighetskrav light” kan ifrågasättas om en gradering av handlandets komplexitet är en rimlig principiell utgångspunkt för en gränsdragning mellan gärningskontroll och medvetenhet. Högsta domstolens uppdelning mellan, å ena sidan, reflexmässiga eller liknande ofrivilliga handlingar och, å andra sidan, sammansatt eller komplext agerande måste rimligen bygga på premissen att ett komplext agerande inte kan vara ofrivilligt. En mer principiellt relevant gränsdragning är den mellan kroppsrörelser den tilltalade saknar relevant kontroll över och kontrollerade gärningar. Vid somnambulism motsvarar den distinktionen rimligen skillnaden mellan att sova och att vara vaken. Den som sover saknar gärningskontroll, och den som är vaken kan i olika utsträckning vara medveten om sitt handlande. Om det, enligt tillgänglig kunskap om sömnstörningar, är fullt möjligt att människor genomför även komplexa handlingar i sömnen, bör sovande personer rimligtvis tillhöra samma straffrättsliga kategori, oavsett vad de ’gör’ när de sover. Att somnambula tillstånd utgör en, även för vetenskapen, oklar kombination av sömn och vakenhet kan beaktas straffrättsligt genom tilllämpningen av medvetenhetskravet, men motiverar inte nödvändigtvis att just komplexiteten i handlandet tillmäts en avgörande rättslig betydelse.s. 339