4 · HD jämte kommentarer

1.Frågan i HD var primärt hur proportionalitetsbedömningen kan göras i en detaljplan när det finns motstående allmänna och enskilda intressen. Två särskilda frågor som aktualiserades i HD var vilken betydelse en byggrätt enligt gällande (äldre) plan ska ges vid proportionalitetsbedömningen när denna går förlorad genom ny detaljplan samt vilken betydelse som ska ges till pågående markanvändning (bostadsändamål) som blir planstridig enligt den nya planen.s. 922

2.Efter en allmän bakgrundsbeskrivning av fallets omständigheter gör HD en genomgång av vilka regler i PBL som aktualiseras vid planläggningssituationer, med särskilt vikt vid de skydd som finns i PBL för enskildas intressen och som behöver beaktas vid detaljplanens utformning.s. 922

3.HD inledde domskälen med att generellt upplysa om att PBL innehåller utförliga anvisningar om hur olika intressen ska beaktas vid detaljplaneläggning. För allmänna intressen gäller i detta avseende bl.a. att de markområden som berörs av planläggningen ska ges en användning för det eller de ändamål som marken är bäst lämpad för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Markanvändningen ska vidare bestämmas och utformas på ett sätt som inte innebär fara för människors hälsa eller säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt. Dessa två bestämmelser har en mycket allmän formulering och relativt bred träffyta. Bestämmelserna torde utgöra något av ledstjärnor för planläggningen då de bl.a. anger (det möjligen uppenbara) att samhällets markresurser ska användas på bästa möjliga sätt samt att det fysiskt planerade inte får ge upphov till (alltför stora) negativa effekter (dvs. betydande olägenheter) på omgivningen. Noterbart är att dessa negativa effekter inte är avgränsade till en specifik situation, utan kan omfatta i princip allt som är negativt för omgivningen; utöver effekter som i mer allmän mening är farliga för människors hälsa eller säkerhet utgör bestämmelsen även ett skydd för enskildas intressen som inte får drabbas av betydande olägenhet genom detaljplanen.s. 922

4.Noterbart är att det, sett till omständigheterna i fallet, finns ytterligare ett ganska stort antal relevanta bestämmelser i 2 kap. PBL för vilka allmänna intressen som ska beaktas vid planläggningen. Dessa berörde dock inte HD explicit i domskälen. Bland annat ska mark planläggas för bebyggelse enbart om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet, och marken måste även vara lämplig för ändamålet med hänsyn till förekomsten av bullerstörningar, risk för olyckor och andra liknande aspekter för skyddet av människors hälsa och säkerhet. Planläggningen ska dessutom syfta till att lokalisera bebyggelse till platser som tar hänsyn till stads- och landskapsbilden och intresset av en god helhetsverkan sett till dessa aspekter. Mycket övergripande kan man säga att nämnda bestämmelser anger ett antal allmänna intressen som behöver beaktas vid de lämplighetsprövningar som kommunen måste göra och att utgångspunkten för hur dessa bedöms är vilket eller vilka ändamål som planläggningen eller en del av planläggningen sker för. Ändamålet för den tänkta bebyggelsen i planen styr alltså i ganska stor utsträckning vad som är en lämplig markanvändning för den aktuella platsen och i förlängningen vilka allmänna intressen som ska balanseras mot de enskilda.s. 922

5.HD gör även en övergripande redogörelse av vilka regler till skydd för enskildas intressen som ska prövas vid planläggningen. En utgångspunkt är att planläggning ska ske med hänsyn till både allmänna och enskilda intressen enligt 2 kap. 1 § PBL. HD upplyste här om att PBL innehåller relativt utförliga och konkreta regler för hur enskilda intressen ska beaktas vid planarbetet samt att den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 1 § PBL utgör en egen rättsregel som kompletterar dessa övriga (mer preciserade) bestämmelser som återfinns på olika håll i planlagstiftningen.s. 923

6.Vid en proportionalitetsbedömning enligt 2 kap. 1 § PBL måste planläggningen ske på ett sätt som gör att det finns en rimlig balans mellan nyttan av ett beslut och konsekvenserna som beslutet innebär för motstående intressen. I anslutning till denna beskrivning knyter HD an till en annan princip som utvecklats i praxis om att kommunen, trots stöd i en konkret bestämmelse, ”… måste avstå från att besluta på ett visst sätt, där det i och för sig föreligger författningsstöd, om de negativa följderna för den enskilde inte står i rimlig proportion till de motstående allmänna eller enskilda intressen som kommunen vill tillgodose.” En fristående proportionalitetsbedömning kan alltså leda till att planläggningen inte har en rimlig balans mellan motstående intressen och därför inte kan genomföras trots att planinnehållet förvisso kan ha stöd i andra delar av PBL.s. 923

7.Vidare upplyste HD om att detaljplanen med hänsyn till skyddet av enskildas intressen, utöver att betydande olägenhet inte får uppkomma, även måste vara utformad med skälig hänsyn till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Bestämmelsen är en precisering av proportionalitetsbedömningen som ska göras enligt 2 kap. 1 § PBL. Tillämpningen har en relativt bred träffyta och omfattar många typer av situationer, men ett exempel från praxis är när en plan utformas på ett sätt så att en befintlig gemensamhetsanläggning behövts omprövas, vilket under vissa omständigheter ansetts strida mot att tillräcklig hänsyn inte tagits till befintliga förhållanden enligt 4 kap. 36 § PBL. En intressant aspekt som HD berörde mycket kort, och som är lätt att förbigå av bara farten vid läsningen av domskälen, var framhållandet av betydelsen av kommunens utredning och redogörelse för hur olika intressen skulle komma att påverkas genom den nya detaljplanen. HD berörde aspekten i kontexten av att en domstol har att pröva om detaljplanen strider mot någon rättsregel, och således om kommunen hållit sig innanför det handlingsutrymme som planlagstiftningen ger. För att en domstol ska kunna göra en bedömning av huruvida kommunen hållit sig innanför detta handlingsutrymme fordras adekvata utredningar och redogörelser av kommunens överväganden, ställningstaganden och intresseavvägningar under planprocessen.s. 923

8.Att HD lyfter upp dessa aspekter i domskälen framstår som naturligt, främst eftersom flera av PBL:s regler är uppbyggda kring proportionalitetsaspekter. HD använder dock inte ordet proportionalitet i denna del av domskälen, utan istället att kommunens prövning rör lagligt grundade skälighetsöverväganden. Ordvalet har dock mindre betydelse eftersom det HD framstår försöka förmedla och förklara är att många av de överväganden som ligger till grund för detaljplanens innehåll och utformning har stöd i bestämmelser som innebär att olika intressen behöver balanseras mot varandra. Om det saknas en mer ingående redogörelse och förklaring i planhandlingarna över hur dessa avvägningar skett under processen som lett fram till den antagna detaljplanen är det svårt för någon utomstående – exempelvis en domstol – att kunna bedöma om kommunen hållit sig innanför sitt handlingsutrymme och i förlängningen om intresseavvägningarna som gjorts är adekvata och uppfyller kravet på proportionalitet.s. 924

9.HD lyfte här fram att planbeskskrivningen, som alltid ska finnas tillsammans med detaljplan, är av stor betydelse och att domstolen behöver bedöma om beskrivningarna i denna tillräckligt tydligt återspeglar de överväganden som gjorts under planprocessen. Noterbart är att planbeskrivningen enbart är vägledande, men trots detta kan få stor och ibland avgörande betydelse vid tolkning av en detaljplan där det är otydligt vad som faktiskt gäller.s. 924

10.För att detaljplanen och skälen bakom detaljplanen ska kunna bedömas fordras alltså en adekvat redovisning av hur kommunen gått tillväga vid intresseavvägningar och dylikt. Denna information är även central att få tillgång till om man berörs av planen eftersom det ger en förståelse för skälen som ligger bakom att mitt enskilda intresse kommer påverkas, och redogörelsen bör även ge en förståelse för på vilket och i vilken omfattning intresset påverkas. En detaljplan torde vidare kunna upphävas om det finns brister i dessa redogörelser då konsekvenserna av planen i detta avseende kan vara svåra att bedöma för den enskilde. När det kommer till förlusten av byggrätten tog HD utgångspunkt i PBL:s regler om genomförandetid för en detaljplan. Genomförandetiden ska bestämmas till minst fem år och högst 15 år. Riktmärket är att tiden ska bestämmas mot bakgrund av att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen under genomförandetiden. HD förklarade att en antagen detaljplan (som vunnit laga kraft) gäller tills den ändras eller upphävs, samt att en detaljplan normalt inte får ändras eller upphävas under genomförandetiden om någon fastighetsägare som berörs motsätter sig detta. Efter att genomförandetiden har gått ut kan en detaljplan dock upphävas eller ändras utan hinder av rättigheter som uppkommit genom planen.s. 925

11.Att HD lägger vikt vid genomförandetiden och aspekter som hör till denna är mycket intressant. Ett huvudsyfte med att ha en förutbestämd genomförandetid är att den ger en väldigt god förutsägbarhet för såväl fastighetsägare, kommun och andra som är berörda av planen över vilka rättigheter och skyldigheter som uppkommer för respektive av planen berörd part. Bakgrunden är att ett syfte med detaljplaneinstitutet är att med bindande verkan slå fast vad som rättsligen gäller inom planområdet och således ge de som berörs en förutsägbarhet för vad som går att förvänta sig kommer ske om planen genomförs. Exempelvis ska åtgärder som är i enlighet med planen tillåtas, medan åtgärder som motsatsvis står i strid med planen inte går att genomföra om åtgärden inte faller in under s.k. mindre avvikelse.s. 925

12.För fastighetsägare inom planområdet, som inte sällan är de som ska genomdriva exploateringsåtgärder, ger genomförandetiden alltså en garanti och säkerhet om att kunna bygga i enlighet med planen. Detta ger i förlängningen en ekonomisk trygghet eftersom byggrätterna i detaljplanen med säkerhet ska gå att realisera under genomförandetiden, vilket är väsentligt även från kreditsäkerhetssynpunkt. Att genomförandetiden kan ses som en slags ekonomisk försäkring för fastighetsägare befästs vidare genom att dessa normalt har rätt till skadestånd från kommunen om man av någon anledning inte skulle få bygga i enlighet med planen. När kommunen antagit en plan som vinner laga kraft kan man alltså se det som att kommunen samtidigt garanterar att planens innehåll går att realisera, och om det visar sig att detta inte skulle vara möjligt under genomförandetiden, blir kommunen skadeståndsskyldiga gentemot de som lider skada av att rättigheter som uppkommit i planen inte går att realisera så som var tänkt vid antagandetidpunkten.s. 926

13.Kommunens skadeståndsskyldighet gäller dock som antytts ovan enbart inom genomförandetiden. Efter att den löpt ut upphör alltså rätten till ersättning enligt PBL för förluster som uppkommer till följd av att kommunen ändrar eller antar en ny detaljplan med ett annat innehåll.s. 926

14.Enligt HD ska förlust av en outnyttjad byggrätt i detaljplan anses falla utanför tillämpningen av 4 kap. 36 § PBL och den hänsyn som ska tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden. Förklaringen är att bestämmelsen i första hand utgör ett skydd för den pågående markanvändningen och ”… i princip inte [innefattar] ett intresse att i framtiden kunna utnyttja en byggrätt.” Slutsatsen som HD drog var därför att PBL inte innehåller någon uttrycklig regel som ger skydd åt outnyttjade byggrätter som går förlorade genom antagande av en ny detaljplan; PBL:s inställning är tvärtom det motsatta i avseendet att kommunen kan besluta om förändringar som gör att byggrätterna går förlorade utan konsekvens för kommunen.s. 926

15.Att PBL genom sina bestämmelser på ett mycket tydligt sätt ger uttryck för denna inställning till byggrätter som inte realiserats under genomförandetiden ledde HD in på ytterligare en intressant aspekt i form av vad fastighetsägare som drabbats av dessa förluster haft att räkna med kan inträffa. PBL:s tydlighet i denna fråga innebar enligt HD att en ägare haft anledning att räkna med att det fanns en risk för att outnyttjade byggrätter kan gå förlorade efter genomförandetidens utgång genom att kommunen exempelvis antar en ny detaljplan med ett annat innehåll. Detta förutsägbarhetsargument, eller en ägares legitima förväntningar som det ibland benämns, ligger väl i linje med vad exempelvis europadomstolen lagt vikt vid i proportionalitetsbedömningar som rört tvångsvis markåtkomst.s. 926

16.Även om HD inte uttryckligen använder begreppet legitima förväntningar är andemeningen i domskälen att det finns omständigheter i form av PBL:s bestämmelser som gör att ägarens legitima förväntningar normalt är att byggrätten kan gå förlorad efter genomförandetiden. Några legitima förväntningar att utan begränsning i tiden kunna bygga i enlighet med en plan vars genomförandetid löpt ut finns därför normalt inte; tvärtom borde den legitima förväntningen normalt vara att byggrätten kan förloras vid passivitet.s. 927

17.HD stängde dock inte helt dörren för att det trots det nyss sagda kan finnas speciella omständigheter och förutsättningar som gör att ägaren trots allt haft ”… en befogad förväntan och ett så skyddsvärt intresse av att en byggrätt inte förloras vid en ny detaljplan att detta förhållande ändå bör ges betydelse…”s. 927

18.Förklaringen som HD gav var att det kan finnas så pass särpräglade omständigheter att det inte framstår som rimligt sett till proportionalitetbedömningen enligt 2 kap. 1 § PBL att byggrätten går förlorad genom en ny detaljplan. En fristående proportionalitetsbedömning skulle alltså kunna underkänna en ny detaljplan som innebär att outnyttjade byggrätter går förlorade. HD betonade dock att det just måste vara fråga om mycket särpräglade omständigheter för att detta överhuvudtaget ska kunna bli fallet eftersom 4 kap. 40 § PBL tydligt anger att lagstiftarens inställning är att dessa typer av rättigheter kan falla och gå förlorade efter genomförandetiden. Uttalandet är intressant eftersom det ytterligare befäster tidigare praxis om att det inte räcker för kommunen att ha stöd i en uttrycklig regel eftersom åtgärden även måste vara proportionerlig enligt den allmänna bestämmelsen om hänsyn till såväl enskilda som allmänna intressen. Den nya detaljplanen innebar att fastighetens pågående markanvändning för bostadsändamål blev planstridig. HD upplyste att detta förhållande inte hindrar att fastigheten även fortsättningsvis kan användas som bostad genom den befintliga villan, att det fortsatt finns möjlighet att utföra underhållsåtgärder på bostadsbyggnaden samt att bygglov i viss utsträckning kan beviljas för planstridiga åtgärder (som räknas som mindre avvikelse och inte går emot planens syfte).s. 927

19.En central omständighet i det aktuella fallet var att bostadshuset inte skulle vara möjligt att återuppbygga om det förstörs eller rivs eftersom ett återuppbyggande skulle vara planstridigt. Något bygglov skulle alltså inte kunna beviljas för den typen av åtgärd. Att pågående markanvändning skulle bli planstridig i en ny detaljplan kan därför ha en relativt stor negativ ekonomisk effekt på fastighetsägaren. Situationen har dock förutsetts av lagstiftaren som infört en bestämmelse om rätt till ersättning vid nekat bygglov vid förstörd eller riven byggnad, vilken utgör ett undantag från huvudregeln om att planskador inte ersätts. HD berörde kort regeln i domskälen och konstaterade att en ägare normalt har rätt till ersättning om ett återuppbyggande inte tillåts vid dessa nämnda förutsättningar.s. 928

20.För situationen i det aktuella fallet innebär det att ersättning ska utgå enligt expropriationslagens ersättningsbestämmelser i händelse av att byggnaden förstörs, vilket normalt innebär en ersättning enligt marknadsvärdet plus ett påslag med 25 %. Om byggnaden förstörts på annat sätt än genom olyckshändelse fordras dock att skadan är kvalificerad (betydande skada i förhållande till värdet av den berörda delen) för att ersättning ska bli aktuellt. För båda dessa situationer torde det vidare bli aktuellt att göra toleransavdrag från ersättningen motsvarande beloppet för betydande skada, dvs. vad ägaren behöver tåla utan ersättning när byggnaden förstörts på annat sätt än genom olycka. Vad som utgör betydande skada är vidare mycket oklart, och kan i hög grad variera med förutsättningarna, men en nivå som brukar nämnas i doktrinen, och som baserats på äldre praxis från byggnadslagen, är en marknadsvärdeminskning motsvarande 10–20 % av det oskadade marknadsvärdet; huruvida hänsyn i detta avseende även ska tas till skadans magnitud i absoluta tal är osäkert då det, till skillnad från den näraliggande kvalifikationsgränsen avsevärt försvårande, inte tas upp i förarbetena till regeln. Vid en fristående proportionalitetsbedömning torde dock skadans storlek i absoluta tal vara en av parametrarna som behöver beaktas.s. 928

21.Det är vidare värt att notera att den aktuella ersättningsregeln bygger på en äldre princip om att en befintlig byggrätt, som representeras av en fysisk byggnad och alltså är realiserad, i princip ska anses gälla obegränsat i tiden. Den pågående markanvändningen som den fysiskt anbragda byggnaden representerar är alltså som ett utgångsläge skyddad, trots att en mindre eller ingen byggrätt för det aktuella ändamålet ansetts vara det lämpliga i en senare antagen detaljplan. Att lagstiftaren valt denna utformning med ersättning, och inte en undantagsregel om att byggnaden trots planstridighet ska få återuppföras vid exempelvis en olyckshändelse, kan främst förklaras av det allmänna intresse som ligger bakom den förändrade markanvändningen. Skyddet för ägaren ligger alltså i ersättningen, främst eftersom denna utformning gör det enklare att långsiktigt styra om markanvändningen inom planområdet i den riktning som gynnar kommunen och det allmänna intresset på (enligt kommunen) bäst tänkbara sätt.s. 928

22.Om förevarande fall används för att illustrera detta kan man säga att i det fall bostadshuset förstörs så är det mer ändamålsenligt, sett till vad kommunen vill åstadkomma med detaljplanen, att betala ersättning till ägaren för liden skada än att låta denne återuppbygga huset för bostadsändamål. Kommunens uppfattning är att bostadsändamål är en olämplig markanvändning inom området, och vill långsiktigt styra om markanvändningen mot kontor, industri och annan verksamhet som inte omfattar bostäder.s. 929

23.Om den befintliga bostadsbyggnaden kunde återuppföras om den förstörts motverkar detta alltså planens syfte och det allmänna intresse kommunen vill genomdriva. Samtidigt skulle det många gånger inte vara proportionerligt att genomföra dessa typer av förändringar utan någon form av ersättningsgaranti för den pågående markanvändningen. Förevarande ersättningsregel gör alltså att ägarens intresse i viss mån skyddas samtidigt som ersättningsalternativet långsiktigt gör att det allmänna intresset går att realisera då den gör planens innehåll mer proportionerligt. Det kan även poängteras att det inte är säkert att en detaljplan som innebär att pågående markanvändning blir planstridig är proportionerlig enbart för att det utgår ersättning vid ett framtida nekat återuppförande; det kan fortsatt vara så att planen inte uppfyller 2 kap. 1 § PBL och således inte kan antas på grundval av den inte uppfyller kraven på proportionalitet. Möjligheten till ersättning gör det dock betydligt enklare att uppnå proportionalitet. HD började bedömningen av det aktuella fallet med att återknyta till kommunens utredningsplikt och redogörelse av gjorda intresseavvägningar. I domskälen konstaterade HD att kommunen på ett tydligt sätt angett vilka samhälleliga skäl som ligger bakom syftet med planen och att man på ett adekvat sätt redovisat hur berörda intressen kommer påverkas. Som framgått i ovan är en adekvat utrednings- och redogörelsegrad av kommunens överväganden och intresseavvägningar av stor vikt för att en domstol (eller någon annan) överhuvudtaget ska kunna göra en bedömning av om det finns en rimlig balans och proportionalitet mellan motstående intressen. Utan att gå närmare in på vilka dessa skäl och syften var för den specifika planen gjorde HD ett ställningstagande där man uttalade att: ”De anförda allmänna och enskilda intressena framstår som starka och bör väga tungt vid en proportionalitetsbedömning.”s. 929

24.Planens syfte och andra mer specifikt angivna skäl ska alltså enligt HD ”väga tungt” vid proportionalitetsbedömningen. Hur avvägningen görs i praktiken är dock fortsatt mycket svårt; teoretiskt kan man tänka sig två vågskålar på vardera sida om varandra, eller alternativt en fjädervåg, där olika intressen adderas för att se hur utslaget på mätinstrumentet förändras. I praktiken går det dock inte att använda sig av ett mer naturvetenskapligt angreppssätt för att avgöra vad som väger tyngst, utan domstolen är hänvisad att med ledning av rättskällorna samt förutsättningar och faktorer i det specifika fallet resonera sig fram med stöd av något som – något slarvigt – kan beskrivas som en ”rimlighetsanalys” vid proportionalitetsbedömningen.s. 930

25.När det kommer till frågan om förlusten av byggrätt genom den nya planen anförde HD att fastighetsägaren inte haft anledning att förutsätta att byggrätten för bostadsändamål skulle bestå efter genomförandetidens utgång av 1987 års plan. HD berörde särskilt tidsaspekten genom att betona att det mellan den nya planen och genomförandetidens utgång förflutit lång tid och att detta särskilt talar för att ägaren borde haft att räkna med att byggrätten kunde gå förlorad genom ny detaljplan. Desto längre tid som går, desto högre anledning för fastighetsägaren att räkna med att outnyttjade byggrätter kan gå förlorade.s. 930

26.En annan aspekt som HD lyfte fram vid bedömningen av om byggrättsförlusten var proportionerlig var att 1987 års plan redan hade kontor som huvudsaklig markanvändning såväl för området som för den specifika fastigheten; bostadsändamål kunde enbart tillåtas efter en särskild lämplighetsprövning. HD utvecklade i domskälen inte närmare varför detta var av betydelse för proportionalitetsbedömningen, men det går att misstänka att det är en faktor som normalt påverkar ägarens förväntningar om vad som kan komma att ske inom området och även på den egna fastigheten. Sett till just detta falls förutsättningar går det att tänka sig att det framträdande och förhärskande kontorsändamålet i 1987 års plan gör att det så att säga ligger i farans riktning att området långsiktigt kan komma att få en karaktär som gör det mindre lämpligt eller till och med olämpligt för bostadsändamål. Att en ny detaljplan som inte innehåller någon byggrätt för bostadsändamål är därför, även av denna anledning, något som borde falla inom ägarens legitima förväntningar för hur området potentiellt kan komma att utvecklas över tid.s. 930

27.Sammantaget drog HD slutsatsen att omständigheterna i fallet innebar att någon vidare hänsyn till byggrättsförlusten inte behövde tas, vilket innebar att detaljplanen för just denna fråga är proportionerlig.s. 931

28.Den andra stora frågan i fallet var vilken hänsyn som skulle tas till att pågående markanvändning (bostadsändamål) blev planstridig vid proportionalitetsbedömningen. HD konstaterade att den nya detaljplanen ”… onekligen innebär tydliga nackdelar” för fastighetsägaren samt förändrar ”… karaktären på den nära omgivningen och möjliggör förhållandevis hög kommersiell bebyggelse runt villan och fastigheten.” Bostadsbyggnaden blev så att säga insprängd mellan dessa andra ändamål och verksamheter.s. 931

29.Vid bedömningen om dessa negativiteter är något som bör tålas av fastighetsägaren knöt HD återigen an till principen om ägarens legitima förväntningar och omständigheten att markanvändningen sedan lång tid tillbaka styrts om från bostadsändamål till andra typer av verksamheter som har en mer kommersiell och (för bostadsändamål) störande prägel, exempelvis genom att dessa verksamheter alstrar mer trafik till och från området jämfört med en bostad eller transporter av farligt gods.s. 931

30.HD anförde i detta avseende att en fastighetsägare i området har haft att räkna med att samhällsutvecklingen kommer fortsätta omvandlas i denna riktning. Att markanvändningen styrts om från bostadsändamål till andra verksamheter var alltså inget som skedde abrupt genom den nya planen, utan var resultatet av en successiv omvandlingsprocess, vilket kommer påverka vilka legitima förväntningar ägaren borde haft över vad som kan komma att ske från ett markanvändningsperspektiv.s. 931

31.Sammanfattningsvis blev HD:s slutsats att inte heller omständigheten att pågående markanvändning blev planstridig var något som var oproportionerligt betungande. Den nya detaljplanens negativa effekter var därför inte mer omfattande än att de ska tålas. Det förelåg med andra ord en rimlig balans mellan nyttan av den aktuella detaljplanen och dess negativa effekter för fastighetsägaren, vilket gjorde att den skulle antas och tillåtas vinna laga kraft.s. 931