Jämför Danielsson, JT 2011–12 s. 885 ff. och Lennander, Festskrift Håstad, s. 442. Jämför även HD:s uttalande i Royal NJA 2008 s. 392 (s. 401) om att ”godtrosskyddet i andra avseenden inte är mer långtgående vid mottagande av betalning som gjorts av misstag än vid andra s.k. svaga ogiltighetsgrunder” (min kursivering).
Hänvisas från p. 1 (s. 406)
1.Beskrivningar av läran om condictio indebiti som förekommer i svensk doktrin går oftast ut på att lärans tillämpningsområde avser betalningar som skett av misstag, framför allt – men inte nödvändigtvis uteslutande – i form av betalarens villfarelse om en skulds existens eller storlek. Vidare brukar anges att återbetalningsskyldighet är huvudregeln, men att undantag kan föreligga om mottagaren i befogad god tro har tagit emot och inrättat sig efter betalningen eller om betalningen varit en disposition. Den etablerade beskrivningen ger intrycket att en villfarelse eller något annat relevant misstag hos betalaren utgör ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att huvudregeln om återkravsrätt ska aktualiseras. Annars får mottagaren behålla pengarna. Misstaget kan i så fall ses som en särskild ogiltighetsgrund och condictio indebiti som en särskild regel för ogiltigförklarande av en annars bindande rättshandling. Med denna uppfattning är det rimligt att beskriva det som att condictio indebiti framför allt tillhandahåller ett skydd för betalaren och inte i första hand betalningsmottagaren. Synsättet kan sägas vara förenligt med lärans romerskrättsliga bakgrund. En felaktig utbetalning benämndes i romersk rätt solutio indebiti, medan condictio indebiti var den talan genom vilken beloppet krävdes tillbaka. En förutsättning för återkravsrätt var att betalningen skett till följd av en ursäktlig villfarelse hos betalaren.s. 406
2.Läran om condictio indebiti har utvecklats i praxis, låt vara med beaktande av rättspolitiska argument med mera som har förts fram i litteraturen. Det innebär att en rättvisande beskrivning av läran av nödvändighet måste bygga på en studie av praxis. Även om den ovan återgivna etablerade condictio indebitibeskrivningen förekommer i flera HD-avgöranden, har HD också i fall med anknytning till condictio indebiti under de senaste 30 åren närmast regelmässigt betonat att lärans tillämplighet bygger på att det ska ha skett en betalning eller förmögenhetsförskjutning utan rättsgrund. Det har ifrågasatts om inte dessa uttalanden endast utgör ett slags boilerplate-formuleringar utan bakomliggande intentionsdjup, de har sagts ge uttryck för icke nödvändiga överbyggnader till ett rättsinstitut som står på egna ben, och har dessutom betraktats som begrepps juridiska resonemang som inte låter sig förenas med sunt förnuft. Men på andra sidan har andra lyft fram att uttalandena innehåller nycklar som kan användas för att avgöra gränsdragningsfrågor, och det har till och med argumenterats för att det inte är misstag utan avsaknaden av rättsgrund som grundar betalarens återkravsrätt, och att condictio indebiti-läran sedan kan användas till att ge mottagaren rätt att behålla medlen. Mottagarens avsaknad av rättsgrund – eller med andra ord betalarens bibehålla rättsgrund – utgör då själva rekvisitet för återkravsrätten medan ett betalningsmisstag endast är en faktiskt omständighet som skulle kunna subsumeras under detta rekvisit. Det förekommer alltså två diametralt olika uppfattningar som skiljer sig åt inte bara när det gäller själva regelinnehållet, utan också beträffande vad läran om condictio indebiti närmare bestämt reglerar. Det ena synsättet utgår från att läran positivt reglerar betalarens återkravsrätt och det andra från att den rätten följer av andra regler men negativt kan elimineras efter vad som följer av läran.s. 407
3.Syftet med artikeln är att, genom en närstudie av condictio indebiti-anknuten HD-praxis från de senaste decennierna, ge en rättvisande beskrivning av läran som den ser ut i modern svensk rätt. Fokus i studien ligger till stor del på HD:s ordval och vilka betydelser och funktioner dessa ord getts genom domstolens användning av dem i sin tillämpning. Studien aktualiserar frågor om condictio indebiti-lärans förhållande till det avtalsrättsliga regelverket, om rättshandlingar av olika slag och om två olika tillitsgrundsatser. Även förhållandet till principer om laga fång diskuteras. Bland andra följande slutsatser dras. Condictio indebiti bör inte beskrivas som en ogiltighetsregel. Läran, som den har utvecklats på senare tid, är en skyddsregel till förmån för betalningsmottagaren. Den kopplar till tankar om laga fång, att det krävs en rättslig grund för ägander ättsförvärv och utgångspunkten att besittning av egendom inte konstituerar en sådan grund. Den kopplar till en avtalsrättslig distinktion mellan rättshandlingar som grundar förpliktelser och fullgörelserättshandlingar, och till ett slags avtalsrättslig logik som bygger på att en fullgörelserättshandling i princip inte kan existera utan en förpliktelse.s. 409