Se NJA 1993 s. 7, som dock gällde 8 § anläggningslagen (1973:1149, AL). En viss nyansskillnad kan eventuellt föreligga mellan 5 kap. 6 § 2 st. FBL och 8 § AL, men i praktiken torde skillnaderna vara försumbara. Jfr vidare lönsamhetsvillkoret i 2 kap. 12 § expropriationslagen (1972:719, ExL) där förarbetena (prop. 1972:109 s. 219) explicit stadgar att alla typer av värden, såväl ekonomiska som ideella, ska ingå i lönsamhetsbedömningen.
Hänvisas från p. 4 (s. 48)
4.En prövning som blir aktuell, när olika yrkanden om hur syftet med regleringen kan uppnås inte är kompatibla med varandra, är att lantmäterimyndigheten efter adekvat officialutredning ska välja det alternativ som ”föranleder minsta olägenhet utan att lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras”. Villkoret är inte något ordinärt vinstvillkor, utan i stället ett villkor som innebär att det bästa alternativet ska väljas mot bakgrund av att lönsamheten inte oskäligt får försämras. Det i kronor och ören bästa alternativet är alltså inte det som nödvändigtvis behöver väljas givet att ett alternativt yrkande inte innebär att lönsamheten av projektet oskäligt försämras. Förarbetena talar härav i termer om att det totalekonomiskt bästa alternativet normalt bör väljas. Här kan exempelvis tänkas att intressen av ideell karaktär kan ges viss vikt vid bedömningen av vilket alternativ som bäst uppnår regleringens syfte; i praxis har bl.a. ideellt betonade boendevärden getts prioritet framför ett rent ekonomiskt fördelaktigare alternativ.s. 48