I Stenseles återkallade betalningsuppdrag NJA 1995 s. 25 tycks HD ha ansett att en betalning inte kan återkallas sedan betalaren förlorat rådighet över beloppet, eller i vart fall sedan betalningen kommit mottagaren tillhanda. Det talar i så fall för att återkallelse inte kan ske ända fram till dess att mottagaren fått kunskap om betalningen, vilket hade varit i linje med 7 § avtalslagen. Se även NJA 1999 s. 575, där HD tycks ha utgått från att mottagaren av en kontobetalning ska anses ha fått kunskap om densamma enligt 39 § avtalslagen redan genom mottagandet. Det kan tala för att grunderna för 7 § avtalslagen i och för sig är tillämpliga på kontobetalningar men att mottagaren därvid ska fingeras få kunskap om eller ta del av betalningen redan genom att betalningen kommer mottagaren tillhanda. Även då blir alltså regeln i praktiken att en återkallelse inte är möjlig efter mottagandet. Hur betalningsmottagarens betalningssystem fungerar bör emellertid kunna få betydelse, jämför Skattekontot II NJA 2016 s. 1074 p. 15–18.
Hänvisas från p. 3 (s. 410)
1.Studien tar avstamp i condictio indebiti-relaterad HD-praxis från 80-, 90 och 00-talen. I denna praxis brukade läran om condictio indebiti beskrivas som ”principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag”. Dessa principer angavs ”[ta] sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det fel aktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden”. När domstolen i Royal NJA 2008 s. 392 uttalade sig om condictio indebiti betraktades ”mottagande av betalning som gjorts av misstag” som en ogiltighetsgrund, vilken jämställdes med ”andra s.k. svaga ogiltighetsgrunder” i 29–34 §§ avtalslagen. På samma spår angavs i NJA 2009 s. 182 en misstagsbetalning som mottagits i ond tro om misstaget vara ”ogiltig” i förhållande till mottagaren ”enligt reglerna om condictio indebiti”. I flera av fallen uttalas att huvudregeln vid condictio indebiti är att betalaren har återkravsrätt, men att undantag kan föreligga, särskilt om mottagaren har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i god tro.s. 409
2.Ordvalen i dessa beskrivningar leder tankarna i viss riktning i fråga om hur man ska förstå condictio indebiti-lärans grundläggande struktur och placering i systemet. Synsättet, som kan betecknas ogiltighetsperspektivet, skulle kunna beskrivas på följande sätt.s. 410
3.Talet om ogiltighet och sammankopplingen med reglerna i 3 kap. avtalslagen, vars rubrik är ”Om ogiltighet av rättshandlingar”, ger intrycket att en betalning ska ses som en rättshandling, oavsett om den har skett utan att det funnits en skuld att betala. En rättshandling är per definition bindande. Det betyder att den i princip inte kan krävas tillbaka, i vart fall inte sedan det blivit för sent att göra en återkallelse. I linje med detta har HD i NJA 1994 s. 177 med anknytning till condictio indebiti uttalat att ”det [ligger] i betalningens rättsliga funktion att utgöra en slutlig avveckling av ett mellanhavande”.s. 410
4.En rättshandling kan emellertid vara just ogiltig, om rekvisiten i en ogiltighetsregel är uppfyllda. Då ska prestationen som huvudregel återgå. Eftersom huvudregeln vid condictio indebiti är just återgång blir det också naturligt att betrakta läran som en ogiltighetsregel. Beskrivningen att läran tar sikte på fall av betalning som erläggs under det felaktiga antagandet att en skuld existerar eller att en existerande skuld är större än den i själva verket är, talar då för att det centrala rekvisitet för ogiltighetsrättsföljden är villfarelse om skuld.s. 411
5.Olika perspektiv på eller sätt att förklara en rättsfigur kan föra med sig olika implikationer kring sådant som var gränserna går för rättsfigurens tillämpningsområde, dess skyddsändamål och följdverkningar. Här ska beskrivas vissa implikationer avseende condictio indebiti som följer med ogiltighetsperspektivet.s. 411
6.En första sådan implikation handlar om vem som är lärans skyddssubjekt. Om en betalning är en bindande rättshandling trots att den inte föregåtts av en förpliktelse att betala, men betalningen kan återkrävas genom condictio indebiti, så innebär det att läran utgör en skyddsregel till förmån för betalaren. Att undantag från huvudregeln om återgång kan leda till att mottagaren får behålla pengarna förtar inte detta, eftersom betalaren oavsett har getts en tentativ möjlighet att återkräva något som annars inte ens tentativt hade varit möjligt att återkräva. Det förhållandet att lärans återgångsverkan innebär ett avsteg till betalarens fördel från vad som annars gäller, talar i förlängningen för att viss försiktighet är påkallad vid tillämpningen. Med andra ord påbjuder ogiltighetsperspektivet ett iakttagande av viss generositet gentemot mottagaren när det kommer till att bedöma om det i ett visst fall ska göras undantag från lärans huvudregel om återgång. Detta kan kanske delvis förklara varför svenska domstolar – som Gorton beskrev det i mitten av 00-talet – ”varit tämligen njugga med att i den hithörande typen av tvister tillerkänna den som felaktigt betalat rätt till återbetalning”.s. 411
7.Med ett rekvisit som går ut på att betalaren är i villfarelse om existensen av en skuld följer vidare implikationer om gränsdragningar för lärans tillämpningsområde. Ett sådant skuldvillfarelse-rekvisit leder till att återkravsrätt inte föreligger om betalaren betalar i vetskap om att någon skuld inte existerar eller om betalaren är likgiltig i frågan. Här sker således en gränsdragning, genom vilken dessa slags betalningar blir bestående. Även en avsiktlig betalning av en skuld som uppstått genom ett så kallat osedligt avtal (pactum turpe) avgränsas. En annan gränsdragning sker mot fall där en skuld verkligen existerar eller svarar mot det betalade beloppet, men där betalaren gjort ett misstag i något annat avseende, till exempel när en betalningsförmedlare felaktigt trott att uppdragsgivaren haft betalningsförmåga att ersätta ett utlägg.s. 411
8.Ytterligare en implikation av ogiltighetsperspektivet är att condictio indebiti och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, såsom förklaringsmisstagsbestämmelsen 32 § första stycket avtalslagen och förutsättningsläran, är i princip sidoordnade. Med ogiltighetsperspektivet följer alltså inte någon given logisk ordning i vilken dessa ska tillämpas, annat än att man kan se det som att det av hanteringsregeln lex specialis skulle kunna följa att condictio indebiti ska tillämpas i första hand, såsom ett slags betalningsrättslig specialregel.s. 412