Se t.ex. Husbilsbytet NJA 1996 s. 598, som handlade om ett bytesavtal där en person genom byte förvärvat en husbil som visade sig ha betydande fuktskador. HD åsidosatte en friskrivning enligt vilken husbilen överlåtits i ”uppvisat och befintligt skick”, på grund av att husbilen var i väsentligen sämre skick än vad köparen med fog kunnat förutsätta. I Badrummet NJA 2019 s. 807 samt Badrummet i radhuset NJA 2020 s. 951 kom HD till olika slutsatser avseende tolkningen av ”väsentligt sämre skick” i 19 § 1 st. 3 p. KöpL. I 2019 års fall (Badrummet) ansåg HD att det inte var en tillräckligt stor avvikelse för att uppgiften skulle anses vara väsentlig, när utgiften för att åtgärda vissa avvikelser enbart utgjort några procent av köpesumman. I 2020 års fall (Badrummet i radhuset) ansåg HD att avvikelsen var väsentlig. I det senare rättsfallet uppgick avvikelsen till sex procent av storleken, se p. 66. HD anförde även i 2020 års fall att fråga var om ett badrum, se p. 67. Se vidare Herre, J., & Ramberg, J., Köplagen. En kommentar (30 september 2023, Version 3B, JUNO), kommentaren till 19 §, avsnitt 5.4.
Hänvisas från p. 22 (s. 909)
22.Det skiljaktiga JustR Mattsson ansåg att det skulle föreligga ett strikt ansvar för uppgiftens riktighet, närmast baserat på ”allmänna obligationsrättsliga principer” om ansvar grundat på garanti. Trots att övriga ledamöter i HD inte ville sträcka sig så långt, kan konstateras att resultatet i det aktuella fallet hade blivit detsamma, eftersom uppgiften om smyckets vikt ansågs utgöra en konkret och lättkontrollerad sakuppgift. Skillnaden är att majoriteten argumenterar utifrån 3:2 SkL och culpaansvaret som utgångspunkt, men med en lägre culpatröskel (eller ett högre aktsamhetskrav) vid felaktiga sakuppgifter. Dissidenten uppfattar emellertid att det strikta ansvaret för felaktiga uppgifter, närmast grundat på en avtalsrättslig bedömning och konstaterandet att uppgiften utgjort ett självständigt löfte från myndigheten till köparen. Vid en jämförelse med majoritetens sätt att argumentera framstår ett strikt uppgiftsansvar som en enklare väg till ersättning vid denna typ av felaktiga uppgifter, eftersom en tillämpning av de allmänna skadeståndsreglerna i den aktuella skadesituationen skulle vara en ”omväg”. Vid försäljning av lös egendom i allmänhet är det inte ovanligt med avtalsvillkor om att egendom säljs i befintligt skick. Vid köp av lös egendom regleras felbedömningen avseende varor i 19 § KöpL. Om en säljare har utfäst en viss egenskap eller tillförsäkrat att egendom är beskaffad på ett visst sätt medför det i allmänhet att avtalsvillkor om att egendomen säljs i befintligt skick sätts åt sidan, se 19 § 1 st. 1 p. KöpL. Konkreta uppgifter om egendomen medför alltså att ansvaret (eller snarare felet) vältras över på säljaren. Det har bl.a. sin förklaring i att säljaren inte ska kunna dra fördel av att beskriva egendomen i enbart positiva ordalag, för att sedan kunna dra nytta av befintligt skick-klausulen om varan inte överensstämmer med konkreta uppgifter. Därtill gäller att säljaren kan bli ansvarig för fel vid underlåtenhet att upplysa om vissa förhållanden eller om varan är i väsentligt sämre skick än vad köparen haft fog att förutsätta. I bedömningen av om en säljare ska ansvara för fel, även när varan sålts i befintligt skick, beaktas bl.a. avvikelsens storlek.s. 909