Min uppfattning, så som den också kommit till uttryck i min avhandling Värdeersättning vid återgång, är att det inte går att återställa läget. Tiden har gått och därför är det en omöjlighet att ”återställa” läget. Detta, menar jag, gäller alla fall av återgång och har accepterats inom ramen för skadeståndsrätten. Ett skadeståndsrättsligt synsätt innebär att värdera inte endast egendomen utan också dess funktion, se vidare Oulis, Värdeersättning vid återgång, s. 380 ff., 399 ff., Andersson, H., Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, Skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer, Bok III, Uppsala 2017, s. 76 ff. och NJA 2004 s. 566. Inom ramen för insolvensförfaranden och i sakrättsliga tvister (vindikationstalan/bättre rättstalan) saknas detta synsätt. I stället är återgången hårt kopplad till egendomen – som om den hade varit densamma hade kunnat återlämnas. Min tolkning av detta har varit att egendomen i sakrättsliga tvister representerar en äganderätt som man blir ”snuvad” på. Det skulle gå att betrakta ersättningen som ett ”äganderättspremium”. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet att man ville tala om äganderätter. Nåväl. Om detta har jag sannolikt sagt mer än någon orkar bry sig om redan. Något som däremot inte har diskuterats särskilt mycket är det, enligt min mening något udda (eller möjligen gammalmodiga?), rättshandlingsbegrepp som insolvensrätten använder sig av, se nedan.
Hänvisas från p. 2 (s. 463)
Min uppfattning, så som den också kommit till uttryck i min avhandling Värdeersättning vid återgång, är att det inte går att återställa läget. Tiden har gått och därför är det en omöjlighet att ”återställa” läget. Detta, menar jag, gäller alla fall av återgång och har accepterats inom ramen för skadeståndsrätten. Ett skadeståndsrättsligt synsätt innebär att värdera inte endast egendomen utan också dess funktion, se vidare Oulis, Värdeersättning vid återgång, s. 380 ff., 399 ff., Andersson, H., Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, Skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer, Bok III, Uppsala 2017, s. 76 ff. och NJA 2004 s. 566. Inom ramen för insolvensförfaranden och i sakrättsliga tvister (vindikationstalan/bättre rättstalan) saknas detta synsätt. I stället är återgången hårt kopplad till egendomen – som om den hade varit densamma hade kunnat återlämnas. Min tolkning av detta har varit att egendomen i sakrättsliga tvister representerar en äganderätt som man blir ”snuvad” på. Det skulle gå att betrakta ersättningen som ett ”äganderättspremium”. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet att man ville tala om äganderätter. Nåväl. Om detta har jag sannolikt sagt mer än någon orkar bry sig om redan. Något som däremot inte har diskuterats särskilt mycket är det, enligt min mening något udda (eller möjligen gammalmodiga?), rättshandlingsbegrepp som insolvensrätten använder sig av, se nedan.s. 463