Fitger m.fl., Kommentaren till 13 kap. RB (JUNO 2025-09-29). Käranden kan t.ex. ange en grund som enligt gällande rätt inte leder till viss rättsföljd, även om den skulle bevisas. Denna fråga ska dock som utgångspunkt inte prövas såsom processförutsättning, utan som en del av prövningen i sak.
Hänvisas från p. 7 (s. 29)
7.Bedömningen av domstolens behörighet att pröva en skadeståndstalan görs med utgångspunkt i hur käranden formulerar grunden för sitt yrkande. Det är med andra ord de faktiska omständigheter som åberopas till stöd för yrkad rättsföljd som är styrande. I tvistemål finns inte något krav på att käranden ska ange vilket lagrum som är tillämpligt på den aktuella tvisten (42 kap. 2 § RB e contrario). Gör käranden det likväl, är domstolen – som känner lagen – inte bunden av det. Inte heller finns något krav på att käranden, för att talan ska tas upp till prövning, ska ange en korrekt grund för yrkad rättsföljd. Käranden kan i och för sig välja att åberopa grunder enligt såväl MB och LAV som SkL och PAL. När domstolen saknar behörighet med avseende på en av flera angivna grunder, ska emellertid 34 kap. RB tillämpas beträffande den grunden. Åberopanden som hänför sig till PAL eller SkL kommer inte att kunna prövas vid den särskilda domstolen. För åberopanden enligt LAV eller MB saknar istället allmän domstol behörighet. Talan ska, i de delar endera domstol är obehörig, avvisas av den obehöriga domstolen (34 kap. 1 § och 42 kap. 4 § 2 st. RB).s. 29