Jämför Danielsson, JT 2011–12 s. 885 ff. och Lennander, Festskrift Håstad, s. 442. Jämför även HD:s uttalande i Royal NJA 2008 s. 392 (s. 401) om att ”godtrosskyddet i andra avseenden inte är mer långtgående vid mottagande av betalning som gjorts av misstag än vid andra s.k. svaga ogiltighetsgrunder” (min kursivering).
Hänvisas från p. 1 (s. 406)
1.Beskrivningar av läran om condictio indebiti som förekommer i svensk doktrin går oftast ut på att lärans tillämpningsområde avser betalningar som skett av misstag, framför allt – men inte nödvändigtvis uteslutande – i form av betalarens villfarelse om en skulds existens eller storlek. Vidare brukar anges att återbetalningsskyldighet är huvudregeln, men att undantag kan föreligga om mottagaren i befogad god tro har tagit emot och inrättat sig efter betalningen eller om betalningen varit en disposition. Den etablerade beskrivningen ger intrycket att en villfarelse eller något annat relevant misstag hos betalaren utgör ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att huvudregeln om återkravsrätt ska aktualiseras. Annars får mottagaren behålla pengarna. Misstaget kan i så fall ses som en särskild ogiltighetsgrund och condictio indebiti som en särskild regel för ogiltigförklarande av en annars bindande rättshandling. Med denna uppfattning är det rimligt att beskriva det som att condictio indebiti framför allt tillhandahåller ett skydd för betalaren och inte i första hand betalningsmottagaren. Synsättet kan sägas vara förenligt med lärans romerskrättsliga bakgrund. En felaktig utbetalning benämndes i romersk rätt solutio indebiti, medan condictio indebiti var den talan genom vilken beloppet krävdes tillbaka. En förutsättning för återkravsrätt var att betalningen skett till följd av en ursäktlig villfarelse hos betalaren.s. 406