Se NJA 2015 s. 501 och NJA 2018 s. 1103 p. 15. Lagstiftaren har inte ansett det nödvändigt att i lagtexten uttryckligen ange att även övergrepp som begås på distans (exempelvis online) omfattas av bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp, se prop. 2017/18:177 s. 43–45. Inte heller har det ansetts nödvändigt att reglera övergrepp som sker på distans i en särskild bestämmelse, se prop. 2021/22:231 s. 25. Däremot har det kriminaliserade området utökats något genom införandet av rekvisiten ”tåla” respektive ”företa” i 6 kap. 1 §, på så sätt att gärningspersonen och offret inte längre behöver vara närvarande vid samma tidpunkt för att straffansvar ska komma i fråga, se prop. 2021/22:231 s. 22–25 (jfr också NJA 2018 s. 1103).
Hänvisas från p. 7 (s. 118)
7.Samtidigt: den typ av kontextualisering som HD gjorde i de två avgöranden som diskuteras här är sannolikt svårare med kasuistiskt utformad lagstiftning. Kanske är det inte längre hållbart att föreskriva straffrättsligt ansvar medelst en vägg av detaljerad text som stipulerar när den sexuella integriteten kränks. Kanske vore det istället lämpligare med en mer koncis och syntetisk lagtext där skillnad i rubricering och straffvärde görs utifrån hur kvalificerad kränkningen av den sexuella integriteten är – snarare än hur kvalificerad (med hänsyn till kränkningen) den sexuella handlingen är. Ett sådant synsätt kan skönjas i den rättsutveckling som redan för tio år sedan skedde beträffande övergrepp som begås online.s. 118