Rättsfall

NJA 2007 s. 695

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2007 s. 695

BibTeX

@misc{nja-2007-s-695,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2007 s. 695}},
  year         = {2007},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

5 hänvisningar i 4 artiklar · 5 stycken/fotnoter

Renskötselrätten — ett fastighetsrättsligt bekymmer1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2026 s. 503–528 · 1 ställe

Se särskilt Christina Allard, a.a. s. 297 ff. Sedan Renmarkskommittén måst avbryta sitt arbete lade ordföranden och sekretariatet fram ett utkast till ny renskötsellagstiftning, avsett att utgöra ett underlag för en sådan lagstiftning. Här ska inte detta utkast diskuteras; det är ovisst om statsmakterna alls inriktar sig på en reform av denna räckvidd, och till stor del skulle den sannolikt bygga på andra principer och värderingar än vad som legat bakom utkastet. I den mån några lagregler föreslås i det följande är det huvudsakligen bara fråga om försök att förtydliga nuvarande rättsläge eller att anpassa reglerna till JB:s eller FBL:s system. 8 Jfr Bengtsson i Festskrift till Göran Millqvist s. 147. 9 Jfr prop. 1971:51 s. 128 och 267, JoU 1971:37 s. 43 och 44. 1 0 Se härom Sten Hillert, Servitut – förmån och last, en studie över servitutsfigurens funktion och avgränsning, särskilt dess förhållande till nyttjanderätt (1960) s. 115 ff. och Bertil Bengtsson, Richard Hager och Anders Victorin, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, (uppl. 10, 2022) avsnitt 1.1. 11 Se härom Malin Brännström och Christina Allard, Samebyars avtalsrätt — en replik, i SvJT 2019 s. 165. Se däremot Eivind Torp, Samebyars avtalsrätt, i SvJT 2018 s. 749. 12 Jfr Bertil Bengtsson i Festskrift till Göran Millqvist s. 147 med hänvisningar. 13 Jfr prop. 2005/06:86 s. 35 ff. 14 Se prop. 1992/93:32 s. 95 f. 15 Jfr Zack Norén, Avtalsbundenhet och oskälighet, i SvJT 2025 s. 253. 1 6 Ett beslut av Sametinget om fastställande av gränser mellan Grans, Malå, Marskaure, Ran och Svaipa samebyars vinterbetesmarker har till stor del grundats på lämplighetsöverväganden — man har velat tillgodose de olika byarnas behov av bete — men bedömningen utgår från byarnas sedvanerättsliga bruk. 17 Se Christina Allard, a.a. s. 305 ff. Se vidare 11 nedan. 18 Se det s.k. Sörkaitumfallet (Christina Allard, a.a. s. 303), där kammarrätten åberopat som stöd för regeln att RNL förklarar renskötselrätten som en rätt för hela den samiska befolkningen, en ståndpunkt som Christina Allard på goda grunder kritiserar. Se även Bertil Bengtsson, 21 uppsatser – skadestånd och försäkring, grundlag, fastighetsrätt och miljö, ur domarens synvinkel (2003) s. 280 och 282. 1 9 Jfr Bertil Bengtsson, Miljöskadestånd och grannansvar (2023) s. 112 ff. med hänvisningar. 20 Enligt ett förslag i departementspromemorian Ds 2009:40 skulle regler införas om att den som utövar renskötselrätt å ena sidan samt markägare och innehavare av särskild rätt å andra sidan ska visa skälig hänsyn till varandra (13 och 14 §§ i lagförslaget). Sannolikt var meningen att också överträdelse av hänsynsregeln skulle medföra skadeståndsansvar mot motparten. En liknande regel förekom för övrigt i SOU 2001:101 (3 kap. 2 § lagen om renskötselrätt). — Förslagen kritiserades skarpt från markägarhåll och från näringslivets sida — de ansågs leda till en rättighetsförskjutning som var oförenlig med grundlagens egendomsskydd. Ingetdera förslaget ledde till lagstiftning. — Att en ömsesidig hänsynsregel mötte sådant motstånd kan ha berott på att äganderätten ansetts utgöra mera skyddsvärd egendom än renskötselrätten, något som dock saknar stöd i 2 kap. 15 § RF; när HD i skattefjällsmålet uttalade att renskötselrätten var skyddad enligt regeringsformen byggde det på att den var likställd med äganderätten. 21 Se NJA 1981 s. 1 om samebyns grundlagsskydd. 2 2 Se härom avsnitt 7 nedan. 2 3 Detsamma torde gälla om Girjas (eller likställda samebyar) upplåtit flera likvärdiga rättigheter. 2 4 Se om det sagda Lantmäteriets Handbok Fastighetsregistrering (FR 2025-07-31) bilaga 4. 2 5 Se prop. 1971:51 s. 156. 26 Se närmare resonemanget i prop. 1992/93:32 s. 96 ff. och 106 ff. 27 Se härom Bertil Bengtsson, Miljöskadestånd och grannansvar s. 129 ff., där även vissa senare, icke genomförda förslag diskuteras. 2 8 I förarbetena till 1886 års renbeteslag förekommer dock uttalanden om att samernas rätt krävde samma skydd som äganderätten; jfr NJA 1981 s. 221 f. med hänvisningar, men i senare lagmotiv tycks ett sådant grundlagsskydd inte ha konstaterats. 29 SOU 1968:16 s. 73 ff. 30 Här kan hänvisas till optokabelmålet, NJA 2007 s. 695. Dessa frågor har behandlats utförligt av doktoranden vid Luleå tekniska universitet Berit Söderfalk i en ännu så länge opublicerad uppsats. 31 Se bl.a. prop. 2009/10:162 s. 73. 32 Se Bertil Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet s. 67. 3 3 Se 47 § lagen (1933:169) om ägofred. 34 Se härom närmare Bertil Bengtsson i Festskrift till Göran Millqvist s. 139 ff. 35 Se härom Bertil Bengtsson i 14 uppsatser 1983–1991 – ersättningsrätt, kontraktsrätt, fastighetsrätt, offentlig rätt och processrätt (1992) s. 187 ff. 3 6 Jfr Bertil Bengtsson, Skattefjällsdomens återverkningar på dagens rättsläge i SvJT 2025 s. 1003. 37 Se NJA 1981 s. 247. 3 8 Inte heller den motsvarande regeln i artikel 14 Europakonventionen synes ge utrymme för att man på grund av en sådan allmän värdering av en parts rättsställning ska acceptera en diskriminerande lagstiftning. 39 Än mindre vikt kan fästas vid statens invändning att miljöskäl talade för förbudet; den ömtåliga fjällnaturen skulle skyddas. Det är svårt att förstå att en tillströmning av jägare och sportfiskare i fjällmarken skulle innebära några fördelar för miljön i jämförelse med samernas markanvändning. 40 I domen betonas på åtskilliga ställen att förhållandena i Jämtland varit annorlunda än norrut. Se t.ex. NJA 1981 s. 190 f., 196, 201 och 227. — Se även Bertil Bengtsson i SvJT 2025 s. 1002. 41 Se om detta jaktlagen (1987:259), övergångsreglerna p. 4 (jfr 10 § 3 st.), och fiskelagen (1993:787), övergångsreglerna p. 2 (jfr 3 § 5 st.). 4 2 MB:s tillämpning på renskötseln behandlas utförligt av Christina Allard, a.a. avsnitt 8 och 9. 4 3 Jfr prop. 2009/10:162 s. 74 f. 44 Jfr 5 kap. 2 § FBL; möjligheten att vederlag utgår i andel i gemensamt byområde, jfr 6 § 3 st. RNL, torde omfattas av begreppet ”mark”. 4 5 Något hinder lär däremot inte möta att tillämpa JB:s regler analogt t.ex. på samebyns avtal om negativ bruksrätt eller om utvidgning av renskötselrätten, jfr avsnitt 3 ovan). Jfr prop. 1992/93:32 s. 95 f. 4 7 Direktiv för en utredning lär dock vara under arbete. 48 Även om det särskilda skyddet för samernas ensamrätt till rennäring är bristfälligt lär samebyns näringsverksamhet skyddas av den allmänna regeln i 2 kap. 17 § 1 st. Jfr Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet kap. 5. 49 Se också målsättningsregeln i 1 kap. 2 § 6 st. RF.fotnot 6 · s. 505

Proportionalitetsbedömning vid detaljplaneläggning. Åkers Runö2 hänvisningar

Marc Landeman · JT 2023 s. 914–937 · 2 ställen

Professorskritik mot den nya reformen om förhöjd ersättning vid expropriation skjuter över målet1 hänvisning

Fredrik Bonde · SvJT 2011 s. 202–214 · 1 ställe

I målet hade ledningsrätt upplåtits för befintlig anläggning inom ett område som tidigare hade nyttjats av ledningsrättshavaren för samma ändamål enligt ett arrendeavtal, vars tid hade löpt ut. Lantmäterimyndigheten hade beslutat om ersättning med 3 000 kr, utifrån värdet vid pågående (tidigare) markanvändning. Fastighetsägaren yrkade ersättning med 308 000 kr, grundat på en kapitalisering av ett marknadsmässigt arrende. Högsta domstolen anförde därvid bl.a. annat följande. Frågan i målet gäller huvudsakligen om den del av fastigheten som tas i anspråk genom upplåtelsen av ledningsrätt skall vid beräkning av intrångsersättning anses som betes- eller åkermark eller som tomtmark för telemast med teknikbod, och i det senare fallet om ersättning kan beräknas grundad på avkastning av arrendeavgifter. - - De expropriationsrättsliga ersättningsprinciperna syftar till att den som får sin egendom ianspråktagen inte skall lida någon ekonomisk förlust till följd av tvångsåtgärden, samtidigt som den exproprierande inte skall behöva betala för sådan värdeökning som han själv åstadkommit (prop. 1971:122 s. 165 f.). Hänsyn skall därvid inte tas till den exproprierandes särskilda intresse av objektet för expropriationen (prop. 1971:122 s. 69 och 178). - - Eftersom tillstånd till expropriation kan beviljas till förmån för enskilda har ersättningsreglerna getts en allmän utformning. De tar sikte på målet för ersättningsberäkningen och inte på vem som exproprierar. Expropriation sker regelmässigt för att tillgodose ett allmänt behov och det har därför ansetts rimligt att den enskilde som exproprierar får göra det till samma markpriser som det allmänna (prop. 1971:122 s. 167 och prop. 1972:109 s. 234). - - Det upplåtna området är en marginell del av fastigheten och ändringen av marknadsvärdet på grund av ledningsrätten är därmed svår att fastställa. Det får anses lämpligt att göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. Ledningsföretaget har inte i sig haft någon inverkan på restfastigheten i form av företagsnytta eller företagsskada. I enlighet med vad som ovan anförts skall vid värderingen bortses från inverkan från arrendeavtalet och dess ersättningsnivåer. Utgångspunkten bör därför, som hovrätten anfört, vara att det är fråga om betes- eller åkermark. Det saknas anledning anta att fastighetens marknadsvärde minskat med större belopp än vad som motsvarar markens värde som betes- eller åkermark. Det kan inte anses att en sådan tillämpning av reglerna om ersättning vid expropriation - - skulle vara oförenliga med det grundlagsfästa skyddet för egendom (jfr NJA 2007 s. 695). Högsta domstolens bedömning var således att ersättningen skulle bestämmas utifrån den tidigare markanvändningen som betes- eller åkermark och ersättningen bestämdes därför till 3 000 kr. Till grund för bedömningen låg dels att den exproprierande inte ska behöva betala för sådan värdeökning som denne själv har åstadkommit, dels att det inte var fråga om någon företagsnytta till vilken det enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 § expropriationslagen skäligen i vissa fall kan tas hänsyn.Kritiken mot ersättningsreformen och bemötande av denna · p. 20 · s. 209

Lagrådet och rättstillämpningen1 hänvisning

Anders Eka · SvJT 2009 s. 261–268 · 1 ställe

Några ersättningskrav av detta slag tycks dock ännu inte ha förekommit i refererad rättspraxis. Frågan om betydelsen av Lagrådets yttrande skulle kunna bli mycket intressant om ett sådant fall uppkom. Det kan i sammanhanget nämnas att frågan om förhållandet mellan bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen och ersättningsregler i lag i ett annat avseende berördes i rättsfallet NJA 2007 s. 695.Lagrådsyttrandenas betydelse — lagprövningsfallen · p. 9 · s. 266