Asp (2024), s. 164 f. Jfr Straffansvarsutredningen som menar att domstolarna vid tillfällig sinnes förvirring tillämpar ett krav på medvetenhet ”istället för att pröva vad uppsåtet närmare har omfattat” (SOU 1996:185 s. 558). I dessa fall har prövningen, enligt Straffansvarsutredningen, inte enbart rört huruvida gärningspersonen var ”i någon grad medveten om att han gör något visst som utgör ett handlingsrekvisit i gärningen”, utan även omfattat att gärningspersonen ska ha haft ”ett visst mått av förståelse av det sammanhang och den omgivning i vilken gärningen företas”. Samma formulering återkommer i NJA 2020 s. 169. Se även Psykiatrilagsutredningen som anger att domstolarna vid tillfällig sinnesförvirring har prövat uppsåtet ”på ett något annorlunda sätt än normalt” genom att använda kravet på medvetenhet ”för att skilja mellan de fall som bör leda till ansvarsfrihet och de som bör leda till ett straffrättsligt ansvar” (SOU 2012:17 s. 547 ff.).
Hänvisas från p. 11 (s. 339)
Asp (2024), s. 164 f. Jfr Straffansvarsutredningen som menar att domstolarna vid tillfällig sinnes förvirring tillämpar ett krav på medvetenhet ”istället för att pröva vad uppsåtet närmare har omfattat” (SOU 1996:185 s. 558). I dessa fall har prövningen, enligt Straffansvarsutredningen, inte enbart rört huruvida gärningspersonen var ”i någon grad medveten om att han gör något visst som utgör ett handlingsrekvisit i gärningen”, utan även omfattat att gärningspersonen ska ha haft ”ett visst mått av förståelse av det sammanhang och den omgivning i vilken gärningen företas”. Samma formulering återkommer i NJA 2020 s. 169. Se även Psykiatrilagsutredningen som anger att domstolarna vid tillfällig sinnesförvirring har prövat uppsåtet ”på ett något annorlunda sätt än normalt” genom att använda kravet på medvetenhet ”för att skilja mellan de fall som bör leda till ansvarsfrihet och de som bör leda till ett straffrättsligt ansvar” (SOU 2012:17 s. 547 ff.).s. 340