Närliggande

1.Mitt argument för att fokusera mer på rekvisitet ofredar när det handlar om att dra en gräns mot det som är olämpligt, men inte straffbart, får visst stöd av uttalanden i praxis. I NJA 2017 s. 393 angav Högsta domstolen att det för straffbarhet förutsätts ”inte bara att gärningen har haft en tydlig sexuell inriktning utan också att gärningsmannen genom ord eller handlande kan sägas ha ofredat den angripne.” Som nämnts ovan är den huvudsakliga frågan sedan om ofredanderekvisitet kan anses vara uppfyllt när den angripne inte har uppmärksammat gärningen. Frågan besvaras jakande, dock med den begränsningen att ”gärningen på något sätt kan betecknas som ett intrång i den utsattes fredade sfär”, eftersom lagen ställer upp ett krav på att gärningen ska innefatta ett ofredande. Visserligen tar detta uttalande sikte på att besvara frågan om gärningar som, när de utförs, inte uppfattas av den som utsatts ska omfattas av sexuellt ofredande. Jag menar dock att det kan ge vägledning för hur vi ska förstå rekvisitet ofredar i andra situationer. Även när den utsatte märker handlingen då den pågår kan det straffbara området avgränsas utifrån att det ska innebära ett intrång i den utsattes fredade sfär. I de två rättsfallen från 2018 uppmärksammas inte att stadgandet om sexuellt ofredande också rymmer ordet ”ofredar”. Kanske beror det på att det sätt varpå den huvudsakliga frågan formulerades i NJA 2018 s. 443 – om handlingarna har en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att den tilltalades agerande är straffbart som sexuellt ofredande – har bidragit till att fokus hamnat på det sexuella snarare än på om gärningen innefattar ett ofredande.s. 481