3 · En klar och lättillämpad regel?

1.Genom HD:s praxis kan bedömningen sägas ha flyttats från en jämförelse mellan parternas grunder, som var den gängse uppfattningen vid RB:s ikraftträdande, till en jämförelse av de materiella rättsföljderna. Även om parterna enligt reglerna i RB och principen jura novit curia inte behöver ange en viss materiell rättsföljd, är dock såväl grunderna och yrkandena givetvis centrala för att kunna bedöma vilken eller vilka materiella rättsföljder som prövas i målet. Den svåra bedömningen har också flyttats från att avse vad som är samma eller annan sak till att avse vad som är samma eller annan rättsföljd.s. 18

2.I rättsfallen från 1990-talet ovan kan man hitta vissa skolboksexempel där olika rättsföljder och förhållandet mellan dem är tydliga genom den materiella rättens utformning, främst vid köprättsliga påföljder som rätt till prisavdrag, avhjälpande och hävning. I andra situationer är detta svårare. Vad Ekelöf ibland beskriver som ”samma rättsföljd” inkluderar t.ex. också rättsföljder som enligt civilrätten är alternativa, och i 1977 års fall menar HD att en talan om rätt till ett markområde grundat på gåva respektive köp har både en kvantitativ skillnad och medför alternativa yrkanden. Sådana frågor om gränsdragningen mellan vad som är samma och alternativa rättsföljder är möjligen genom NJA 1999 s. 520 överspelade. En annan svår gränsdragning, som inte heller framgår av den materiella rätten eller av parternas yrkanden och grunder, är den mellan vad som är en och samma rättsföljd (ett mål/en talan) och vad som är flera kumulerade rättsföljder av samma slag (flera kumulerade mål med yrkanden som skulle kunna bifallas tillsammans).s. 19

3.I den processrättsliga doktrinen råder enighet om att det vid skadeståndsansvar är möjligt att dela upp ett yrkande om ersättning till följd av t.ex. en trafikolycka på flera olika rättegångar, och att då alltså inte all ersättningsskyldighet till följd av samma skadegörande handlande utgör samma rättsföljd. Även om de olika skadorna skulle kunna göras gällande samtidigt i samma mål och bli föremål för en ”yrkad klumpsumma” betraktas de tekniskt sett som olika kumulerade rättsföljder som skiljer sig åt kvantitativt. Denna uppfattning har också stöd i praxis. Däremot finns inte stöd för att ett ersättningsyrkande för samma skada ska kunna delas upp så att det enbart avser viss tid eller så att en högre ersättning för samma skada kan prövas igen. Det verkar inte finnas några argument mot att principerna vid talan om ansvar för viss skada eller skadepost inte skulle gälla också för inomobligatoriskt skadestånd.s. 19

4.Uppfattningarna om vad som utgör en och samma skada och olika skador som grundas på samma vållande skiljer sig dock åt. Olivecrona menar att varje kostnadspost i ett skadeståndskrav kan bli en sak för sig, t.ex. kostnad för läkararvode respektive medicin. Ekelöf menar istället att man, i vart fall som utgångspunkt i utomobligatoriska förhållanden, bör använda den uppdelning som görs på olika skadeposter i skadeståndslagen. Boman menar, också till skillnad från Olivecrona, att varje delbelopp i ett yrkande om betalning inte kan betraktas som ett eget käromål, utan att någon form av sammanslagning måste göras. Han noterar dock att sådana indelningsgrunder i olika skadeposter som Ekelöf förordar vid utomobligatoriska skador inte finns för andra fall. Enligt Boman måste då bedömningen göras utifrån ändamålssynpunkter och, om dessa inte ger utslag, en ”common sense-bedömning”. Nordh har anslutit sig till samma grunduppfattning som Ekelöf och Boman. För sakskador på flera föremål som uppkommit genom samma handling menar t.ex. Ekelöf att uppdelning inte ska vara möjlig, medan däremot Nordh inte gör någon sådan åtskillnad.s. 20

5.Olivecrona, Sundström och Boman menar dessutom att samma princip också gäller för andra inomobligatoriska ersättningar. Boman diskuterar utifrån olika avtalstyper vilka ändamålssynpunkter som gör sig gällande. Han framhåller bl.a. behovet av att kunna få en prövning och exekutionstitel på väsentliga belopp samt att hänsyn bör tas till hur ersättningen bestäms och delas upp enligt avtalet. Som kriterier för att ett av flera adderbara krav eller poster ska kunna avgöras för sig uppställer Boman dels att de omständigheter som två olika yrkanden grundas på inte helt överlappar varandra utan också grundas på någon omständighet som inte återfinns för det andra yrkandet, dels att denna omständighet typiskt sett är tvistig eller att det mot just denna kan riktas särskilda invändningar. Boman verkar också betrakta det som självklart att olika poster som fullgörs vid olika tidpunkt utgör skilda poster som kan avgöras var för sig.s. 20

6.Ett synsätt liknande Bomans återfinns i NJA 1984 s. 733. Att vid talan om avdrag på köpeskilling vid fel i fastighet begränsa rättskraften till det eller de fel som talan har förts om skulle enligt HD ligga i linje med den ovan behandlade principen rörande skadeposter. Avgörande för om en ny talan om avdrag på köpeskilling ska avvisas bör då enligt HD vara om det fel som åberopas har så nära samband med vad som behandlats i den tidigare rättegången att det får anses vara fråga om samma fel. En bedömning av sambandet mellan de faktiska omständigheterna avgör då vad som är att betrakta som ett och samma fel. Också detta görs av ovan nämnda ändamålsskäl, där de intressen som därigenom står på spel vid en köpares talan om prisavdrag blir begränsade till värdet av detta fel. Att en sådan begränsning av vad som utgör en rättsföljd vid fel gäller vid ansvar också för andra fel än i fast egendom bekräftas sedan i NJA 1999 s. 520.s. 21

7.Även om detaljerna avseende gränsdragningen i olika hänseenden således skiljer sig åt, är den gemensamma uppfattningen i praxis och doktrin att bedömningen av vad som är en rättsföljd och vad som är en annan, kumulativ, rättsföljd bör ta sin utgångspunkt i ändamålen bakom rättskraften.s. 21