Se t.ex. NJA 2020 s. 169.
Hänvisas från p. 1 (s. 326)
1.Handlingar som en person företar i sömnen kan inte utgöra brottsliga gärningar. Den som sover är inte medveten om sina handlingar och kan inte styra dem, och det vore därmed orättvist att döma och straffa personer för saker de gör i sömnen. I straffrätten kommer denna grundläggande moraliska utgångspunkt till uttryck genom skuldprincipen och konformitetsprincipen. Principerna konkretiseras i brottsbegreppet. Där omfattar förutsättningarna för en otillåten gärning (brottsbegreppets objektiva sida) ett krav på att det måste föreligga en kontrollerad gärning. Asp, Ulväng och Jareborg beskriver detta krav så att gärningspersonen ”på order kan avsluta eller hejda det kausala skeende” som handlandet innebär. Sådan kontroll föreligger inte vid ”ofrivilliga handlingar”, vilket inbegriper ”en handling som äger rum under sömn eller annan medvetslöshet”. Att den tilltalades medvetande har varit förändrat eller påverkat kan dock även behandlas inom ramen för förutsättningarna för personligt ansvar (brottsbegreppets subjektiva sida). Här ingår som en grundläggande förutsättning för uppsåt eller oaktsamhet att den tilltalade är i tillräcklig grad medveten om sitt handlande.s. 326
2.När det gäller brottsbegreppets objektiva sida är sömn och sömngångarbeteende ett av de vanligaste exemplen i den straffrättsliga doktrinen på situationer då en person saknar gärningskontroll. Ett beteende som sker i sömnen kan inte betraktas som en gärning i straffrättslig mening. Personen ’gör’ ingenting, utan är snarare själv föremål för något som ’händer med’ personen. I den rättsliga praktiken är det dock ovanligt med rättsfall där sömngång eller liknande tillstånd av sänkt medvetenhet faktiskt behandlas som en brist när det gäller de objektiva brottsförutsättningarna. Brottsåtalade som sov vid gärningstillfället frikänns, men det är i stället skuldkravet, och i synnerhet kravet på medvetenhet, som står i fokus för den rättsliga prövningen. En strikt uppdelning mellan objektiva och subjektiva rekvisit när det gäller sömn och andra liknande tillstånd har dock även problematiserats i den straffrättsliga doktrinen.s. 326
3.Begreppet medvetenhet, som tillhör brottsbegreppets subjektiva sida, förekommer under brottsbalkens tillämpningstid i förarbeten, lagkommentarer, doktrin och rättspraxis, och kan beskrivas som ett mångfacetterat och svårfångat begrepp som inte enkelt låter sig definieras rättsdogmatiskt. Jag har i andra sammanhang beskrivit hur medvetenhetskravet förekommer i olika varianter i doktrin och rättspraxis. Här ingår en variant som betonar medvetande eller vakenhet (i motsats till medvetslöshet), en variant som rör avsiktlighet i förhållande till en kontrollerad gärning, samt en variant som betonar medvetenhet om de relevanta gärningsrekvisiten. Medvetenhet om gärningsrekvisten förekommer i sin tur i olika varianter. Här ingår att personen är medveten om gärningen i en mer grundläggande bemärkelse genom att uppmärksamma omgivningen och att den egna kroppen rör sig, medvetenhet om gärningens innebörd på ett sätt som omfattar även vissa omständigheter och följder, och slutligen medvetenhet om gärningens innebörd i en vidare mening som mer liknar sådan insikt om gärningens innebörd som i andra rättssystem förutsätts för tillräknelighet (ansvarsförmåga). I doktrinen understryks ofta att medvetenhetskravet är lågt ställt, och att det är ovanligt med friande domar till följd av bristande med vetenhet.s. 327
4.Högsta domstolen har i Vanföreställningen NJA 2020 s. 169 klargjort rättsläget något gällande kravet på medvetenhet. Här fastställde Högsta domstolen att ”ett allmänt krav på medvetenhet (medvetenhetskravet)” ingår som en del av uppsåtsrekvisitet (p. 13–14). Högsta domstolen beskriver kravet så att gärningspersonen måste ha ”varit i ett sådant tillstånd att uppsåtsrekvisitet kan vara uppfyllt”. Uppsåt är därmed uteslutet om personen ”har varit alltför omtöcknad, dvs. om hans eller hennes medvetande har varit grumlat” (p. 14). Tillräcklig grad av medvenhet innebär enligt Högsta domstolen att personen ”vid sitt handlande måste ha ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas”. Sådan grundförståelse kan saknas vid höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd. Högsta domstolen anger att bristande medvetenhet endast föreligger vid höggradiga förvirrings- och omtöckningstillstånd, men domstolens definition och tillämpning av medvetenhetskravet i NJA 2020 s. 169 understryker att kravet förutsätter något mer än att den tilltalade är ’vid medvetande’. Även efter Vanföreställningen återstår dock en del frågetecken om medvetenhetskravets funktion, närmare definition och räckvidd.s. 328
5.Sammanfattningsvis kan konstateras att tillstånd av nedsatt eller förändrad medvetenhet kan få betydelse i olika delar av brottsbegreppet, där gärningskontroll och medvetenhet är två centrala begrepp. I nästa avsnitt presenteras resultatet av en översiktlig genomgång av domar där det förekommer sömninvändningar, för att åskådliggöra hur domstolarna hanterar dessa invändningar i praktiken och identifiera relevanta frågor för en mer fördjupad rättsdogmatisk analys. För att möjliggöra både jämförelser med Högsta domstolens resonemang i Sömninvändningen och paralleller till diskussionen om sexsomni omfattar genomgången särskilt fall som rör bilkörning under förändrade medvetandetillstånd samt fall där en invändning om sexsomni har behandlats.s. 328