Se Kone NJA 1987 s. 692, Fastigheten Pastorn NJA 2001 s. 878 och Gamla vägen NJA 2019 s. 94. Se även den omfattande rättsutvecklingen avseende informationsansvaret i norsk rätt genom de hittills fyra s.k. informationsansvarsdomarna: Rt 2008 s. 1078, Rt 2015 s. 556, HR2016-2264-A och HR-2016-2344-A. Se allmänt om de två första rättsfallen, Færstad, J.-O., Regressoppgjør i erstatningsrettslige klær. En kommentar til Høyesteretts avgjørelser referert i Rt. 2008 s. 1078 og Rt. 2015 s. 556, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett 13:2, 2016 s. 97–120. Om informationsansvar i allmänhet i norsk rätt, se t.ex. Færstad, J.-O., (2014). Erstatningsansvar for villedende informasjon, Oslo 2014, Hagstrøm, V., Informasjonsansvar – om villedning av annen enn kontraktspart, TfR 1989 s. 196–220 och Tørum, A. B., Direktekrav, Oslo 2007, s. 504.
Hänvisas från p. 16 (s. 907)
16.Det utomkontraktuella skadeståndsansvaret, eller deliktsansvaret, för lämnade uppgifter baseras på culparegeln i 2:1 SkL om uppgifterna föranleder person- eller sakskada. Om uppgiftslämnandet inte är brottsligt, varvid 2:2 SkL blir tillämplig, kan ett skadeståndsanspråk baseras på det i rättspraxis utvecklade tillitsansvaret. Som tidigare nämnts finns även en särskild regel i 3:3 SkL om det allmännas informationsansvar. Det kan emellertid vara svårt att avgränsa av olika skadesituationer där informationsansvaret aktualiseras från varandra. I många situationer uppfattas ansvaret antagligen som olika fall av tillitsansvar grundat på oaktsamhet, i den mån ansvaret inte är strängare. HD har i rättsfallet Gamla vägen NJA 2019 s. 94 konstaterat privata rättssubjekt kan ha ett presumtionsansvar för felaktig information som leder till rena förmögenhetsskador, åtminstone när skyldigheten att tillhandahålla informationen är föreskriven i lag.s. 907