NJA 1999 s. 575 på s. 585. Jämför NJA 1994 s. 177 på s. 183, där tillämpningssituationen preciseras ytterligare på så sätt att condictio indebiti anges ta sikte på fall när någon ”erlägger betalning till en annan i tro att han är skyldig denne beloppet och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. Efter någon tid visar det sig att någon skuld inte förelåg eller att skuldens belopp var lägre än det som betalats.” Samma beskrivning förekommer ordagrant i justitierådet Linds tillägg för egen del i Stångåstaden NJA 1989 s. 224, på s. 239.
Hänvisas från p. 1 (s. 409)
1.Studien tar avstamp i condictio indebiti-relaterad HD-praxis från 80-, 90 och 00-talen. I denna praxis brukade läran om condictio indebiti beskrivas som ”principerna för återkrav av betalningar som skett av misstag”. Dessa principer angavs ”[ta] sikte på fall när någon erlägger betalning till annan under det fel aktiga antagandet att han är skyldig denne beloppet eller när en gäldenär erlägger ett större belopp än den verkliga skulden”. När domstolen i Royal NJA 2008 s. 392 uttalade sig om condictio indebiti betraktades ”mottagande av betalning som gjorts av misstag” som en ogiltighetsgrund, vilken jämställdes med ”andra s.k. svaga ogiltighetsgrunder” i 29–34 §§ avtalslagen. På samma spår angavs i NJA 2009 s. 182 en misstagsbetalning som mottagits i ond tro om misstaget vara ”ogiltig” i förhållande till mottagaren ”enligt reglerna om condictio indebiti”. I flera av fallen uttalas att huvudregeln vid condictio indebiti är att betalaren har återkravsrätt, men att undantag kan föreligga, särskilt om mottagaren har tagit emot och inrättat sig efter betalningen i god tro.s. 409