Se t.ex. prop. 1971:122 s. 189 och NJA 2007 s. 695. Se vidare Landeman, M., Markåtkomstersättning 2022 s. 394 ff. och s. 400 ff. Poängterbart är att det är ekonomisk skada som ersätts i dessa fall, och alltså inte fråga om några ideella ersättningsposter.
Hänvisas från p. 2 (s. 917)
1.normalt inte ersättningsgill skada För att få en bättre kontextuell förståelse, dels för proportionalitetsbedömningen enligt PBL i allmänhet, dels för HD:s resonemang i den aktuella domen, är det bra att ha viss inblick i plan- och bygglagstiftningens systematik gällande skador som uppkommer på enskilda intressen genom den fysiska planeringen. Utgångspunkten är att dessa s.k. planskador inte utgör ersättningsgill skada, utan är något som exempelvis en fastighetsägare inom ett planområde får bära själv. Vissa situationer omfattas dock av särskilda ersättningsregler som återfinns i 14 kap. PBL, men dessa är undantag från huvudprincipen. I normala fall utgår det alltså inte någon ersättning för planskador, utan ”räddningen” för ägaren är att argumentera för att planens utformning inte utgör en rimlig balans mellan motstående intressen och därmed inte är proportionerlig och inte ska antas med detta innehåll.s. 917
2.Frånvaron av ersättning för planskador skiljer sig åt jämfört med andra typer av situationer där ett allmänt intresse ska realiseras delvis på bekostnad av enskildas intressen. Vid expropriation och andra liknande ianspråktaganden är den skadelidande garanterad full ersättning för förlusten. Även vid mycket små intrång, som i strikt ekonomisk mening inte påverkar fastighetens marknadsvärde, ska det utges ersättning till ägaren eftersom det trots allt är något som gått förlorat för denne, även om marknaden inte håller med om detta. Även vid andra typer av markåtkomstsituationer, exempelvis vid företagsskador, miljöskador och vissa rådighetsinskränkningar, utgår ersättning givet att skadan är kvalificerad. Små skador ersätts alltså inte i dessa senare situationer, utan skadan måste bl.a. nå över en viss tröskel för att bli ersättningsgill. Är skadan av en viss magnitud, eventuellt i kombination med andra faktorer, skulle det många gånger inte framstå som proportionerligt att genomföra ingreppet i frånvaro av ersättning, dvs. ersättningen är normalt den faktor som gör ett offentligt ingrepp proportionerligt. I frånvaro av ersättning skulle många offentliga ingrepp alltså inte vara möjliga att genomföra då det inte föreligger en rimlig balans mellan det som vinns och bördan för den enskilde.s. 917
3.Plan- och bygglagens avsaknad av ersättningsregler för planskador har, för vissa typer av situationer, varit utsatt för hård kritik. Kritiken har varit skarp och frånvaron av ersättningsregler har bl.a. beskrivits som ett ”systemfel” och som en ”svaghet” i plan- och bygglagen.s. 918
4.Huvudargumentet i kritiken är att det inte framstår som ändamålsenligt att samhällsekonomiskt lönsamma detaljplaner inte kan antas och realiseras när planens effekter på vissa enskilda intressen är oproportionerliga.s. 918
5.Om det fanns möjlighet att under vissa särskilda omständigheter utge ersättning för skadorna i dessa situationer skulle dock proportionalitet normalt uppnås eftersom ersättningen kan vara den avgörande faktorn som gör att ingreppet går från att vara i orimlig balans till att bli just proportionerligt. Samhällsekonomiskt skulle detta vara en bättre lösning då lönsamma planer skulle kunna genomföras samtidigt som kostnaderna i form av försämringar för enskildas intressen fördelas över skattekollektivet. Ersättningen gör med andra ord att bördorna från planen utjämnas och inte behöver bäras upp av den enskilde ensam.s. 918
6.Att systemet inte är ändamålsenligt gäller i synnerhet vid en jämförelse med andra delar av området för tvångsvis markåtkomst och offentliga ingrepp, där skadorna kan vara minst lika stora och betungande för den enskilde som i PBLkontexten; i dessa fall genomförs dock samhällsekonomiskt önskvärda projekt trots allt eftersom det just utges ersättning för skadorna, vilket normalt gör besluten proportionerliga. Utan ersättning hade det dock normalt inte varit möjligt att genomdriva projekten tvångsvis.s. 918
7.Det anförda om PBL:s systematik och frånvaro av ersättning för planskador gör proportionalitetsbedömningarna vid dessa situationer, slarvigt uttryckt, extra viktiga eftersom alla skador som bedöms vara proportionerliga normalt behöver tålas av den som skadorna drabbar. Omvänt går inte projekt som bedöms vara oproportionerliga utan ersättning att genomföra trots att dessa kan vara mycket lönsamma från samhällsekonomisk synpunkt. Det är alltså inte möjligt att som på andra håll inom fastighetsrätten gå den alternativa vägen genom ersättningen för att göra oproportionerliga ingrepp proportionerliga, vilket gör att den fysiska planeringen måste bedrivas med hänsyn till att planskador normalt behöver tålas upp till en nivå där skadorna inte längre är proportionerliga. Detta är inte helt enkelt, vilket illustreras av den relativt omfattande praxis som finns från markoch miljööverdomstolen.s. 918
8.En fråga som vi ska återkomma till i slutet av artikeln är om det finns anledning att ifrågasätta rådande system, med frånvaro av ersättningsrätt, även på konstitutionella grunder. Bakgrunden är den utveckling som skett i praxis, där det under särskilda omständigheter har befunnits föreligga en konstitutionellt grundad rätt till ersättning efter en allmän princip i vissa fall. Det finns faktorer som talar såväl för som emot att en sådan utveckling även skulle kunna ske med hänsyn till PBL:s systematik kring proportionalitetsfrågan och hur man lämpligast bör uppnå samhällets ultimära målsättningar. Vi ska dock inte föregå den kommande diskussionen här, utan rikta fokus mot Åkers Runö NJA 2023 s. 642.s. 919