NJA 2024 s. 150, p. 7.
Hänvisas från p. 4 (s. 462)
1.Den 8 mars 2024 meddelade Högsta domstolen dom i det mål som döpts till Frölunda Café NJA 2024 s. 150. Bakgrunden till tvisten var den caféverksamhet som Frölunda Café hade bedrivit i lokaler hyrda i andra hand av Le Croissant. I hyresförhållandet hade en hyresskuld uppstått för Frölunda Café, som också var franchisetagare till Le Croissant. Hyresskulden var tvistig och frågan avgjordes därför av domstol. I domen fann man Frölunda Café vara skyldig Le Croissant den yrkade hyran. Domen överklagades av Frölunda Café men mycket kort tid därefter ingick parterna ett förlikningsavtal rörande såväl hyresskulderna som verksamheten som bedrevs i lokalen.s. 461
2.Förlikningsavtalet mellan parterna omfattade all Frölunda Cafés verksamhet i lokalen, dvs. såväl inventarier som avtalen med Le Croissant. Genom förlikningsavtalet kvittades hyresskulder, vilka då uppgick till närmare 1,2 miljoner kronor, mot vissa motfordringar som Frölunda Café hade på Le Croissant. Genom förlikningsavtalet förklarades även parternas samtliga mellanhavanden avslutade.s. 461
3.Knappt tre månader senare försattes Frölunda Café i konkurs. Konkursboet väckte talan om återvinning enligt 4 kap. 10 § konkurslagen (1987:672; KL) mot Le Croissant. Enligt konkursboet utgjorde förlikningsavtalet en betalning av skuld och Le Croissant hade därmed att ”utge värdet av det som hade övertagits genom avtalet.”s. 462
4.Konkursboets talan vann framgång i såväl tingsrätt som hovrätt. Förlikningsavtalet skulle alltså enligt domstolarna återvinnas och värdeersättningen skulle enligt domstolarna bestämmas till dagen för förlikningsavtalet. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd ”[…] med utgångspunkt i hovrättens bedömning att förlikningsavtalet innefattar en betalning som ska återgå enligt 4 kap. 10 § konkurslagen och att Le Croissant är skyldigt att ersätta värdet av den egendom som Frölunda Café har utgett.” Det är i sig lite intressant att Högsta domstolen godtog förlikningsavtalet som en betalning, men vi återkommer till det längre fram.s. 462
5.Högsta domstolen formulerar frågan i målet enligt följande ”[…] om ersättningen för egendomens värde ska bestämmas utifrån dess värde när förlikningsavtalet ingicks eller värdet vid återvinningsdomen.”s. 462
6.Högsta domstolen inleder genom att utreda om det är ersättning eller egendom som ska utges, jfr 4 kap. 14 § KL. Helt i linje med såväl lagtexten som utgången i NJA 2010 s. 709 kommer Högsta domstolen fram till att utgångspunkten vid återvinning är att det är egendom som ska utges. Försämringar av återbäringsegendomen som kommer av normalt slitage behöver man inte bry sig om, däremot bör andra typer av försämringar ersättas. Detta följer, i stort sett, av 4 kap. 14 § och 4 kap. 15 § KL. Den slutsats som Högsta domstolen landar i är alltså att värdeersättningen ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen. Det var även vad Högsta domstolen redan i NJA 2010 s. 709 menade utgjorde huvudregeln för värdeersättning.s. 462
7.Även NJA 2010 s. 709 gällde återvinning enligt 4 kap. KL. Skillnaden mellan 2024 års fall och 2010 års fall är att återvinningen i NJA 2024 s. 150 grundade sig på en objektiv återvinningsbestämmelse medan återvinningen i NJA 2010 s. 709 skedde enligt 4 kap. 5 § KL och alltså även innehöll subjektiva rekvisit.s. 462
8.Genom NJA 2024 s. 150 har därmed Högsta domstolen klargjort att dagen för dom är den värdetidpunkt som ska användas såväl vid tillämpning av 4 kap. 5 § KL, som innehåller subjektiva rekvisit, som vid 4 kap. 10 § KL, som endast innehåller objektiva rekvisit.s. 462
9.I NJA 2024 s. 150 var parterna överens om att värdet på egendomen vid tiden för återvinningsdomen var noll. Le Croissant kom därmed i slutänden inte att behöva utge någon ersättning. Det kan även noteras att värdet på egendomen vid förlikningsavtalet (dvs. den ”betalning” som återvanns) inte var särskilt mycket högre (om ens något). I kronor och ören hade det alltså, i detta specifika fall, inte blivit någon större skillnad om dagen för avtalsslutet hade lagts till grund för värdeersättningen.s. 463
10.Högsta domstolens dom innebär dock att det in dubio inte är värdet vid avtalets ingående (möjligen rätteligen ”rättshandlingen”) som ska användas för att bestämma värdeersättningen. Detta värde användes i exempelvis NJA 2003 s. 37. I det fallet var emellertid frågan om värdetidpunkt, av NJAreferatet att döma, inte föremål för tvist. Det måste sammantaget numera sägas stå klart att värdet på återvunnen egendom (som alltså inte kan återbäras) ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen.s. 463