Se 5 kap. 33 a § 1 st. FBL och 7 kap. 13 § FBL, där den senare hänvisar till den första. Det kan noteras att bestämmelsen infördes 1989 i samband med en reform av fastighetsbildningslagen. Före denna tid fanns det ingen möjlighet till förordnande av varken servitut eller nyttjanderätter, utan sakägarna var i så fall nödgade att träffa frivilliga överenskommelser om en rättighets fortsatta existens. Om någon sådant överenskommelse inte kunde komma till stånd kunde dock rättighetsinnehavaren vara berättigad till ersättning. Se t.ex. NJA 1989 s. 20.
Hänvisas från p. 6 (s. 49)
6.Rättighetsinnehavare som omfattas av 7 kap. 29 § 2 st. JB måste normalt agera proaktivt under förrättningen för att förhindra att deras rättighet upphör att existera genom regleringen. Detta sker för nyttjanderätter och avtalsservitut med stöd av en särskild bestämmelse som innebär att rättighetshavaren kan yrka att servitutet eller nyttjanderätten i förrättningen ska förordnas av lantmäterimyndigheten, vilket innebär att rättigheten fortsätter gälla i området när det överförts till den nya fastigheten; även andra sakägare än den aktuella rättighetsinnehavaren kan yrka på ett sådant förordnande.s. 49